måndag 31 augusti 2015

Review: From the Earth to the Moon

From the Earth to the Moon From the Earth to the Moon by Jules Verne
My rating: 3 of 5 stars

This book is bizarre, but (mostly) in a good way. The plot is literally that a bunch of dudes are sad because they like to make guns (they're called The Gun Club), but there are no more wars so no one needs guns and now they are bored, so they decide to go to the moon instead. This might sound extreme but this is just how the average man thinks.

There's a lot of tech babble in the book, which I'm assuming is like 56% inaccurate or so. It just seems that most of it cannot be true, even if it was back when it was written. BUt that's to be expected from something that was published well over a hundred years ago. What was more surprising were some of the assumptions in the book, such as people seriously debating whether or not the moon has inhabitants or that surely there was water there. Did people honestly belive that back then?

Other things hold true to this day. My fave is the guy who just happens to do a production of Shakespeare's "Much ado about nothing", and large crowds assuming it's a jab at the main character and violently going to the theater to protest. It seems exactly like the kind of thing that could happen today, and the fact that Americans WERE the first to walk on the moon should prove that a lot of the hysteria from the book were true a hundred years later, and will probably still be true for many hundred years to come.

I did want to know more about the trip in the spaceship, but there's nothing about that in the book. I guess I'll have to read the sequel for that ...

True story.

lördag 29 augusti 2015

Review: Kärt Barn

Kärt Barn Kärt Barn by Joanne Harris
My rating: 2 of 5 stars


I just ... I don't know??? Did anything in this book actually happen? I know it's meant to be an unreliable narrator kind of thing, but it just doesn't work when the character is just flat-out lying to you for no reason. Everyone in this book pretends to be someone else, which is revealed like halfway through and then ... doesn't really matter? It didn't complicated or enrich the plot at all.

Basically, it's written in "blog format", but it doesn't work. Especially the last couple chapters DO NOT WORK as diary entries, when they're written in present tense and it being clear that the character doesn't know what is going on. That's not how blogs/diaries work, it's just not. The only way it DOES work is if nothing in the book is true, if EVERYTHING is fiction, but then ... what was the point of the story? If nothing was real, what does it fucking matter?

I would chalk it up to bad writing - especially how terrible the characters are and the unappealing writing style - but Joanne Harris CAN write, I've read books by her and liked them. That means she deliberately wrote it like this, and it makes sense - IN A WAY - because it so fit what we understand of the MC ... but it also feels like reading a gratious self-insert novel by some dude with an inflated sense of self-worth, and why would ANYONE want to read that?

Nah, I would've needed a better twist at the end, but I don't know what it could've been. The "it's all in the MCs head" seemed obv from the start, but it didn't even explicitly go there ...

View all my reviews

True story.

torsdag 27 augusti 2015


Den senaste veckan har jag kattvaktat hos min bror och hans sambo. Jag har sett fram emot det hela sommaren, eftersom det skulle vara jag, mina djur samt deras djur, men jag måste erkänna att värmen + den brutna fotleden har gjort det lite mindre nice än jag trodde. Inte dåligt, för det är fortfarande jag och åtta (!?) husdjur i en stor lägenhet, men jag har ändå känt mig rätt miserabel hela veckan.

Jaja, nu är det äntligen slut på den här 25-gradersskiten så man kanske kan börja leva igen. Hur som helst, här får ni en fin presentation av alla fina djur jag bott med - utöver mina egna som jag förutsätter att ni känner vid det här laget.

Här var veckans bursetup, med mina marsvin ovanpå kaninburen och brorsans marsvin bredvid. Gerbilerna har stått ensamma i vardagsrummet, för det bor en katt här också, och jag vågar inte låta Sasha springa runt dem. De är lite för nyfikna och även om Sasha är rädd för marsvinen så är gerbilerna lagom stora för ett mellanmål. No thanks.

Först ut: Cookie och Sniper, marsvinen som bott här i snart två år tror jag. Jag minns när Cookie (den fluffiga till vänster) var så liten att hon fick plats i ens handflata. Marsvinen är väldigt snälla och äter mest sitt hö.

Katten Sasha har bott här i typ ett år och vi har lite kommunikationssvårigheter. De första dagarna gömde hon sig bara på balkongen, men nu vågar hon sig fram och brukar jama efter mig utan att jag riktigt förstår vad hon vill. Sasha gillar hårsnoddar.

Nytillskottet: kaninen Luggen (fast jag kallar henne mest kaninen). Hennes syster avlivades förra veckan så nu bor hon här istället för ensam ute på landet hos Mimmis föräldrar. Hon hoppar fritt på mattorna i lägenheten, men tycker inte om golvet.

Luggen tycker däremot JÄTTEMYCKET om Sasha, som inte alls är lika förtjust i Luggen. Luggens försök att bli kompis med Sasha har roat mig hela veckan: så fort Sasha går förbi Luggens matta så blir hon jätteglad och hoppar efter Sasha, som blir skiträdd och springer undan.

Sådär har det varit hela veckan, med kaninen som ibland vågar hoppa till den röda mattan man ser i bakgrunden på bild två, men aldrig dit Sasha är på bilderna. Golv = farliga.

Igår verkade de dock ha kommit bättre överens och undersökte kaninburen tillsammans! Sasha gled in och kollade runt där en av de första dagarna, men hon har inte gått in där igen. Det var visst inte särskilt roligt där, vilket kaninen antagligen håller med om för hon är bara i buren när hon äter eller när jag tvingar in henne vid sovdags.

Trots värmen och den brutna fotleden har det varit en nice vecka och jag hoppas jag får djurvakta igen. :D

True story.

tisdag 25 augusti 2015

Review: Around the World in Eighty Days

Around the World in Eighty Days Around the World in Eighty Days by Jules Verne
My rating: 3 of 5 stars

So this book is old.

Mostly you can tell from the writing style, but of course also from how outrageously racists some sentences are. It's all the British are so good, all the others are savages, blah blah. Luckily there isn't too much of that, but eh, still.

But it does include a lot of tropes that I like: betrayal and found family and rich people throwing their money at stuff that are technically impossible and suceeding despite all odds and stuff. So that's good, even though I never really feel I get close to any characters when reading classic-classics.

The last line was cheesy, but I liked it because apparently I am cheesy. :P

True story.

måndag 24 augusti 2015

Review: Stormfågel

Stormfågel Stormfågel by Conn Iggulden
My rating: 3 of 5 stars

I really enjoyed Conn Iggulden's other two series, about Julius Caesar and Genghis Khan, but this one I wasn't too excited to get started on. I don't know anything about this time period, and frankly, it doesn't interest me too much. Then again, I thought something very similar about the Genghis Khan series and I enjoyed that a lot. Maybe too much: I'm like the only person who watched that Marco Polo show on Netflix (and is still rooting for a second season), mostly because the Conqueror series made me interested in that time period).

This did not have that effect on me. Partly because there's no real main characet here: the other two series were clearly about one person and their life history, but this ... I don't know? Maybe Henry VI, but that guy barely had a spoken line throughout the book so he hardly counts. I guess the War of Roses is supposed to be the "main character", but it's very hard to relate to a war, you know?

I also had trouble keeping up with how time passed in the novel: it felt as if it was just a few months, but it could also have been years? This may be due to liberties taken by Conn Iggulden about actual historical events, but it made it hard to keep up with stuff.

I did like Margaret though, and her relationship with her sister, which did not turn out the way I thought it would. While she did become awesome by the end of the book (or like, after a few hundred pages), we never really see her learning to play political games and shit. It doesn't seem likely she's just a natural at it, so something more on that would've been nice.

But it was a good book. I do wish everyone didn't have the same five names to go around though, but that's not something I can blame the author for.

