Jag fick debattera det här en hel del med mig själv. Jag har fan massvis med asnice minnen som lätt kan klassas som favoriter, men tills sist kom jag och jag själv överens om ett i alla fall.
 |
| Välkomna till Dödens ö, det är jag som är Döden. |
Alltså, jag var med och arrangerade ett lajv (det sista lajvet jag gick på också), och, ehh, jag var yngst i arrgruppen och bidrog nog inte särskilt mycket till själva arrangerandet. Men det var fortfarande roligt, och dessutom spelade jag ju Döden så det var rätt awesome. Jag spelade mycket schack de dagarna kan jag säga.
Anyway, i slutet av lajvet dog jag, vilket sög, och massa andra grejer gick inte som planerat, så jag var jättedåligt humör och tyckte att allt sög och att lajvet varit sämst och så vidare. Satt och tjurade i skogen ett tag tills några som kraschade lajvet (smög in och slogs i slutstriden alltså :P) dök upp och fick mig att gå tillbaka till värdshuset där alla hängde.
Så jag satte mig vid en eld som brann, där det satt ett gäng med typ trettonåriga killar (kan ha varit någon tjej också, väldigt osäker) vars första lajv det här varit. Och de tyckte inte det var sämst! När jag satt där så började de prata om hur roligt de haft, och allihop insisterade på att få berätta sitt favoritminne från lajvet för mig (och nästan bråkade om vems tur det var att berätta :P).
Det är den biten som är mitt favoritminne. När jag satt där och insåg att även om det kanske inte gått exakt som jag ville och jag kanske var på dåligt humör så hade de mer eller mindre haft the time of their lives, och dessutom så tyckte de att jag var en cool arrangör som de ville berätta om det för (varje gång jag träffade på dem månaderna efteråt sa de alltid "oohh, det är Döden!", vilket deras icke-lajvande kompisar alltid tyckte var lika konstigt, men var en nice ego-boost för mig). Det är då det är värt att arrangera liksom. Samma sak under Expecto när jag skötte utcheckningen och alla kommenterade om hur roligt de haft, det är det som gör all stress och allt skit värt det.
Men just när man satt där vid lägerelden och kände sig sämst i hela världen, men blev uppmuntrade ett gäng ungar som tyckte att man tokcool, det är ändå mitt favoritminne. ^^
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar