söndag 13 maj 2018

You want a revolution? I want a revelation

... so listen to my declaration

Inte för att låta som en hippie, men ibland känns det verkligen som att universum svarar på de vibbar som skickas ut. Eller så vill en bara tänka så eftersom det i efterhand känns som att det var så det gick till.

Men det var nog bara några dagar efter att jag Hanna hälsat på hos mig som jag fick ett mail från en person på kommunen, som jobbar som strateg mot våld i nära relationer (jag har inte jobbat på så många kommuner så egentligen har jag ingenting att jämföra med, men det finns mycket Norrtälje gör bra i mina ögon, bland annat har de en helt avdelning som jobbar med trygghetsfrågor när det normala kanske bara är att en eller två personer gör det).

Hon hade fått mitt namn från kommunens jämställdhetsstrateg (sa ju att det var awesome) om att jag eventuellt skulle vara intresserad av att bli utbildare om våld i nära relationer (vilket jag sagt till jämställdhetsstrategen i januari och helt glömt bort). Tanken är att alla i kommunen ska utbildas inom våld i nära relationer och planen är att nyckelpersoner/utbildare går en kurs i det och sedan utbildar sina kollegor.

Så jag är numera en sådan utbildare! Jag har hittills hållit två (av fyra) utbildningstillfällen för min avdelning och fått jättepositiv respons, så det känns superroligt. Det är ett viktigt ämne att utbilda folk om, och framför allt tycker jag det är en så konkret grej att göra vilket var EXAKT vad jag behövde för att komma ur den där cyniska cykeln jag hamnat i. Som utbildare ingår en i ett nätverk av utbildare som ska träffas några gånger per år och första träffen med delar av nätverket (de som blir utbildare/nyckelpersoner i samma veva som jag) var så himla nice för det var bara kvinnor (tror iofs män är välkomna) och vi hade bra diskussioner om våld i nära relationer och feminism och det var bara så jävla skönt att kunna prata om det utan att sitta och fundera på vem eller vad som var mest problematisk.

Källa: http://tumblr.com/

Ungefär samtidigt försvann en man i Norrtälje och det sattes upp lappar som efterlyste honom lite överallt i min närhet. Det var inte som att jag såg dem och fick värsta insikten, men de måste ha påverkat mig för någon dag efter det började jag plötsligt tänka på organisationen Missing People. Jag lyssnar på en del true crime-poddar och jag vet att den omnämnts positivt några gånger i bland annat Mordpodden, och sen minns jag också när den startade hade jag en väldigt positiv bild av organisationen eftersom den fick ganska mycket uppmärksamhet i media.

Hur som helst kom tanken plötsligt till mig att jag borde engagera mig hos dem, så jag gjorde min research (dvs läste igenom hela deras hemsida tre gånger pga jag är för evigt en Ravenclaw) och inom en vecka hade jag signat upp mig på deras skallgångsregister och blivit medlem. Sedan dess har jag varit på tre sök med dem, och det kanske är fel att använda ordet "kul" för att beskriva det, men jag kan absolut rekommendera det. Det känns återigen som något väldigt konkret en kan göra, och som är väldigt uppskattat av de anhöriga till den som är försvunnen.

På mitt senaste sök pratade vi med en av de som är med i lokala insatsgruppen efteråt och han nämnde att om en är intresserad av att engagera sig mer, och t ex leda sök, behöver de fler människor och de skulle väldigt snart utbilda fler personer. Jag nämnde att jag jobbar med kartor och är utbildad inom GIS, och blev i stort sett beordrad att maila så fort som möjligt, eftersom en del av jobbet går ut på att göra just kartor och hantera GIS-program. Dessutom gillar jag ju att organisera saker, vilket inte heller är en dålig egenskap.

Så, en vecka efter det satt jag på en heldagsutbildning för att bli "grönväst" inom Missing People. Planen är att utbildas under en heldag till och sedan kommer jag vara en av dem som organiserar sök efter försvunna personer i Stockholm. Exakt vad det kommer innebära vet jag inte, men jag ser framför mig att jag lämnar jobbet i all hast och bara släpper allt för att åka iväg och rädda liv. Kanske inte riktigt så dramatiskt, men i alla fall. Jag tror det är någonting som passar mig extremt väl.

Dessutom har jag äntligen registrerat mig som smslivräddare och har appen igång hela tiden ifall det skulle bli ett hjärtstopp nånstans i närheten och en kan hjälpa till. Jag har fan tänkt göra det i säkert två år, men har jag gjort det?? Nej. Varför? I don't fucking know. Ibland behöver en bara bli lite motiverad verkar det som.