True story.

onsdag 19 augusti 2015

Enligt Moffat är det väl en mistress jag tagit, i och med att jag är tjej

Idag, kära vänner, var jag och presenterade min masteruppsats! Tack och lov ingen opponering eller sånt skit, utan bara en kort presentation på tjugo minuter följt av lite frågor från min examinator och inga frågor från publiken (som bestod av min handledare och min vän Alice som var med som mentalt stöd ... och typ fysiskt, eftersom jag var orolig för att jag skulle trilla med kryckorna och bryta den andra vristen och tänkte att det vore bra att ha med åtminstone en vän som kunde ringa efter ambulans). Därefter fick jag lite kommentarer på uppsatsen från examinatorn, innan hon meddelade mig om mitt slutbetyg: C.

Är helt okej med det? Ja, hade varit asfint med ett B, precis som på kandidatuppsatsen (eller ett A, men låt oss vara lite rimliga), men gud vad min uppsats verkligen inte var värd det. Enligt examinator låg den på ett D, men min presentation och svaret på hennes frågor drog upp den till ett svagt C. Svagt, starkt, vem bryr sig när det står C i slutbetyg? (Skoja bara, tar ett svagt C framför ett starkt D alla dagar i veckan ...)

Ärligt talat tyckte jag inte jag gjorde så bra ifrån mig på presenationen eller när jag svarade på frågorna (fast Alice sa att hon var mkt imponerad), men jag har märkt att jag har väldigt lätt att prata inför folk och att ge bra svar på frågor jag egentligen inte har svaret på. Tror att mycket av det här hänger ihop med att jag jobbar som guide i två år nu, det är liksom omöjligt att inte bli bra på de grejerna.

Nu återstår bara att göra ändringar i uppsatsen efter examinators kritik och sedan kan jag lämna in den och ansöka om examen. Egentligen oklart varför jag ska ändra den eftersom examinator sätter betyg på uppsatsen som hon såg den, men antar att jag lika gärna kan försöka göra den så bra som möjligt innan den hamnar online. Ska nog mest göra ändringar i textens upplägg, snarare än innehållet för vem fan orkar göra det nu?

Men snart är jag klar, och det känns så jävla gött! Nu ska jag se lite Modern Family, sen måste jag upp tidigt imorgon för jag ska ta bort stygnen från mitt ben och få ett nytt gips. PARTY.

True story.

tisdag 18 augusti 2015

Review: Some Kind of Fairy Tale

Some Kind of Fairy Tale Some Kind of Fairy Tale by Graham Joyce
My rating: 3 of 5 stars

So, you go off fairyland and spend a few months there, only to come back and find that in the real world, 20 years have passed. Sucks, right? It kinda did. Tara's family does not believe in her story, although some of them are willing to admit that at least she believes in it.

I did like the premise of this book, and mostly it wasn't too bad, but I have two main issues. One is that I couldn't see where it was going for most of the story, and not in an "omgwhatsgonnahappennextImustknow"-kind of way, but rather in an "ok this boring-ass subplot better have a good pay off"-way. Not a great way to write a novel.

And the writing is my other problem with it, because the author (whom I learned halfway through passed away last year, RIP) mixes a lot of writing styles, and I don't see that there's a good reason for this. It's first and third and even second person mixed, with a few different styles mixed in there two, such as journal entries (with not indication that they are that, other than having it outright stated), stream of conciousnessy parts of drunkenness, all-knowing narrator ... it's just a liiittle too much of it.

It also annoyed me that the book refuses to tell you whether or not fairyland is actually real or not, or if maybe it was all just in Tara's head, by really flat-out having the "narrator" say that they won't reveal who they are or whether or not it was true, and then following it up with an epilogue that really only makes sense if it was true or not. The ambiguity didn't work for me.

But definitely not the worst I have read and the premise was pretty interesting. What really happens after happily ever after?

View all my reviews

True story.

lördag 15 augusti 2015

Det går bra nu

Det känns som att de flesta som läser den här bloggen också läser min Twitter eller känner mig IRL, så att jag har brutit fotleden är säkert ingen nyhet för någon av er. Det är lite anledningen till att min blogg den senaste veckan typ bara varit bokrecensioner, eftersom det känns alldeles för jobbigt att skriva något mer.

