fredag 31 december 2010

Day 30 – Your aspirations

GOTT NYTT ÅR, people! Jag och Trams firar stort med att ha Star Wars-maraton och äta aasgod mat. MMM. Ska antagligen blogga om nyårslöften och skit när jag kommit på dem. :P Men nu ska jag avsluta den här lilla utmaningen!

Right, det här är ju inte alls en svår fråga. Jag har ingen som helst aning om vad jag ska svara, hell, jag är inte helt säker på vad frågan är. Aspiration, att sträva efter något eller? Vad vill jag...

Jag vill massor med saker! Jag vill bli publicerad författare, jag vill bli känd miljöaktivist med mitt eget TV-program på Animal Planet, jag vill doktorera i något värdelöst ämne bara för att kunna tvinga folk att faktiskt kalla mig doktor, jag vill köpa ett fint hus att bo i, jag vill resa runt i världen så mycket att mitt hus inte känns som hemma längre, jag vill bo i Australien, jag vill... massor med saker helt enkelt.

Mest av allt vill jag nog inte ha tråkigt. Det är väl lite lame och omoget, men gud vad jag inte vill ha ett tråkigt liv. Det får gärna VERKA tråkigt, det får gärna vara så att andra tycker att det är tråkigt, men jag vill inte ha tråkigt. Även om det som gör det otråkigt bara är att man maratontitta på en bra TV-serie, eller något mer awesome, some att bestiga Mount Everest.

Så det är min aspiration: att inte ha tråkigt.

True story.

torsdag 30 december 2010

Day 29 – Your favorite foods/drinks

KALLT!!! Och snart ska vi ge oss ut i den norrländska kylan för att se Tron Legacy. Då kan jag iofs ha på mig mina nya coola skor, men fortfarande är det inte såå motiverat att gå ut. Men jag har hört att Trons visual effects ska vara freaking awesoome (och hallå, Bruce Boxleitner! Har de yngrat Jeff Bridges borde de yngra honom också, right?), så det är nog värt det.

Vad gillar jag då att äta och dricka? Well, mina favoritmat är nog kesolasagne, men jag gillar nachos väldigt mycket också. Och pizza, speciellt med fårost, och/eller pommes frites på (även om det var ett par år sen jag åt det...). Sen gillar jag Max vegoburgare också. Det finns mycket god mat också, no offence mot min mamma, men att åka hem till Chriss eller Trams brukar alltid vara en angenäm upplevelse i matväg också. Jag gillar helt enkelt att äta.

Min favoritdryck är utan någon tvekan vatten. När jag var liten gillade jag inte läsk (och nu gillar jag oftast bara en läsk åt gången, för tillfället apelsinläsk, men en Coca Cola-burk kan slinka ner också), och när man blev bortbjuden till folk fick föräldrarna alltid panik när man sa att man inte ville ha det. Det blev ännu bättre när jag slutade gilla saft också, och då fick jag dricka mycket vatten. Vilket aldrig störde mig, för vatten är GOTT, men folk kan bli rätt sura när man säger att man vill ha det när de försöker lyxa till det (förälder: "nähä, vad vill du dricka då?", Ell: "vatten blir bra", förälder: "vi har kanske saft om du vill ha det", Ell: "jag vill ha vatten!", förälder: *ser förstörd ut*). Folk är konstiga.

Sen gillar jag förstås kaffe också. Svårt att leva utan det, och om ellociraptorn själv får välja tar jag helst en cappucino. Jag vill dricka mitt kaffe svart (SOM MIN SJÄL!!!), men hittills har jag inte blivit riktigt så hardcore annat än i nödfall.

True story.

Day 28 – Something that you miss

Riiight. Lite sent för Trams och jag tittar på TV (Leverage! Mark Sheppard! Som har ett namn i den serien, men jag tänker fortsätta tänka på honom som Crowley i alla fall för jag blir så förvirrad annars), och jag glömde bort det här lite grann. Men men! Nu jävla, vad saknar jag?

Okej... helt ärligt antar jag. Egentligen saknar jag massa saker, fast vid olika tillfällen, meen just nu känner jag mig ganska tillfreds med tillvaron (och saknar bara min necessär, eftersom jag glömde den hemma (ÅNGEST!), men den kommer imorgon så det blir inget problem egentligen...) så något sådant finns inte.

Vilket betyder att vi måste återkomma till den enda person jag egentligen saknar. Och jag tänker inte tala om vem jag menar! Mest för att de av er som vet vem det är kommer att fatta det, och ni andra... vad spelar det för roll om ni får ett namn?

I alla fall, den här personen var det några år sen jag träffade nu, och över ett år sen jag pratade med på något sätt. Vi hade några tillfällen innan det då jag trodde att jag sett det sista av honom, men varje gång slutade det med att han en dag började ringa mig dagligen och fråga om tidsskillnaden mellan Skåne och Stockholm. Eller något annat odjupt.

Det är svårt att förklara varför just den här personen av alla är den jag saknar, speciellt inte utan att få det att låta som att jag haft några djupare känslor för honom, men det är väl just det som är så fint. Att det var så odjupt, men ändå så bra. Han är en av de där personerna som alltid kunde få mig på bra humör om jag var nere, bara genom att dra dåliga skämt eller göra små, små saker för att vara snäll. Dessutom är han nog en av de roligaste personerna jag någonsin träffat.

Och det är väl den enda sak/person som jag kan säga att jag saknar i mitt liv. :P

True story.

tisdag 28 december 2010

Day 27 – Your favorite place

Viiilken tur att jag väntade med att skriva här tills jag ätit, för jag känner mig mycket trevligare nu. Allt som behövs nu är lite BÖC, och sen är jag nog redo att packa. Min shopping idag var kanske inte fullt så mycket av ett misslyckande som jag kan ha antytt på Twitter (jag köpte ändå ett par jeans!), och min snälla syster lånar ut ett par skor till mig för att lösa min skokris (som ÄR en riktig kris då de enda skor jag kan ha är mina höga converse, och de tar typ en halvtimme att knyta vilket ibland är lite störande). Right, ni bryr er säkert asmycket om allt det där...

Min spontana tanke var ju att "jag har ingen favoritplats", men sen insåg jag att jag spenderar så mycket tid på den att jag helt enkelt glömmer bort att det faktiskt är det. Jag pratar alltså om mitt rum. Mitt rum är fantastiskt tycker jag, och ganska många andra verkar också tycka det. Min systers pojkvän stod enligt systers utsago i dörren till mitt rum i tio minuter och sa något i stil med "det här är det bästa rummet i hela världen" när han var här första gången. Det ni. :P

Skrivbordet har vridits 90 grader, och det är mindre affischer på
väggarna (och ny TV :D), men något sånt där ja!
Mitt rum speglar ganska mycket min personlighet, dels för att det är inrett med nästan bara blå möbler (blått är min favoritfärg, in case you missed that), de flesta köpta second hand och sen ommålade av min mamma. Dessutom är det ganska nördigt, inte bara för att jag har filmaffischer på väggarna, utan för att massa smågrejer är nördiga med: typ pennhållare med LotR-motiv, R2D2-väckarklocka, mitt nya C-3PO-USB-minne, en sonic screwdriver som ligger och skräpar på skrivbordet, och så vidare typ. Man märker rätt snabbt vem jag är när man kommer in i mitt rum helt enkelt!

Om man bortser från att det är mycket mindre grejer på väggarna,
andra lakan, och liite mindre kuddar ser det ut så.

När jag flyttar tänker jag dock ha röda väggar, men jag hoppas att det ändå blir bra och jag, eller hur man ska säga. Om jag har en mörk röd färg så kommer man få det där mörka, lugna känslan jag gillar (jag är så emo! ;), och då blir det nog bra trots allt. Måste bara måla om alla möblerna tills dess. :P

True story.

måndag 27 december 2010

Day 26 – Your fears

Well, alla vet väl vad jag är rädd för? Jupp, maneter. Jag har skrivit djupt om min manetfobi tidigare, typ här. Jag har dragit Batman-paralleller tidigare, men det inlägget var shiiitlöjligt så det orkar jag inte länka till. Haha!

Jag vet inte varifrån min manetfobi kommer, men det var när min familj var i Danmark som den utvecklades på riktigt. De små kräken ligger ju i drivor i hamnar ibland (jag har hört ord som "manetsörja" och "manetsoppa" för att beskriva det, och frankly dör jag lite inombords varje gång någon säger det), och jag minns att jag inte ens vågade gå nära kanten av risk att se dem.

Sen på natten drömde jag att det låg maneter i drivor i hamnen, fast på land, och när jag äntligen nästan tagit mig därifrån så ligger plötsligt ÄRKEMANETEN framför mig, typ en meter i diameter är den, och jag tänker "jag kan hoppa över den och sen är jag fri", men då börjar den lilla fittan sväva och jag vaknar med ångest.

Det är typ enda gången någonsin jag inte vågat somna om efter en mardröm av rädsla för att den ska komma tillbaka. Det är möjligt att mardrömmarna jag har där maneter flyger eller växer på träd (jävla undermedvetna...) gör att jag blir lite mer rädd för dem än vad jag skulle vara om de bara höll sig i havet och jag höll mig på land, men vad ska man göra?

Jag hatar att man tänker att "äh, det är en manet, den fobin kommer knappast störa mig", men alla jävla TV-spel har ju typ minst en fucking manetbana man måste klara. Maneterna i Kingdom Hearts kan jag hantera, men faaan, den där jävla valen i Zelda? När det droppar maneter från taket helt utan förvarning!? Jag vill DÖ bara jag tänker på det! (Att man måste slåss mot en jättelik kuk på slutet gör visserligen inte saken bättre heller)

Kanske borde jag ha lite seriösa rädslor också, typ om framtiden, men det har jag inte. Det mesta verkar ordna sig för mig, utan just maneterna som man aldrig vet var man har. Du kanske är en manet? I så fall kan du lämna min blogg omedelbart, ditt slemmiga äckel!!!

Jag tror att det bästa för alla vore om jag slutade tänka på maneter nu och tittade lite på TV istället. Jag har en tendens att bli lite för paranoid om jag tänker på dem för länge.

True story.

Not everybody loves Kansas as much as I do...

För några veckor sen gjorde jag ju min första Spotify-playlist, Fredag, något som jag var mycket stolt över. Jag berättade om det för Martin, som sa något i stil med "jaha, men då måste du ju göra en för varje annan veckodag också", och min naturliga reaktion var såklart "CHALLENGE ACCEPTED!". Så nu jobbar jag på playlist 2: Måndag.

Jag har kommit fram till att det finns tre regler: 1) en playlist måste innehålla minst 10 låtar, 2) samma låt får inte återkomma på mer än en playlist, och 3) det måste capture the mood för dagen den handlar om. Fredag är ju lätt, det är ju en powerdag, och måndag är inte så svårt heller: melankoliskt "jag vill bort härifrån" typ. De andra dagarna blir värre, så lite förslag på vilken känsla man ska gå efter uppskattas. :P

Såhär ser i alla fall Måndag ut för de som inte har Spotify och kan lyssna själva:

Jag har en jättevarierad smak, ok???
Nej, men nu ska jag nog återgå till mitt seriösa städande av mitt rum. Snarare en rensning. Oh well, det känns lite bättre i alla fall! :D

True story.

söndag 26 december 2010

Day 25 – Your sleeping habits

Right, det här var ju enkelt: jag somnar, sen vaknar jag. KLAART.

Nej, okej. I våras var jag gryyym på att somna. Skojar inte, jag somnade typ direkt, och om jag mot förmodan inte gjorde det hade jag en fin lek som gjorde att jag somnade på en gång nästan. Those were the days alltså.

Nuuu gör jag inte det. Jag gör likadant som förut, men det slutar ändå alltid med att jag ligger vaken en halvtimme och sen ger jag upp och twittrar i en halvtimme till innan jag somnar efter ytterligare en halvtimmes vridande. Kanske sover jag mer än i våras nu när jag tänker på det... förut gick jag upp sex, så somnade man tolv som man brukar blev det inte mycket sömn. Nu går jag upp åtta, och går och lägger mig... oftast innan halv ett iaf (jag är duktig). Kan vara förklaringen.

Under lovet slår jag sömnrekord, sov härliga 10,5 timmar natten till igår. Sen ska jag ju till Trams på onsdag, så då kan man ju räkna med att vi kommer vända på dygnet också. Jaja. Får fixa det där nästa vår. :P

True story.

lördag 25 december 2010

Välkommen till 2010-talet, Ell

Jag fick en del bra skit i julklapp. Bland annat en ny fin DVD-spelare. Min förra var rätt bra, men den hade en VHS som pajat och tog därför upp fett med plats, så en ny, svart, slimmad sak passade. Dock så såg det lite konstigt ut när jag samtidigt hade den här TVn till...

Bye-bye!
Jag menar, hur gammal är den inte? Har folk ens tjock-TV numera? Den fungerade bättre som förvarningsspace eftersom nästan halva bilden försvann när man försökte titta på skit som spelats in efter 80-talet ("men Ellen, du tittar ju bara på saker som spelades in innan--" "Käften") typ. Så det var dags för en förändring. Det var dags att få en NY TV som jag inte fått ta över efter min bror eller mina föräldrar.

Bilden suger för min kamera är INTE HD-ready.
Det var dags för en HD-ready 32" TV.

Den är fin som fan. Större än jag trodde jag skulle ha råd med också, trodde liksom 26" var mer min prisklass. Men nu har jag en bra TV, en vars skärm faktiskt är större än min dators, och ni kan ju gissa vad jag kommer att göra hela lovet.

Stor TV = mycket Luke att titta på!!
Bildkälla: http://frydefull.files.wordpress.com/
Man kanske skulle se första Tron ändå?

True story.

Day 24 – Something that makes you cry

Vi börjar med den här så får ni veta sen varför egentligen är så taggad på att gråta idag.

Egentligen gråter jag av massa saker, meeen det skulle totalt förstöra min manliga image om jag erkände det, så vi kör på att välja en grej som rubriken antyder att man ska.

Oftast gråter jag när jag är frustrerad och aaarg. Speciellt om jag PMSar eller har sovit dåligt och så går saker inte riktigt som jag planerat, då har jag en tendens att bli så arg att jag gråter. Väldigt manligt gråter jag förstås, innan jag går ut och kickar problemens ass.

Nåt sånt. :P

True story.

torsdag 23 december 2010

Day 23 – Something that makes you feel better

Glad Festivus alla! Imorgon tar utmaningen en paus, för vem vill skriva om "something that makes you cry" på julafton? Nä, eller hur.

Den här var iaf lätt! Det senaste halvåret (ja, det finns en tidsbestämmelse, ni förstår säkert varför) så har en sak fått mig att må bättre, without fail, oavsett hur jag mår. Arg, ledsen, stressad, förbannad, irriterad, och så vidare, så fort jag lyssnar på en viss låt så mår jag bra igen. Lugnar ner mig, tar ett djupt andetag, och blir lite mer chill, lite mer zen.

Jag pratar förstås om den fantastiska "Burning for you" med Blue Öyster Cult. Kan vara en av världens bästa låtar helt enkelt.


That's awesomeness for you!

And I'm burning, I'm burning, I'm burning for you.

True story.

onsdag 22 december 2010

Day 22 – Something that upsets you

Det här kan ta ett tag... det finns myyyycket som upprör mig. Ja, jävlar i min lilla låda, det är nog mer saker som gör mig upprörd än som inte gör det ibland. Stora, seriösa saker, som miljöförstöring, rasism, krig, till små, mindre seriösa saker, som när flingorna är slut på morgonen, foppatofflor, och folk som pratar med bebisröster. Det som jag valt att nämna idag (och jag ska prata! Prepare for WALL OF TEXT!) ligger väl någonstans däremellan.

Det som gör mig väldigt upprörd just nu äääär kvinnor i filmer baserade på böcker av Michael Crichton. WTF tänker ni nu, hur orkar man störa sig på det - och varför? Jag ska förklara, och försöka undvika spoilers så gott det går.

Jag har läst tre av hans böcker (Jurassic Park, The Lost World och Passagen/Timeline), och sett filmerna baserade på de böckerna. Nu är Timeline visserligen den sämsta filmen (och filmatiseringen) som gjorts någonsin och alla som var med i den borde stenas (JA, TILL OCH MED GERARD BUTLER!), men om man bortser från det ett tag... Hmm, vi börjar från början tror jag.

Jurassic Park följer boken ganska bra, och därför är de flesta karaktärer ungefär likadana som i boken. Jag stör mig inte sååå mycket på det här, kanske lite på att den enda som inte fick en actionfigur är den lilla tjejen, men det stör nog henne ännu mer. Och Ellie är liiite mer badass i boken, men ändringarna från film till bok gäller båda manliga och kvinnliga karaktärer, så det är chill.

Ellie fick en actionfigur. Det kanske hon ångrar...
Bildkälla: http://www.toyarchive.com/
Sen läste jag The Lost World, och Sarah Harding är lite annorlunda i boken. Bland annat har hon kort hår, och det störde mig lite att hon inte har det i filmen. Det blev värre när jag råkade slå på TVn för några dagar sen och såg en scen i den här husvagnen precis när alla kommit dit och Ian kört ut den svarta ungen (som i boken är två ungar, ingen av dem hans, en svart kille och hans vita tjejkompis, men det fungerade att slå ihop dem) för att prata med Sarah, som han åkt iväg för att rädda från den farliga ön. "I love that you rode in here on your white horse to rescue me", säger Sarah, lite ironiskt eftersom hon inte behövde räddas.

"Rädda mig, Jeff Goldblum, rädda mig!"
Bildkälla: http://www.kelwick.karoo.net
YEAH RIGHT!!!! Vet ni vad som händer i boken? De åker till ön för att en manliga kollega till Ian åkt dit på en galen expedition och ropat efter hjälp. Ian ringer Sarah, som för tillfället befinner sig i Afrika och tittar på hyenor (tror jag det var) och undrar om hon inte vill hjälpa till med räddningen. Sarah, som ändå gillar Ian, tänker "why not?" och åker iväg. Hon liftar med bad guysen till ön, och de försöker dränka henne! Badass!Sarah flyter dock iland och lyckas ta sig bort till the good guys, och lyckas tillsammans med en asball typ som heter Thorne (och inte är med i filmen) göra alla bra grejer som händer efter det. Inkluderat att rädda Ian från den fallande trailern, hålla ett pep-talk för den lilla tjejen (det är inget fel med att vara tjej och bra på matte, okej?), för att sedan ta med henne på en galen motorcykelfärd där den lilla tjejen måste skjuta en raptor för att rädda den lilla killen.

SARAH HARDING ÄR SÅ JÄVLA AWESOME. Och nu är hon visserligen ganska awesome i filmen också, även om handlingen är väldigt annorlunda mot boken, men det stör mig att grundhandlingen ändå är att hon måste räddas (ja, jag vet att det bara är så för att Ian tolkar det så, men vem är det vi ska identifiera oss med i filmen egentligen?). Och hon är mer badass i boken...

Sen har vi Timeline. HERREGUD. Boken är en nice bok om tidsresor, med den där konstiga teorin om multiversum (jag gillar den inte, men allt forskning verkar tyda på att det stämmer, så vad ska man göra?) som grund för det.

I filmen Timeline orkade de inte riktigt med den där vetenskapen, så de bara "OMG WORMHOLE!!". Man får ont i själen av att se det. Jag orkar inte gå in på allt annat som sög med den filmen, men det är allt, inklusive skådisarna. Så nu vet ni.

I boken har vi fyra viktiga kvinnliga karaktärer. Fem om man räknar med en som mest är med i bakgrunden i början. Vi har Kate Ericson, en arkeologbrud som är grym på att klättra och spenderar mycket tid hängandes upp och ner i taket på en kyrka i början av boken. En marinsoldat. Lady Clarie, en bitchig 1300-talsbrud som man aldrig vet var man har. En doktor som undersöker mystiska dödsfall. Samt Donigers (Timelines motsvarighet till John Hammond, men inte den snälla versionen i filmen) sekreterare... eller jag vet inte om det är vad hon är, för hon fixar allt åt honom, och är den enda som vågar säga ifrån när hans moraliska kompass sviktar (hon är även hans ex, men det verkar inte påverka deras jobbrelation alls).

I filmen har marinsoldaten, doktorn och sekreteraren bytt kön och blivit män. Det finns ingen som helst logisk anledning till det - ingen av dem är med särskilt mycket för att det ska göra till eller från, men det är så jävla konstigt bara. Ingen av männen har bytt kön, och jag tror att enda anledningen till att Lady Claire och Kate fick vara tjejer är att (SPOILERS!) de annars skulle behöva göra de manliga karaktärerna gay, and we can't have that, can we?

Chris och Kate är så jäkla medeltida.
Bildkälla: http://img.yaboon.com/
Kate, som också är korthårig i boken, får alltså åka tillbaka i tiden med lite andra typer. I boken så måste hon ha peruk på sig för att en kvinna på den tiden skulle aldrig haft så kort hår som hon, och senare så "klipper" hon av det hår hon har kvar med en kniv för att kunna låtsas vara man och undgå att bli upptäckt. Kate gör massa awesome saker, som att klättra omkring på ett torn och springa runt i taket i någon sal, och hoppa mellan bjälkar och alla möjliga coola grejer. Gör hon det i filmen? Nä. Där klarar hon knappt av att klättra ner för ett jävla halmtak liksom. Att hon klarar av att låtsas vara man utan att byta kläder sig mig att hon inte har klänning på sig i boken, men det har hon ju såklart i filmen för fan heller att en kvinna skulle ha byxor på sig. Vad falls liksom! Och långt hår har hon också, såklart.

Lady Claire är i boken en scheming BITCH som jag fortfarande är lite osäker på vad hon egentligen gjorde, men det är hon såklart inte i filmen. Där är hon en fantastisk person som bara utnyttjas av de onda... jag vill säga fransmännen? De onda ondingarna i alla fall. Men hon är ju egentligen en snäll person och hon förtjänar inte att dö martyrdöden som vi får veta att hon gjorde (i filmens första fem minuter, så det är inte en spoiler). Åh, Lady Claire, du är så vän! BLAHAA!!

Här är grejen med Michael Crichtons karaktärer vad jag har märkt: de är så inihelvetes kompetenta. Man får inte vara med i boken om man inte har någon praktiskt funktion och kan hjälpa till på expeditionerna, och det spelar ingen roll vilket kön man är (herregud, ungarna i The Lost World är för fan kompetenta, och de är tio!). Dessutom gillar jag hans kvinnliga karaktärer, för de är bra på det de gör utan att bli den där supersexiga amazonkvinnan som måste tas ner på jorden.

SÅ VARFÖR FÅR DE INTE VARA DET PÅ FILM!?!!?!?!!?!?

Kakor till alla som orkade läsa. Nu ska jag se på finalen av Ung och bortskämd. Om inte Daniel vinner har vi en annan grej jag kan bli upprörd över...

True story.

tisdag 21 december 2010

Day 21 – Your job and/or schooling

Tja, for those of you who just tuned in så pluggar jag alltså biogeovetenskap. Det är en mycket spännande blandning av biologi och geovetenskap (blanding av geografi och geologi), och någonstans där tror jag att folk slutar lyssna när jag pratar om vad jag pluggar. Jag tycker i alla fall att det är intressant, och det är väl det viktigaste?

Förhoppningsvis ska det här leda till ett jobb inom miljövård någon gång i framtiden, gärna på någon nice organisation i stil med Greenpeace och WWF. De flesta slutar dock på något landsting eller någon kommun, och det känns faktiskt inte som det värsta som skulle kunna hända heller (men jag siktar större!).

Jag jobbar också. Vanligtvis jobbar jag som marknadsundersökare (jag har äntligen lärt mig att sluta säga telefonintervjuare!), vilket jag personligen tycker är ett fett chill jobb (kan vara för att jag jobbar på ett fett chill företag också, vem vet), men de flesta brukar reagera med "jaha, en sån där man ljuger för när de ringer" när man säger vad man jobbar med. Mog1, tycker jag, och hoppas att de får jobb som telefonförsäljare.

Nuuu jobbar jag tillfälligt som julkortssorterare på Posten. Egentligen sorterar jag allt möjligt, men de kallar det julkortssortering. Det är chill, även om det slutar med att jag kommer hem typ ett på natten. Och så har jag lyckats bli sjuk, och varit det alla dagar utom första dagen, så det suger lite. Men jag kämpar på, för jag är så vuxen av mig...

True story.

måndag 20 december 2010

Day 20 – Your morning routine

Ah, det här blir en sån där härlig "intresseklubben antecknar"-post. Nice.

Först skriker R2 på mig en och en halv timme innan jag ska iväg. Jag slår honom så att han håller käften och försöker somna om, men då drar min CD-spelare igång mellan en och tre minuter senare (jag tror att den och R2 konspirerar mot mig så att jag aldrig ska veta när exakt)... just nu lyssnar jag på Scorpions senaste skiva, eftersom första låten väcker en på en gång.

Sen spenderar jag mellan tio och tjugo minuter med att kolla Twitter, mailen och nyheter på mobilen. Det ska ta tio minuter, men oftast tar det tjugo för jag är inte så bra på att ta mig upp ur sängen. Sen går jag upp och äter frukost: en macka, ett glas juice, en skål flingor och en kopp kaffe. Jag har märkt att de flesta jag känner äter typ hälften av det jag käkar till frukost, men är man hungrig så är man. Plus att frukost = the shit.

Efter det duschar jag, vilket alltid är lite av ett vågspel. Man vet aldrig vad klockan är när man kommer ut därifrån, och därför vet man aldrig hur mycket man kommer att behöva stressa de tjugo-femton minuter som är kvar innan jag måste gå ut genom dörren. Lite spänning i vardagen, som det heter! Sen ger jag mig av, oftast till skolan.

På helger eller lediga dagar följer jag ungefär samma schema (utom de gånger då jag lägger in en löprunda innan frukost :P), fast allting tar mellan en till två timmar längre. Idag är en sån dag. Jag vaknade runt kvart i elva och har bara klarat av frukosten än så länge. Frukosten som det tog mig två SPN-avsnitt att äta upp...

True story.

söndag 19 december 2010

Day 19 – Something you regret

Jag tror egentligen stenhårt på "man ångrar bara det man aldrig gjorde", och därför kan jag inte påstå att jag ångrar jättemycket i mitt liv. Dessutom är det lätt att ångra någonting i efterhand när man egentligen inte kunde handlat annorlunda på grund av omständigheterna. Det där lät lite väl seriöst, men jag tror ni förstår vad jag menar: det är lätt att säga i efterhand att "sådär borde jag inte gjort", men innerst inne vet man att hamnade man i samma situation igen med samma omständigheter skulle man inte ändra sig.

Jag ångrar absolut inte alla töntiga grejer jag gjorde när jag var tonåring. Folk förväntar sig att man ska skämmas för att man var så löjlig och "hur kunde jag se ut sådär?", men det tycker jag inte att man ska göra. Ville man se ut så då, ville man göra så då, klart man skulle go for it.

Det jag egentligen ångrar är de förhållandevis få gånger jag inte levt efter bros before hos. "Åh, nej, ett ARSK-manifest till", tänker ni nu, men vad fan, det är sant ju. Jag har dissat vissa personer lite för hårt för att få vara med någon idiot till kille som absolut inte var värd det, och det är väl det enda jag faktiskt ångrar. Att man var så dum att man trodde att en kille man känt i två månader var värd att nästan fucka upp en vänskap över (jag antar att den/de det handlar om vet det, för jag tänker iaf inte ge några exempel!).

True dat!
Bildkälla: http://everseradio.com

Men som allt annat får man väl se det som en lärdom och försöka vara smart nog att inte göra om det. Nu tänker jag leva enligt my man Shakespeares slogan ett bra tag framöver! ;P

True story.

lördag 18 december 2010

Day 18 – Your favorite birthday

Jag kan inte komma på att jag haft någon favoritfödelsedag, men den när jag fyllde tjugo var faktiskt nice. Eller när vi firade den dagen efter alltså, och hade Lord of the Rings-maraton. Ni kan läsa om det här för där sa jag nog allting som var värt att säga om det. :P

Nu tittar jag på världens bästa julfilm Grinchen. :D Är inte riktigt jul förrän man sett den!

True story.

fredag 17 december 2010

Day 17 – Your favorite memory

Jag fick debattera det här en hel del med mig själv. Jag har fan massvis med asnice minnen som lätt kan klassas som favoriter, men tills sist kom jag och jag själv överens om ett i alla fall.

Välkomna till Dödens ö, det är jag som är Döden.
Alltså, jag var med och arrangerade ett lajv (det sista lajvet jag gick på också), och, ehh, jag var yngst i arrgruppen och bidrog nog inte särskilt mycket till själva arrangerandet. Men det var fortfarande roligt, och dessutom spelade jag ju Döden så det var rätt awesome. Jag spelade mycket schack de dagarna kan jag säga.

Anyway, i slutet av lajvet dog jag, vilket sög, och massa andra grejer gick inte som planerat, så jag var jättedåligt humör och tyckte att allt sög och att lajvet varit sämst och så vidare. Satt och tjurade i skogen ett tag tills några som kraschade lajvet (smög in och slogs i slutstriden alltså :P) dök upp och fick mig att gå tillbaka till värdshuset där alla hängde.

Så jag satte mig vid en eld som brann, där det satt ett gäng med typ trettonåriga killar (kan ha varit någon tjej också, väldigt osäker) vars första lajv det här varit. Och de tyckte inte det var sämst! När jag satt där så började de prata om hur roligt de haft, och allihop insisterade på att få berätta sitt favoritminne från lajvet för mig (och nästan bråkade om vems tur det var att berätta :P).

Det är den biten som är mitt favoritminne. När jag satt där och insåg att även om det kanske inte gått exakt som jag ville och jag kanske var på dåligt humör så hade de mer eller mindre haft the time of their lives, och dessutom så tyckte de att jag var en cool arrangör som de ville berätta om det för (varje gång jag träffade på dem månaderna efteråt sa de alltid "oohh, det är Döden!", vilket deras icke-lajvande kompisar alltid tyckte var lika konstigt, men var en nice ego-boost för mig). Det är då det är värt att arrangera liksom. Samma sak under Expecto när jag skötte utcheckningen och alla kommenterade om hur roligt de haft, det är det som gör all stress och allt skit värt det.

Men just när man satt där vid lägerelden och kände sig sämst i hela världen, men blev uppmuntrade ett gäng ungar som tyckte att man tokcool, det är ändå mitt favoritminne. ^^

True story.

torsdag 16 december 2010

Day 16 – Your first kiss

Jag hade en asgullig första kyss. Well, kyss kanske var att ta i, men jag räknar den iaf som det.

Jag var typ sex eller sju och lekte med min dåvarande bästa kompis (inte Zackrid, btw :P), som jag antagligen var lite kär i också. Av någon anledning pussade jag honom på kinden, och han bara "nä, såhär", och pussade mig på munnen istället. Jag smälte bort av lycka. :D

Det var min första kyss!

True story.

onsdag 15 december 2010

Day 15 – Something you love about yourself

This could take a while... hahah. Jag försöker komma på en grej jag älskar med mig själv, men det finns alldeles för mycket att välja mellan. Jag älskar mitt hår, min humor, min rumpa, mitt själförtroende, mina tokfasta principer, min förmåga att få saker gjorde när jag vill det, mina bröst, att jag kan bygga snygga hus i The Sims 2... på en bra dag i alla fall. En dålig dag krymper listan ner till två saker: min rumpa och min humor. Bara Beyonce är mer bootylicious än vad jag är. ;P

Min humor alltså. Jag tycker ju persoligen att jag är skitrolig ALL THE TIME, men det kanske inte alla andra håller med om. Fuck dem säger jag. Nej, jag kanske inte är skitrolig jämt, det får jag väl erkänna, men humor handlar ju inte bara om det. Om jag läser grejer jag skrivit så tycker jag oftast att de är roliga, i alla fall när det är syftet.

Jag tror jag skiljer på att vara rolig (vilket de flesta kan styrka att jag inte alltid är) och att ha humor. Och jag har fett bra humor (höhöh, boussen!).

True story.

tisdag 14 december 2010

Day 14 – Where you live

Bildkälla: http://www.stockholmsresan.se
Jag bor i världens bästa stad Stockholm. Kanske inte världens bästa i och för sig, men måste jag välja någonstans i Sverige tar jag lätt Stockholm. Jag är inte en småstadsmänniska, och det lämnar typ alternativen Stockholm, Göteborg eller Malmö (ja, för Uppsala ÄR för litet för mig), och av de tre, tja, då blir det Stockholm av många anledningar.

För att vara exakt bor jag i Täby, som är lite finare, lite bättre än allt annat, om Täbyborna får säga det själva. Jag har lite blandade känslor gentemot Täby: jag brukade säga att Täby är mest känt för Fredrik Reinfeldt och att ha mobbat Jonas Gardell till berömmelse. Trots alla moderater är Täby ganska trevligt faktiskt, och det är lagom lätt att ta sig överallt (utom till de andra norrorterna iofs), vilket är ett plus. Dessutom har vi ju Täby Centrum, och det är rätt nice det också.

Trots det tänker jag definitivt flytta ifrån Täby inom en foreseeable future. Min bror har köpt en lägenhet i Hägernäs, typ tio minuter bort med bil (om ens det?), och även om det funkar för honom är det alldeles för nära Täby för min del. Jag ska nog försöka flytta söder om stan, för att få lite omväxling (och för att alla lägenheter finns där).

True story.

måndag 13 december 2010

Day 13 – Your mode of transportation

Tja, vi vet väl alla hur jag reser?

Bildkälla: någon annans blogg
Nej, okej, tyvärr reser jag inte via TARDIS. Mitt liv skulle vara jävligt mycket bättre if I did. Faktum är att det finns mycket grejer som gärna fick vara mitt mode of transportation, typ en Impala, eller Stargate, eller rosa pansarvagn, eller till och med en hest. Allt det skulle vara rätt chill.

Men sanningen är att jag tar mig fram kommunalt för det mesta. Ibland kör jag bil, men inte särskilt ofta. Det gör mig iofs inte så mycket, för jag gillar att åka kommunalt. För några år sen kunde jag sätta mig på bussen och åka till stan och tillbaka när jag hade tråkigt liksom, och jag brukar inte tycka att det är tråkigt när jag åker iväg till Chriss eller Trams heller, oavsett om det är via tåg eller buss.

Bildkälla: http://www.nyatabycentrum.se
Mest åker jag förstås Roslagsbanan, som jag ibland hatar eftersom den har en tendens att vara sen på vintern. Roslagsbanan är ganska ful och folk som inte åker den ser gärna ner på den, men jag tycker det är rätt chill faktiskt. Bor man i Täby är det vad som gäller liksom. Jag gillar iofs att åka vad som helst så det kanske inte är så konstigt, allting som kan ge en känslan av att vara på väg någonstans är bra liksom.

När jag flyttar hemifrån ska jag nog investera i en cykel dock. De är också rätt nice att ta sig fram med.

True story.

söndag 12 december 2010

Day 12 – What’s in your bag

Lätt att svara på: allting utom atlantångare, lokomotiv och rymdraketer.

True story.

lördag 11 december 2010

Day 11 – Your siblings

Jag har, för er som missat det, en bror och en syster som båda är yngre än mig (ett respektive tre år). Min bror har dock inte fattat att han är yngre än mig, så hela mitt liv har jag tvingats bli jämförd med honom. "Åh, du vet att din bror hade alla rätt på det där provet", "är det din bror? Jaha, då har du mycket att leva upp till", och nu har den jäveln gått och köpt en lägenhet så jag är efter igen (well, jag flyttade hemifrån först iofs till London, men ändå).

Acksäll, i sitt mognaste ögonblick, leker Peter Pan.

Lyckligtvis behöver jag inte tävla med min syster på det sättet, eftersom det är så många år emellan oss. Det kan vara så att hon råkar ut för de där sakerna i och för sig, men det märker inte jag. Istället får jag vara mycket mer storasyster mot henne än mot Acksäll, vilket är trevligt som omväxling. Ibland klagar hon på att jag inte är mamma och inte har rätt att säga till om saker, men med tanke på alla gånger hon bett mig hämta henne mitt i natten har jag rätt att vara lite mammig också tycker jag.

Lisa fotar sig själv för typ fyra år sen.
Acksäll och jag är nog mer lika varandra än vad vi är lika Lisa. Hon är fruktansvärt social och blir skogstokig om hon måste vara utan sällskap i mer än tio minuter, och när hon har tråkigt gör hon gärna saker som är högljudda, typ springer upp och ner i trappen och skriker "HARRY, HARRY, WAKE UP!" och låtsas att hon är Dudley Dursley. Lisa har även lärt sig att posten inte kommer på söndagar från Harry Potter-filmerna. Acksäll och jag är lite mer att vi kan trivas med att glo på TV en hel kväll (ibland har vi filmkvällar ihop till och med), och har vi tråkigt slösurfar vi på internet. Och så samlar både jag och Acksäll på filmer och TV-serier, vilket Lisa drar nytta av mest hela tiden.

Trots det kommer vi alla tre väldigt bra överens, och har alltid gjort det. Vi kan prata om allt i stort sett, och jag skulle nog lätt säga att mina syskon är som mina bästa vänner. Mina syskon märker alltid när jag är på dåligt humör, och har en tendens att göra små grejer som gör det bättre utan att ens låtsas som det, som att stanna en extra stund på ens rum och prata skit, eller göra i ordning en nachotallrik åt en.

Världens bästa syskon helt enkelt!

True story.

Santa's going to grunt in latin, and slay a dragon or two

Var och såg Nightmare before Christmas på Kulturhuset idag med Martin och hans polare. Känner mig julig. Kommer osökt att tänka på den här låten dock...



True story.

fredag 10 december 2010

Day 10 – An inspiration

Kul att det skriva det här en dag när jag är helt SINNESSJUKT oinspirerad. Är så jäkla trött. Vill egentligen spela Sims 2 hela kvällen, men ska träffa Martin så jag måste nog piggna till och bli social snart. Kanske kan övertala honom att spela Sims med mig iofs...

Jag har ju redan nämnt Zackrid som min eviga inspiration ser jag, räcker inte det? Nähä, nä, okejrå. Ska jag välja en person som inspirerar mig får det väl inte helt oväntat bli Ric O'Barry, som jag redan tjatat om här så många gånger.

Bildkälla: http://www.greenrightnow.com/
Jag tycker han är fantastisk och inspirerande för han jobbar så hårt för någonting han tror på, och han vägrar ge upp. Att han gör det för att sona sina tidigare synder, eller hur man nu ska uttrycka det, tycker jag också är inspirerande för det visar ju att man faktiskt kan erkänna sina misstag och försöka göra något åt det. Han verkar aldrig sluta med det han håller på med heller, utan allt verkar handla om delfinerna, och det tycker jag också är inspirerande.

Om alla brann för något som Ric skulle världen vara en mycket bättre plats helt enkelt!

True story.

torsdag 9 december 2010

Day 09 – Your beliefs

Ehh, jag vet inte ens vad jag tror på. Jag vill nog egentligen ha något att tro på, men jag har liksom ingenting som jag känner att jag tror på sådär. Jag är väl mer agnostiker än ateist, för jag skulle gärna vilja att det fanns någonting (jag skulle gärna tro på Amerikanska Gudar), men jag är osäker.

Jag tror nog att Rousseau Was Right faktiskt. Jag tror hellre på mänskligheten än på Gud också, om man nu ska vara sån. Jag vet inte riktigt hur man ska förklara det utan att hänge sig åt ett Patrick Stewart Speech, men jag tror att vi som människor är bra och att även om vi gör en jävla massa dumma grejer så vill vi faktiskt göra världen bättre egentligen.

Nu har jag providat två länkar till TV-tropes, så jag förutsätter att ni kommer fastna där resten av kvällen och det innebär att jag inte måste skriva här längre. Awesome!

True story.

Hell yeah!

 

Ber om ursäkt för de fula bilderna, skyller på den dåliga belysningen på mitt rum och blixten på min kamera. Och att jag är totalt ofotogenisk.

POÄNGEN är i alla fall att jag klippt mig. Det blev, eh, lite kortare än planerat kan man väl säga. Har typ inget hår kvar i nacken. Vet inte om jag tycker att det är supersnyggt, men det är så jäkla skönt i alla fall.

True story.

onsdag 8 december 2010

Day 08 – A precious item

Dagens låttips: Scorpions - Lorelei. Asbra rockballad typ.

A precious item! Well, det var inte en svår fråga: det får bli min mobil! Jag borde förstås blogga det här ifrån mobilen to prove a point, men det orkar jag inte. Min mobil är i alla fall precious eftersom den dels är det enklaste sättet att hålla kontakten med folk på, och därför en viktig del av ens sociala liv. Jag menar, hur ska man annars bestämma när man ska fika om man inte har en mobil?