Vad är poängen med det här inlägget? Jag vet inte riktigt. Jag och Hanna träffades igen i helgen och då nämnde hon typ exakt det jag klagade på igår, att det känns som att en bara sitter och gnäller på internet och inte gör någonting, så antagligen är jag inte den enda personen som har de här problemen. Så jag antar att jag skrivit det för att kanske inspirera någon att själv göra något, om det nu är vad du vill. Det finns asmånga saker att engagera sig i om en bara letar.

Och om organisationen varit problematisk så får den väl ha varit det. Jag nämnde för en kollega att jag gått med i Missing People och det första han sa var "jag vet inte om jag gillar dem, de publicerar efterlysningar på folk som inte alls är borta utan har skyddad identitet" för det är klart att det första en gör är att leta fel. Nu hade jag som sagt lusläst deras hemsida så jag kunde omedelbart svara att nej, för att de ska gå vidare med en anmälan måste det ha skett en polisanmälan och två anhöriga godkänna det, för antagligen är det här kritik de fått tidigare och förbättrat sig på (på utbildningen berättade de att de fick en del skit något år efter att de startat innan de lyckats reda ut exakt hur de skulle samarbeta med polisen, men nuförtiden funkar det väldigt bra). Som sagt, jag tänker inte sluta stödja Greenpeace bara för att de inte har en tydlig vegansk profil, för allting behöver inte vara perfekt för att vara värt någonting.

Och växthuseffekten? Hmm, ja, där har jag kanske mer att jobba på. Men det får vi ta en annan dag. Jag måste faktiskt inte rädda hela världen på en gång.

True story.

lördag 12 maj 2018

If you stand for nothing, what will you fall for?

När Conan O'Brien slutade som host för The Tonight Show 2010 så höll han en avslutande monolog där han bad, speciellt de unga som lyssnade: "Please do not be cynical. I hate cynicism – it's my least favorite quality, and it doesn't lead anywhere.". Jag var tjugoett så jag måste ha varit exakt den typen av unga personer han syftade på, och som alla unga antog jag att jag visste bättre. Att vara cynisk var skitnice, sarkasm var det bästa sättet att kommunicera på, och alla som förväntade sig att en skulle vara snäll hela tiden var dumma i huvet.

Well, på något liknande sätt resonerade jag i alla fall då, för jag minns väldigt tydligt att budskapet spred sig över internet (jag kunde svurit på att jag såg det på tumblr, men jag skaffade inte tumblr förrän 2011 så nope) och jag fattade inte storheten i det. Det var väl bra att vara cynisk så man inte blev lurad att vara positiv hela tiden och tycka att allt var så jävla bra. Right???

När jag var tjugoett ville jag också rädda världen och drömde om att få jobba med miljöfrågor och lösa växthuseffekten, men vi återkommer till det.

Bildkälla: https://ok2disconnectportfolio.com/
(Jag googlade efter citatet och hittade den här bilden på Pinterest och var extremt nära att bara länka dit innan jag insåg hur dumt det var. Så jag använde reverse google image search för att hitta vem som faktiskt skapat bilden. Jag är hyffsat säker på att jag har rätt, men jag önskar reverse image search hade en funktion för att välja den äldsta bloggposten med bilden i. Hur som helst tog det inte många minuter att hitta den och förhoppningsvis ge cred till rätt person (bilden liknar andra grafiska grejer personen gjort) istället för att bara länka till Pinterest. Hoppas Jack Werner skulle vara stolt)

För nån månad sedan var Hanna och hälsade på mig över helgen, och jag minns att vi pratade om en massa jävla grejer som en gör, och bland annat tog hon upp grejer hon läst i feministiska grupper på Facebook som hon hänger i. Jag tänker inte riktigt gå in på exakt alla Hannas politiska åsikter, men jag minns att jag blev väldigt imponerad över att hon typ hade så mycket åsikter om saker, saker som kanske inte är så populära i vissa feministiska kretsar, och att det faktum att hon hängde på Facebook och engagerade sig i debatter var så jävla mycket bättre än det jag gjorde.

För vad gjorde jag? Ingenting. Nånstans hade jag gjort exakt det Conan O'Brien varnat för och blivit cynisk (nu låter det som att jag är ett jättefan av honom vilket inte är sant, men av nån anledning har orden "Don't be a cynic" hemsökt mig sedan 2010). Vad jag än hörde talas om kändes det som att jag kunde hitta någonting problematiskt med det, det spelade ingen roll om det var en film, en kickstarter, eller en insamling för något gott ändamål. Dök det upp ett inlägg på tumblr som tipsade en om en bra grej så kunde en ge sig fan på att det två timmar senare kom exakt samma inlägg igen, den här gången med ett argt tillägg om hur grejen var Problematisk och därmed dålig och alla som stöttat den var dumma i huvet och hemska människor. Det var lättare att bara inte stödja någonting så en skulle slippa känna sig dum efteråt än att reblogga saker.

Eller för att ta ett enkelt, icke-tumblr, exempel: jag och Martin pratade en gång om välgörenhetsorganisationer och jag sa att en bör åtminstone stödja Greenpeace och Amnesty, som är de två största organisationerna som är helt oberoende och inte tar emot stöd från varken regeringar eller större företag för att kunna agera helt opåverkat. Martin sa genast att Greenpeace är ju faktiskt extremt problematiska för de säger inte att köttindustrin är dålig trots att det har den största påverkan på klimatet (vilket okej, de kanske inte pushar för veganism på det sättet som de borde, men det står faktiskt på deras hemsida att en grej en kan göra är att äta mindre kött och mjölkprodukter) och Amnesty var också problematiska. "Varför då?" frågade jag. "Eehhhh ..." sa Martin och sa sedan att en kille vi brukade umgås med som var jävligt sleazy jobbade för dem. Nånstans hade Martin hittat exakt de argument han behövde för att inte stödja varken Greenpeace eller Amnesty ekonomiskt. Good for him (obs, försöker inte hata på Martin här, tycker bara det här exemplet är så jävla tydligt på problemet jag försöker blogga om).

Typ två veckor efter att Hanna varit hos mig trillade det in ett mail från tumblr som varnade för den suspekta ryska aktiviteten som pågått där. Lol what tänkte ca alla bloggare som fick det här mailet, och jag kollade upp de användarnamn som tumblr menat att jag interagerat med (t ex genom att reblogga poster från dem). Jag hittade inte så mycket, det enda som gav utslag var en blogg som jag rebloggat grejer från som hade med antiblack racism att göra, och obv på ett sätt där USAs polis framstod som rasistiska och att svarta i USA var extra utsatta för rasism. Det var absolut inget fel på innehållet, men själva framtoningen var väldigt aggressiv och skuldbeläggande. 

Lyckligtvis tog Pikachu sitt ansvar!

Bildkälla: http://tumblr.com
Men det var hela deras grej: de verkade vara legit social justice-personer, gärna people of color, som pratade om viktiga ämnen, men i slutändan var det de ville att få Hillary Clinton att framstå i dålig dager så att woke tumblrmänniskor inte skulle rösta på henne. Du kan inte få den average sociala justice-användaren på tumblr att rösta på Trump genom att säga att han ska bygga en mur mot Mexiko, men kan du få personen att inte rösta på Hillary genom att antyda att hon är ~*problematisk*~ har du ju ändå hjälpt honom vinna valet. Och det funkar!

(För den intresserade har jag rebloggat följande poster om de ryska tumblr-kontona: om Hillary Clinton, om IRA i allmänhet, och om state-sponsored propaganda)

Det var nånstans här som jag insåg att holy shit, jag har fan fallit exakt för det här. Jag har känt så många gånger att jag kan inte stå för nånting, för allting är problematiskt och dåligt och saknar en intersektionell analys och bla bla bla. I slutändan kunde jag bara sammanfatta min politik i plattityder: racism, homofobi och sexism är dåligt (nej nu var jag problematisk igen för jag nämnde inte transfobi i listan!) och allt utöver det var för komplicerat. Jag kunde inte engagera mig i någonting därför att det var aldrig tillräckligt, jag försökte inte fixa allt och då var det ingen idé att försöka. Ingen kan göra allt, så ingen borde göra något, som den äckliga snabbmatsclownen nästan sa.

Växthuseffekten låg glömd i ett hörn.

Det var verkligen en insikt att det här har pågått i jag vet inte hur många år och bara lett till att jag blivit exakt det som Conan O'Brien varnat mig för: cynisk. Att kunna tänka kritiskt, att inte svälja allt med hull och hår, det är såklart skitbra egenskaper, men att bli så cynisk att jag tyckte jag var en bättre "aktivist" som satt hemma och rebloggade kritiska inlägg på tumblr än folk som faktiskt var ute och gjorde saker, även för organisationer som kanske inte var perfekta, det var kanske inte det bästa. Kanske rent ut sagt dåligt.

(Med det sagt finns det såklart organisationer som ÄR dåliga. Jag kommer t ex aldrig stödja PETA trots att jag bryr mig mycket om djurrätt. Men jag kommer troligtvis alltid stöda Greenpeace, även om de borde sluta vara populistiska och propagera för veganism mer.)

Därför kom vi liksom lite tillbaka till inläggets rubrik: if you stand for nothing, what will you fall for? Förhoppningsvis kan jag svara på det imorgon. TIll viss del i alla fall.

True story (eller? Ni kanske borde fundera lite på det själva och inte bara take my fucking word for it).