Ironisk titel, kan tyckas, för någon som har gips och ska ha det i fem och en halv vecka till. Speciellt för någon som mig, som gör yoga varje dag och tycker om att springa: det här med att inte kunna röra sig ordentligt är verkligen inte roligt.

Meen jag tror ändå lite på typ kosmisk ordning, och eftersom bruten fotled är en typiskt dålig grej måste universum kompensera med massa bra grejer. Och det har det faktiskt gjort! Till att börja med fick jag veta att jag får 20,000 för mitt exjobb när det väl är godkänt, vilket är en fantastisk summa. Jag trodde jag skulle få typ 5-10, så 20 ... all kinds of amazing. Känns extra bra när jag inte kan jobba och knappt lär få någon sjukpenning. SCORE.

Vad mer? JO. jag har fått en jobbintervju! Har sökt skitmycket GIS-jobb vilket hittills lett till en intervju där jag inte ens fick jobbet, men nu har jag en till på g, och det känns bra. Den förra intervjun fick jag via ett mkt standard mail, men här tog de sig tid att ringa mig och boka in en tid, och intervjuaren verkade jättetrevlig. Hon hade full förståelse för att jag behövde någon vecka att vänja mig vid gipset innan jag kunde åka iväg, så den är inte förrän i slutet av augusti. Ska förbereda mig asmycket och göra den bästa intervjun ever, för nu är jag jättetaggad på ett "riktigt" jobb.

Igår när jag var hemma en snabbis för att hämta post (bor för tillfället hemma hos mina föräldrar) hittade jag ett brev från tidningen Allas. Förutsatte att det var en refusering för novelltävlingen jag varit med i tidigare i år, eftersom novellen ifråga inte var mitt bästa verk (mest för att idéen var lite för kort för teckenbegränsningen). Tja, jag hade rätt i att jag inte vann novelltävlingen, MEN de gillade novellen tillräckligt mycket för att vilja köpa och publicera den i tidningen i alla fall. HURRAAAA. Känns så himla kul att det går bra för nästan alla noveller jag skriver. :D

Det gjorde mig även motiverad att faktiskt få iväg novellen jag skrev till Hemmets Journals kortromantävling. Jag började på den förra veckan, men efter den brutna fotleden hade jag ingen energi att skriva någonting och lät den ligga halvfärdig. Well, igår när jag kom ut till landet flödande inspirationen och jag skrev fem sidor eller något, som jag nu läst igenom. Jag tycker faktiskt den är ganska bra, även om det kanske inte är den typen av novell jag brukar skriva. Vi får väl se om de gillar den.

Så, okej, bruten fotled är sämst, men det känns som att det mesta andra går ganska bra för mig just nu. Jävligt gött får jag säga.

True story.

fredag 14 augusti 2015

Review: Vassa föremål

Vassa föremål Vassa föremål by Gillian Flynn
My rating: 5 of 5 stars

Oh yeees, I loved the twist in this one! The endings of both Gone Girl and Dark Places were ... I mean, they were not bad, but they fell kinda flat for me, since I had expected something else from the build-up of the book. Not so much with this one: it made a lot of sense, was hinted at enough for it to be somewhat of a shock but not completely out of the blue, and it was a satisfying ending to the story.

My main concern is how I feel about the main character. I think she's honestly quite misogynistic, and hates on other women a lot. Sometimes with good reason, but sometimes I'm not entirely sure if her views are meant to be accepted as the author's views or just the character's. When it's just internal monologue it's hard to tell if the narrative is condemning something or not.

But that is really all I have to complain about, and it's almost not even a complaint. The pacing is really good and the book is pretty short, which isn't something I demand from books, but it's nice to see an author who knows when to stop and knows how much story she had to tell. No dragging it out, it all unravels nicely and in a way that's beliveable.

View all my reviews

True story.

torsdag 13 augusti 2015

Mitt liv är inte lika mycket en Ben Stiller-film som ni kanske tror

(Det här inlägget har legat som draft i över en vecka, men jag kör det nu när det är lite bloggtorka här. Numera jobbar jag ju inte pga bruten fotled.)

Jaa, jag skulle skriva någonting om hur jag smög runt på hemliga delar av museet. De är kanske inte superhemliga, eftersom jag kom åt dem med mitt passerkort och det är ju inte som att de passerkorten fungerar på de häftigaste platserna, tyyyyyp, jag vet inte, i Naturhistoriskas spritsamling eller benrummet. Benrummet har jag iofs sett, och det var coolt, men det var ju genom ett studiebesök med skolan.

För den som inte vet vad spritsamling är så är det alltså museets enorma samling med djur som ligger i tankar fulla med högexplosiv sprit. Fördelen med att lägga djuren i högexplosiv sprit är att man kan bevara dem i hundratals år utan att de ruttnar, nackdelen är att eftersom samlingen omfattar typ 177,000 liter är det basically en katastrof waiting to happen. For real, på grund av det här kommer brandkåren körande till museet på två sekunder om ett brandlarm går, även om det bara är för att någon mikrar en chokladkaka i matsäcksrummet (något som har hänt).

Det kan ni tänka på nästa gång ni är i närheten av Naturhistoriska. Vi är bara en eldsvåda ifrån att utplåna halva Djurgården.

ANYWAY, nu går vi snabbt vidare till roliga ämnen som hemliga utrymmen OVANFÖR museet, snarare än under det. Vi hade lite tråkigt på jobbet innan det var dags för första insläpp till Cosmonova, så Samuel visade mig några ställen som jag inte ens visste att vi hade tillgång till.

Vi tog hissen upp till sjunde våningen (jag visste inte ens att det FANNS en sjunde våning. Trodde sex var det högsta ...). I ett vindsutrymme hittade vi en jättestor byst och en stol. Ingen vet vem som har ställt dem där, men antar att det är Linnés spöke som gillar att ta sin morgonfika där eller nåt.

En helvetes creepy trappa. Rummet som trappan befinner sig i är ASMÖRKT, man kommer liksom upp med en hiss till ett rum som är så litet att bara man själv och en rullstol får plats där, sedan öppnar man till stort men mörkt rum och längst in där hittar man den här trånga trappan.

Följer man trappan upp hamnar man dock ... ovan på kupolen som är över museets entré! Där var väldigt ljust och fint, och som ni ser fanns det även en över våning. Där kunde man gå ut på taket, men vi hade inte nyckeln till det.

Dock fanns det fyra dörrar runt kupolen som alla ledde in till pyttesmå rum med massa random djupa hål i sig. Sjukt oklart vad de har för syfte: jag får känslan av att museet prompt skulle ha en viss form vilket gjorde att det blev massa random plats över som ingen riktigt orkade designa. Jag tvivlar på att de har ett riktigt syfte.

True story.

onsdag 12 augusti 2015

Review: The Carrie Diaries

The Carrie Diaries The Carrie Diaries by Candace Bushnell
My rating: 3 of 5 stars

Very standard YA. I might even have liked it more had the main character NOT been Carrie Bradshaw, because I do not like her as an adult. I've seen my fair share of Sex and the City, of course, but Carrie is my least fave character on the show and her "column" and what we see of it is incredibly stupid. I've always had a hard time believing anyone would want to read that.

Now we get to see Carrie as a teen, an she's pretty boring, and her story even more so. You can guess pretty much everything that's going to happen from the first page or so. I mean, one guy is introduced as being just like one of the girls and whaddyaknow, turns out he's gay. It's that kind of subtble foreshadowing throughout the book.

At least Carrie's friends were not complete carboncopies of the SatC characters. Sure, there are similarities. Maggie = Charlotte, Roberta/Mouse = Miranda, Walt = Carrie's gay bff whose name I can't remember (Stanley??) ... and I guess there are some similarities between Lali and Samantha, but of course Samantha would never be such a bitch, especially not towards Carrie, so I guess that's where it fell apart. It could've been worse on that front, at least.

I did like that she didn't end up with any guy at the end, but I also rolled my eyes really hard at all the things hinting at what's to come in Carrie's life, about always needing a boyfriend and how she hopes she'll be strong enough to not be in a relationship with some asshole later on. Good luck with that.