Qwerty ftw!
Bildkälla: http://hyfeno.com/
I reklamen säger de ju att "den är det sista du ser när du somnar, och det första du ser när du vaknar", och det stämmer också otroligt bra. Jag använder min mobil som en liten dator och kollar Twitter och mailen varje morgon innan jag går ur sängen, och ganska många tråkiga föreläsningar har räddats av den och trådlöst internet.

En stor del av min NaNo skrevs på mobilen också, eftersom jag har WORD I MOBILEN (stora bokstäver för det är awesome), och kan läsa och skriva på den. Den är min kalender, min kamera, mitt anteckningsblock, ja, ungefär allting utom MP3 av någon anledning. Utan min mobil skulle jag inte komma särskilt långt, speciellt inte sen jag började köpa SMS-biljetter så fort jag ska åka bort.

Kort sagt, min mobil är awesome och en stor del av mitt liv - but I'm okay with it!!

True story.

tisdag 7 december 2010

Day 07 – Your best friend

Som alla andra som svarat på det här kommer jag inte heller att kunna välja bara en person. Ryktet går på stan att man inte kan ha flera bästa vänner, men jo, det kan man nog.

Chriss och jag för typ fyra år sen. :D

Chriss är en fantastisk person, och vad bättre är så blir jag en fantastisk person när jag umgås med henne. Dessutom vet jag ingen gör mig så fruktansvärt cp som Chriss, eller som jag gör så cp saker med (stannar uppe till tre på natten för att dränka papper i te, försöker lära sig spöktransferens, stalkar turnébussar, skriver fantastiska fanfictions i stil med The Toenail of Icklibõgg och läser dem för alla som vill och inte vill höra). Ibland går det väldigt lång tid mellan det att vi träffas, men när vi väl ses igen så spelar såna småsaker ingen roll utan efter tre sekunder skämtar vi glatt om bajs och Bella spelad av Judy Garland. Det är lite så det ska vara tror jag.

Jag har känt Chriss i typ nio år eller nåt nu, och det känns rätt konstigt faktiskt. Typ att man kan prata om vad vi gjorde "när vi var mindre" istället för "för några år sen". Trots att man ändrats ganska mycket på den tiden, och ganska mycket på olika håll, så har det aldrig känts som att jag och Chriss blivit helt olika personer, utan vi synkar ihop ganska fort när vi väl ses. Chriss är dessutom den enda jag känner som är manligare än vad jag är!

Trams och jag för två och ett halvt år sen. :D

Trams bor nog tekniskt sett längre bort från mig än Chriss gör (när Chriss inte bor i London), men det känns inte så. Förutom att hon aldrig är mer än ett SMS bort så träffas vi relativt (allt är relativt!) ofta eftersom det av någon anledning är lätt att bara ta bussen till Norrland. Trams har en tag på sin LJ som heter "I blame Ell", vilket jag tycker är ganska orättvist. Men vi flyttade till London ihop för typ två år sen, och det faktum att vi klarade tre månader i ett rum som är typ lika stort som mitt sovrum utan att döda varandra tycker jag säger allt om hur mycket vi älskar varandra innerst inne!

När jag umgås med Trams brukar vi bli väldigt repetativa, och vår dialog består oftast av "[skådis] är så jävla snygg!" eller "[TV-serie/film] är så fantastisk", men vi kan vara djupa också när vi vill (vilket vi sällan gör). Vi är dessutom sämst på att gå och lägga oss i tid, oavsett om anledningen till att vi är uppe är diskussioner om Mark Sheppards längd, att vi maratontittar på Supernatural, eller för att någon av oss ska avsluta NaNo. Att vi fick någon sömn alls i London förvånar mig.

Jag har inga bilder på mig och Hanna,
men här arrar vi konvent ihop!
En gång beskrev jag Hanna som "min bästa kompis inom en tio mils radie", och det uppskattade hon inte av förståeliga skäl, men det betyder faktiskt inte att jag inte gillar henne! Hanna är den enda personen jag har en sån där typisk tjejrelation med, där man faktiskt bråkar ibland, och är sura på varandra, men i slutändan inser att man tycker om varandra för mycket för att det ska vara värt att sluta umgås med. Dessutom utgör vi ett sånt bra team så det vore inte riktigt rättvist mot världen.

Hanna och jag träffades när vi båda fangirlade Lost, och jag tror att kommentaren "jag har också börjat gulla Sawyer nu" kan ses som början på vår fantastiska vänskap. Sen dess har vi bildat ett dream team och arrangerat tre konvent ihop, och varit de allra mest charmerande personer ni någonsin kommer att träffa under tiden. Ett tag kallade Hanna mig för Vagina Aftonstjärna, det säger mycket om vår humor.

Zackrid och jag för sex år sen,
med Köört i bakgrunden.
Jag har känt Zackrid i 2/3 av mitt liv, men helt ärligt minns jag ingenting B.Z (before Zackrid) så jag kan lika gärna börja säga hela livet. Vi gick i samma klass genom hela låg-, mellan-, och högstadiet, för att sedan skiljas åt under första gymnasieåret. Det gillade vi dock inte alls, så från tvåan bytte jag till hans klass igen. Nu har vi dock separerats igen, och bor inte ens i samma kyrkby längre, så vi ses inte alls så ofta som jag skulle kunna önska.

Zackrid är min eviga inspiration, eftersom han har en tendens att spruta ur sig idéer när man pratar med honom (en armé av manliga strippor liksom?). Han har nog fått stå ut med mer av mitt gnäll och mina humörsvängningar än någon annan (kanske med undantag min familj) och att han fortfarande vill umgås med mig är lite av ett mysterium. Dock är jag glad för det, för jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom!

Jag och Elin för ett halvår sen.
Elin får ett hedersomnämnande, för vi har inte känt varandra sådär jättelänge, och egentligen bara varit bra kompisar i typ lite mer än ett år, men det betyder inte att hon inte är en viktig del av mitt liv. Vi tar oftast djupa fikor ihop, men är även kända för att ha slängt ihop en och annan awesome roadtrip. Vi planerar även att leva för evigt så fort vi kommit på hur det ska gå till, och det ser jag fram emot. :D

True story.

måndag 6 december 2010

Day 06 – Your hobbies

Finns det någon mer chill låt än BÖCs Burning for you? Jag tvivlar.

Right - hobbies! För att citera en i DN imorse, "jag önskar att jag kunde säga något coolt, typ paragliding, men det är väl det vanliga, springa och läsa". Något sånt var det i alla fall, och så är det ju faktiskt. I alla fall för mig! Men visst, man kan väl säga att jag har tre hobbies.

Den första är att "springa", eller snarare att träna i allmänhet. Egentligen borde jag börja på någon hård och häftig träningsform, men just nu har jag inte ens ett gymkort så det blir mest hopprep eller löprundor, samt lite styrketräning när jag pallar. Jag har insett att man måste nästan ha träningen som en hobby om man ska orka med det, för annars blir det bara ytterligare ett måste i ens liv och det håller helt enkelt inte. Så, träna är min hobby.

Sen gillar jag böcker. Båda att läsa dem och att skriva dem, även om det kanske är att missbruka ordet lite om jag säger att jag skriver böcker. Dessutom skriver jag ju inte så ofta som jag skulle vilja, det blir mest NaNo en gång om året (och ibland Script Frenzy) och några sidor på något random däremellan, men jag har en dröm om att en dag skriva massor som jag gjorde förut och därför får det också räknas som en hobby.

Pretty, pretty!

Till sist har vi film. Ja, det är en hobby. Jag gillar inte bara att titta på film, jag gillar att läsa om film (Empire Magazine :D), diskutera film, och framför allt gillar jag att äga film. Min DVD-samling är ju min stolthet liksom, som ni kan se på bilden är den väldigt vacker. Självklart ingår ju även TV-serier i "film", så en stor del av min tid spenderas med att titta på serier. Tyvärr har jag inte så mycket tid som man skulle önska till det när jag jobbar och pluggar, men är jag riktigt inne i någon serie (Ugly Betty var det nyligen, nu är det Deadwood) så brukar jag klämma in något avsnitt innan jag somnar bara för att.

Så, det var väl mina hobbies antar jag! Nu ska jag spela Sims, så egentligen kanske min fjärde hobby är TV- och dataspel, men det gör jag fan inte tillräckligt ofta för att det ska vara värt att prata om det... :P

True story.

söndag 5 december 2010

Day 05 – Your definition of love

Som arg singel tror jag inte på något sånt där fjantigt som kärlek, så MOVING ON.