Honestly, I liked the Sex and the City book, because it actually did somewhat deal with being single and stuff, but I didn't enjoy this too much nor did I like Lipstick Jungle (lol, wasn't that also a TV show for a while?), so I'm not sure Candance Bushnell is actually a good writer. I think she just got lucky once.

True story.

måndag 10 augusti 2015

Review: Brave New World

Brave New World Brave New World by Aldous Huxley
My rating: 3 of 5 stars

I don't think I really understood this book. That may be because I read the second half while on lots of painkillers, and had a lot of trouble concentrating, but idk. It seems to be saying that technology is bad, fire is scary and Thomas Edison was a witch?? Maybe not, but sort of.

Let it be known that I decided to read this because I heard the future society in Demolition Man was based on this book, so it's not like I'm a deep person to begin with.

I mean some parts of the dystopia is obv pretty horrible, like never being allowed to be alone. To an introvert like myself that part seems absolutely awful. The sleeping around thing, not so much though. Conditioning people to love every part of their life doesn't sound great either, because I don't think anyone can be truly happy if they never experience any bad things at all. Though that doesn't meant people should spend all the time feeling miserable, ofc.

The plot was a bit off, I was really excited to get to the see savage reservation, but I was let down. It felt ... very off. And how someone could just randomly be left there with no one really caring for them seemed weird, and how pregnancies could just happen despite being the weirdest most disgusting thing in the utopian/dystopian society? I had expected something else.

But the first part, where it was mostly world-building, was really good. But that was the part I read before the painkillers, so maybe I'm just not in a good position to judge.

View all my reviews

True story.

onsdag 5 augusti 2015

Juli i bilder

Wooaah, är det redan augusti? Ärligt talat jag har ingen aning om vad jag gjorde i juli så det här inlägget lär vara lika upplysande för mig som för er ...

Jaaa, just det! Det var Sasuke 31 så jag och Chriss streamade och Skypeade. Det var fan fint, förutom att alla våra favs åkte ut direkt.

Gerbilerna, numera kända som my problematic favs, trivdes sådär under sin golvtid.

Embraceade min hipstersida och började göra hälsosamt fruktvatten i glasburkar. Detta var mitt första attempt, som bara var med hallon för det var allt jag hade hemma.

Här är en lite snyggare variant med hallon, grapefrukt och koriander. Mkt gott, 10/10 typ. Boken var också fett bra.

Testade en ny grej med håret men vet inte om det märks.

Mina precious cinnamon rolls har en tendens att vara problematic favs ibland de också.

Okej, jag hatade Jurassic World with a passion, men tro fan inte att det kommer hindra mig från att köpa schysst merch, för det kommer det inte.

Jag och Hanna var på Dunkin' Donuts och testade oss igenom en låda. Mkt nice.

Ett mindre lyckat exempel på hälsosamt fruktvatten. Men kiwisarna fick en cool färg iaf (jag övervägde att äta en men jag gjorde det inte).

Min favoritmugg. :(( Det här min ANDRA sån här mugg och den andra jag slår sönder. :(( Måste till ÖoB och köpa en ny.

Som om det inte var illa nog slog jag sönder kaffekannan tre dagar senare!? Fy fan är fortfarande upprörd över det.

Zackrid och jag var och såg Ant-Man (den var nice) och när vi går genom köpcentrumet utbrister Z plötsligt: "är det där en grönmålad pikachu!?". Och ja, det var det.

Köpte fler nice t-shirts.

Jag hade en väääldigt jobbig dag på jobbet. Ska ni gå på museum den här sommaren, välj en solig dag är allt jag säger.

Var på Stadsbiblioteket och hittade den här bland fantasyböckerna. Det stod faktiskt en hel del bra längst ner ...

Fick hem ännu fler nice t-shirts! :D

Läste en bok som handlade om mig.

Min bror fyllde år så jag åkte hem till honom för att fira. Ville inte komma tomhänt så köpte en Kalle Ankas Pocket till honom. Han uppskattade det faktiskt och sa att den skulle vara perfekt att ha med när han flyger till Cypern. Kalle Anka funkar alltid!