Nej, okejrå, det var inte sant. Alls. Jag är typ jättefjantig och jätteromantisk egentligen, vilket ju inte alls känns särskilt passande med tanke på min image som 1) lika manlig som Bruce Willis och 2) rabiat singel. Men man kan vara allt det där samtidigt faktiskt.

Jag har försökt komma på ett bra sätt att definiera kärlek på utan att först skriva ner ett nytt manifest till ARSK, men hur jag än skriver så slutar det med att samma citat från Scrubs dyker upp, så jag tror att jag ska använda mig av det på en gång istället:
"You annoy me more than I ever thought possible, but...I want to spend every irritating minute with you."
- Turk till Carla
Jag tror att det är det. Jag tror inte på perfekta förhållanden där man inte stör sig på varandra, för så fort man ser ett sånt par så undrar man vad de kompenserar för, och ni vet att de kompenserar för något. Jag tror inte det är kärlek att låtsas som att allt är perfekt heller, eller att man är så jävla synkade att man aldrig skulle kunna såra den andra personen eller ens irritera den lite. Det är ganska mycket jag inte tror är kärlek, men det ska vi inte gå in på här...

Så det där citat funkar som ett svar.

True story.

lördag 4 december 2010

Day 04 – Your music

Någon gång, när jag var typ 12 eller nåt (eller yngre?) hörde jag Highway to hell för första gången... på typ Sikta mot stjärnorna. Chockad frågade jag min bror "är det här hårdrock?" och han svarade något jakande på det. Chocken kom från det faktum att det var bra och att jag hela mitt liv fått höra att hårdrock sög.

Så då bestämde jag mig för att bli hårdrockare och lyssnade på en Backyard Babies-singel min bror fått någon gång om och om igen. Jag fortsatte mitt mission senare när jag och mina kompisar gick i sexan (eller sjuan) och var tokbadass eftersom vi lyssnade på Slipknot. Man kan tycka att det är ganska stor skillnad på AC/DC och Slipknot, och det har man fullkomligt rätt i, och där ligger också anledningen till att jag var en ganska dålig hårdrockare. Musiken jag lyssnade på var, med några undantag (och de var bara punk...), inte den sortens rock jag faktiskt gillar.

Ell som ung hårdrockare.
Det tog mig ungefär sex-sju år att inse det, och däremellan gav jag tidvis upp mina hårdrocksförsök och lyssnade på vad jag själv brukade kallade för vispop och trallpunk (som jag till och med hade som e-postadress ett tag). I praktiken var det typ Lars Winnerbäck, Dia Psalma och Mimikry samt massa andra band jag glömt bort eller inte lyssnade mycket på (jo, jag lyssnade tokmycket på ett lokalt Täby-band som hette/heter Sexn'Samlevnad också). Därför är min ena skivhylla full med Winnerbäck och artister jag lyssnar på ibland. Därefter släppte han Vatten under broarna och jag tröttnade.

Min webcam tog fruktansvärt bra bilder.
Sen kom en period i mitt liv som fick många personer med bra "smak" att undra vad jag höll på med, eftersom jag plötsligt förvandlades till ett episkt Per Gessle-fan. Min andra skivhylla innehåller 16 skivor med typ Gyllene Tider, Roxette och hans småsidoprojekt. Min blogg har ju också fått namn efter en av hans låtar, och även om jag inte lyssnat på honom på ett år eller mer nu så kan jag nog fortfarande citera de flesta av hans texter.

Jag och Li på Gessle-konsert för 3 (!?) år sen.

Jag gjorde några tappra försök att hitta tillbaka till rockmusiken och började lyssna på Creedence och Slade och proclaimade därefter min kärlek till pudelrock och glamrock. Det kanske kan tyckas okej om man bara är in it for the music, men jag älskar håret, kläderna och hela imagen och då kanske det inte är okej längre. Jag har hört att man ska hata Smells like teen spirit (jag läste det i en bok som handlar om just SMS och pudelrock), så det gör jag.

Obviously kan man inte se ut såhär
och lyssnade på Per Gessle.

Sen såg jag pjäsen De tre musketörerna samtidigt som jag färgade håret svart, och plötsligt undrade jag vad fan det var jag höll på med. Jag började lyssna på Twisted Sister och tänkte att det var dags att ta tag i det här med musiken, NU, för man kan inte vara tjugo år och inte ha en definierad musikstil (eller kan man kanske det?). Det gick sådär, och jag kan inte riktigt minnas vad jag lyssnade på innan jag började titta på Supernatural och kände mig manad att ladda ner soundtracket till första säsongen.

Sen dess har jag börjat lyssna på en hel massa bra band, typ mitt nya favoritband Kansas, men också Blue Öyster Cult, Mötley Crüe, AC/DC, och jag fortsätter hitta nya bra band hela tiden också. Efter nio år är jag äntligen på rätt väg, fast jag kan förstås inte erkänna att jag gillar att twittra om vilka coola band jag lyssnar på för det skulle göra mig till en poser och det är jag ju verkligen inte. Eller så är jag det, men vad ska man göra åt saken?

Så det där är jag och musik. Det som känns bra är att för ett par år sen hade jag nog inte kunnat nämna tio band jag gillade att lyssna på, och nu kan jag det, och det känns som en sån där grej man ska kunna göra. Fråga mig inte varför det känns så, det bara gör det...

True story.

fredag 3 december 2010

Day 03 – Your parents

Det här tänkte jag skulle bli svårt, men det har jag insett att det är det ju inte alls. Right, föräldrar. Jag försöker hitta en bild på mamma och pappa för lite visual aid, men det verkar inte finnas någon sån. Synd för er!

Pappa är väl den av mina föräldrar jag är mest lik egentligen. Vi är båda envisa som fan och dåliga på att erkänna att vi har fel (ett bra exempel är att pappa påstår att DH var dålig eftersom han inte förstod allt som hände: jag har påpekat flera gånger att det mesta är glasklart om man läst fler böcker än de tre första, men då skrattar han bara åt mig), och vi gillar båda Sagan om ringen och Star Wars. När jag var på landet med mamma och pappa förra sommaren spenderade jag tiden med att läsa, och en av deras kompisar som var där påpekade att det har jag nog fått från pappa för han satt också alltid och läste när de var yngre (mamma läser också, men hon har nästan helt gått över till ljudböcker nu, så det räknas inte!).

Mamma har jag mer en sån där filmrelation till, där man kan prata om allt liksom. Hon medlar mellan mig och pappa också, eftersom vi inte alltid förstår varandra. Mamma och jag gillar i och för sig också samma filmer, fast ännu läskigare är väl att vi också gillar samma skådisar. Vi brukar gå på Clintan-filmer ihop, och hon är väl den enda jag känner som sett fler Harrison Ford-filmer än jag (eller hade iaf). Enligt pappa har jag fått alla mina dåliga egenskaper från mamma, men det tycker jag inte är sant: det är definitivt från mamma jag fått mina, eh, språkliga talanger eller vad man ska säga (de framkommer ju inte direkt i det här inlägget). Hela mammas sida av släkten är väldigt bra på ord framför allt, och det är väl jag också till viss del.

Mina föräldrar är inte såna där som skjutsar en överallt, vilket störde mig ganska mycket när jag var yngre. Nu har jag dock insett att de gör så mycket annat istället, och att det var en ganska dum grej att störa sig på. De ställde alltid upp som klassföräldrar och organiserade saker när man var yngre när inga andra föräldrar gjorde det, och det uppskattar jag nu faktiskt. Desustom känner jag igen den egenskapen i mig själv.

Hur mamma och pappa träffades har jag inte fått något ordentligt svar på. Å ena sidan låter det som att de träffades på en fest och tre månader senare var mamma gravid med mig, men sen fick jag höra att de uppenbarligen känt varandra längre än så, och inte bara för att pappa var kompis med mammas bror. Läser de det här kommer de hävda att de visst berättat hur det gick till för mig, men att jag inte lyssnat, men det är inte sant.

Nu ska jag sluta snacka skit och återgå till att spela Sims 2. Eller så ska jag titta på Deadwood. Fredagskvällen är full av möjligheter!

True story.

torsdag 2 december 2010

Day 02 – Your first love

ÅH, kan jag hoppa av det här redan? Gud vad jag inte vill skriva om det här. Men jag ska inte fuska som Trams, och skriva om böcker! Nej, nu jävlar, pinsamt ska det vara...