Bror bjöd på pannkakstårta med hemmagjord jordgubbssylt (sylten gjord av min brors sambos mamma). Fett gott.

Var snormätt efter pannkakstårtan men när Mimmi kom hem med en gäng donuts kunde jag ju inte säga nej utan tryckte i mig en till. Mmmmmm.

Jag smög runt bland hemliga delar av museet när jag hade tråkigt på jobbet, men det får nästan bli en egen post ...

Men jaha, det här var visste vad jag gjorde i juli! Spännande.

True story.

tisdag 4 augusti 2015

Review: Boktjuven

Boktjuven Boktjuven by Markus Zusak
My rating: 5 of 5 stars

Usually when I mark a book as being read, one or maybe two of my goodreads friends will have read it, and more often than not our opinions on said book will differ a lot (I'll 3 star what they 5 stared, and vice versa): with this book it seemed everyone had either read it or marked it as to read, and even more surprising was that EVERYONE gave it 4 or 5 stars. I had heard good things about it, but that was still unexpected.

And wholly understandable, now that I've finished. Pro-tip: don't read the last 30 pages or so on the subway on your way home. I will consider not full out bawling there one of my major achievements in life, though not gonna lie, tears were involved.

It's just so good. So well-told. I had heard about Death being the narrator, of course, but I didn't realize what that meant until I started reading and realized that oohh, Death IS literally narrating, and telling us the story of the book thief. I liked Death, but then again I am a big fan of personifications of Death in fiction in general. This was a nice one.

And there's a great story that Death's telling. About love and family and friendship and books and nazi-Germany and all the horrors that came with it. We see people side with the nazis, people who are even friends with the main characters, almost family, but the narrative NEVER makes this okay, never says that what they believed were right. It just depicts how it was, how some people were horrible indeed but some weren't, but it never says that the horrible people had any right to be that way.

It's long, yes, but it was still very easy to read and I could make it through 40-50 pages just on my 20 minute commute to work, so it does not feel like it's almost 600 pages long, in case anyone was wondering.

View all my reviews

True story.

söndag 2 augusti 2015


Igår var jag på bröllop! Det var min kusin David som gifte sig, vilket ärligt talat var på tiden för han och hans numera fru Angelica har varit ihop i över tio år och har ett barn ihop. Uppenbarligen väntade de på att min faster och numera ingifta farbror skulle ta och gifta sig först, vilket de äntligen gjort efter fuckiknows hur många decennier i synd. Det var dock ett borgerligt bröllop med enbart min faster och farbror på, så inga fina bilder därifrån.

Här är fina bilder på David och Angelica iaf (hårt beskurna för att få bort alla som stod i vägen!):

Temafärgerna för bröllopet var lila och svart, vilket förstås passade mig utmärkt eftersom jag har lila-ish hår och alltid går klädd i svart. Klänningen har som ni kan ana på bild två ett lila släp som skapades när bandet gick ihop i ryggen. Helt sjukt snyggt.

Jaja, nu är det bara mina syskon och jag själv kvar som är ogifta av kusinerna på pappas sida. Troligtvis kommer mina kusinbarn gifta sig innan jag gör det (de äldsta kusinbarnen är 16 så det där är knappt ens ett skämt), men min syster planerade visst att gifta sig om fyra år eller nåt så då har man det att se fram emot! Brorsan vet jag inte, men troligtvis gifter sig han och Mimmi i hemlighet någon dag och ba "äsch, varför skulle vi berätta det för någon" som mina föräldrar gjorde (enligt min bror såg mormor en notis om giftermålet i tidningen och ringde till farmor och ba "VISSTE DU OM DET HÄR!?" Charmigt mamma och pappa, charmigt* ...)

*Det är säkert pga detta som de fick spendera bröllopsnatten i en pytteliten bil parkerad på en rastplats någonstans i Sverige eftersom de inte hann fram till sitt hotell. Undertecknad var vid det laget fyra månader gammal och sov i en vagn i bagageluckan. Instant karma, om man säger så.

True story.