Okej. Jag var säkert kär massor när jag var liten, men jag minns inte det, så vi går direkt på den första tonårsförälselsen. Den var precis som en sån ska vara: det vill säga jag var liten och dum, han var tre år äldre och ett svin, jag vägrade inse det, bla bla bla. I stort sett alla som kände mig då påpekade för mig att han var ett svin och att det inte skulle sluta bra...

...men jag var ju jättekär så jag lyssnade inte. HAH. Som det ska vara. Vi blev i alla fall ihop, jag var väl kanske lyckligast i hela världen, sen dumpade han mig via SMS efter två månader. Det blev början på min tradition av att dumpas på dåliga sätt (SMS, via relationsbyte på Helgon, SMS igen, och så telefon, fast telefon var helt okej under omständigheterna), men i alla fall. Jag blev såklart förkrossad. Ingen var förvånad. Men jag hade en del kompisar då som var snällare mot mig än jag förtjänade, så jag kom över det.

Ell, 13 år.
För att ytterligare förödmjuka mig själv får ni en bild på mig från den tiden. Om jag minns rätt togs den när jag och killen var på en hoggyträff tillsammans strax innan vi blev ihop. Varför lägger jag ut såna här bilder på mig själv!? Gud, de här 30 dagarna kommer jag att ångra...

Det bästa med den här historien är att han uppenbarligen INTE kom över det. För flera år efteråt fick jag hela tiden höra att han brukade bli full och gnälla över att han inte borde gjort slut med mig. Good times. Eller nåt. Men det är länge sen nu, typ ÅTTA ÅR, så det är glömt och nu vet ni det.

True story.

onsdag 1 december 2010

Day 01 - Introduce yourself

Jag tänkte att jag skulle testa den där "30 days of me"-grejen som Trams och Hanna har gjort. Då har jag något att göra i december också. Whoop whoop! Orkar inte posta listan dock... :P

Okej, introduce myself! Waah! Ni läser min blogg redan, vet ni inte allt om mig? Nej, okejrå.

Det här är jag: Jag har tänkt skriva det här inlägget hela dagen, meeeen jag har inte hunnit för jag spenderade fyra timmar från att jag vaknade med att se på SPN och inte orka göra någonting, sen har jag varit på biblioteket och lånat böcker, och sen kom jag hem och pluggade, och SEN har jag tittat på Deadwood hela kvällen. Jag tittar på Deadwood för att 1) det är en westernserie och av någon anledning gillar jag westerns, och 2) min nuvarande favoritskådis är Jim Beaver och han är med. OCH JAG SKÄMS INTE (okej, lite kanske...).

Det som är jag i det där är alltså det faktum att jag 1) lätt blir besatt av typ skådisar och/eller TV-serier, 2) att mitt liv består av att titta på serier och att plugga (och ibland jobbar jag och träffar kompisar också), och 3) att jag tyckte att jag fick ut något av min dag bara för att jag gick till biblioteket när jag egentligen borde gått på en grej i skolan.

Right.. jag är ganska bitchig person, vilket kan vara kul när man känner folk, men är en skitdålig egenskap när jag är bland nya människor eftersom jag också är ganska blyg och dålig på namn, så om de inte känner dem tror det att jag inte pratar med dem eller minns deras namn för att jag är bitchig (vilket de märker att jag är när jag pratar), när jag i själva verket inte menar något illa. Det, och att jag är fruktansvärt envis, är nog mina sämsta sidor.

Mina BRA sidor är också att jag är envis som fan eftersom det gör att om jag vill få något att hända så ser jag till att det händer. Eller som Clintan skulle sagt: "I don't believe in pessimism - if something doesn't go your way, you just forge ahead". Sån är jag faktiskt, även om jag är rätt gnällig på vägen. Men jag är ganska rolig också, så det brukar jämna ut sig när jag blir för gnällig. Intalar jag mig själv iaf. Well, JAG tycker att jag är skitrolig så för mig är det ju inget problem, men jag kan inte uttala mig för alla andra...

På natten bekämpar jag brott. Men det är hemligt, så det kan jag såklart inte berätta om här... Nu ska jag titta på mer Deadwood innan nattens crime fighting inleds!

True story.

tisdag 30 november 2010

Nerd power


Om du missat fenomenet Katie the Star Wars girl kan du se den där videon för snabbversionen. Och om du inte missat det kan du titta ändå för att se Katie och Carries kommentarer om det hela. Mycket fint är det i alla fall!

OCH som de nämner i slutet är 10e december dagen då eventet "Wear Star Wars - share Star Wars" - tar plats, vilket i stort sett går ut på att man ska ha en Star Wars-t-shirt på sig för att visa sitt stöd för, tja, Katie och alla andra Star Wars-tjejer, men också då man ska skänka en Star Wars/sci-fi-leksak till något behövande barn någonstans. I hope you do it!

Själv tänkte jag kasta ner något i Lions julklappssäck som alltid står i Täby Centrum - och självklart skriva på att presenten kan gå till en tjej eller en kille!

Nerds, you're needed! ;P

True story.

söndag 28 november 2010

NaNo, f yeah

Damn right!
FUCK YEAH!!! 81,000 ord slutar vi på. Jag är så awesome.

Vi får se hur det går med redigeringen den här gången! ;)

True story.

lördag 27 november 2010

Neeeeeeeeeej!

Bildkälla: http://www.plu.edu
Trams och jag har diskuterat vad som är en acceptabel längd på en man. Typ "vid vilken längd blir det osexigt?" (det kan ha börjat med att jag tyckte att Mark Sheppard var lite för kort eftersom han bara är 1,78). Vilket är en viktig fråga, och till sist kom jag fram till att en dm längre än mig är väl minimum, fast 1,80 är liksom önskvärt.

Och vad fick jag just reda på?

ATT STALLONE ÄR EN OCH FUCKING SJUTTIOFEM!!!!!

Vill dö lite nu. :(

Okej, vi har fortfarande Dolph och hans manliga 192 cm, men vad hjälper väl det när Rocky är en dvärg? :(

True story.

Trams är läskig, ok?

Trams och jag står och tittar igenom varsin pärm med bilder på "Mixed male photos" (det var skådisar btw, så det var inte bara random män... även om det inte vore helt olikt oss heller i och för sig). Jag blir lite svag för en signerad bild på Dolph för 700 spänn (lät dock bli), och plötsligt utbrister Trams:

- Vem vill ha en signerad bild på en halvnaken David Hasselhoff!?

- Vem vill inte ha det? frågar killen som säljer autograferna.

- Ja, precis, håller jag med (fast jag är inte seriös, okej. Jag kanske har dålig smak, men den vet trots allt sina gränser!).

Trams börjar asgarva.

- Du kanske hellre vill ha en helnaken, är det det du menar? fortsätter säljaren.

Trams fortsätter garva, så säljaren tar det som ett ja och går iväg ett tag. Vi fortsätter kolla, Trams frestas av (läs: skriker exalterat och samtidigt av ångest eftersom hon egentligen inte har råd) en signerad bild på Mark Sheppard, då säljaren kommer tillbaka.

- Du skrämmer mig, tror jag, säger han.

Trams inser plötsligt varför hon alltid får Darth Vader-grejer av folk och embracear sin mörka sida. Eller något sånt. Det sista kanske inte var sant, hon har inte verkat mer dark side än vanligt, men å andra sidan kan Darth Vader-grejerna vara en hint.

All I'm saying: beware of Trams.

True story.

fredag 26 november 2010

"Bambi, not everybody loves Journey as much as you do."

Jag har gjort min första spotify-playlist. Yay me! Om ni inte tycker att det är särskilt imponerande skulle ni hört mig förut. "Vilken är din favoritfunktion på Spotify?" "Jag gillar sökfunktionen, den förstår jag mig på...". Fast playlists var ganska lätt också insåg jag, så det är väl jag som en jävla n00b. Whatevs!

Fredag heter den och uppenbarligen blev det en länk när jag tryckte ctrl + v på adressen. CRAZY! Det är i alla fall awesome fredagsmusik. Och då tänker ni "men Ell, det är ju bara hårdrock", och på det svarar jag "FUCK YEAH!".

Fett bra, okej?
Där får ni en bild för er som inte har spotify (för till skillnad från 90% av de som har spotify vet jag att ni finns och jag tänker inte glömma er!!). Bra lista!

True story.