söndag 13 maj 2018

You want a revolution? I want a revelation

... so listen to my declaration

Inte för att låta som en hippie, men ibland känns det verkligen som att universum svarar på de vibbar som skickas ut. Eller så vill en bara tänka så eftersom det i efterhand känns som att det var så det gick till.

Men det var nog bara några dagar efter att jag Hanna hälsat på hos mig som jag fick ett mail från en person på kommunen, som jobbar som strateg mot våld i nära relationer (jag har inte jobbat på så många kommuner så egentligen har jag ingenting att jämföra med, men det finns mycket Norrtälje gör bra i mina ögon, bland annat har de en helt avdelning som jobbar med trygghetsfrågor när det normala kanske bara är att en eller två personer gör det).

Hon hade fått mitt namn från kommunens jämställdhetsstrateg (sa ju att det var awesome) om att jag eventuellt skulle vara intresserad av att bli utbildare om våld i nära relationer (vilket jag sagt till jämställdhetsstrategen i januari och helt glömt bort). Tanken är att alla i kommunen ska utbildas inom våld i nära relationer och planen är att nyckelpersoner/utbildare går en kurs i det och sedan utbildar sina kollegor.

Så jag är numera en sådan utbildare! Jag har hittills hållit två (av fyra) utbildningstillfällen för min avdelning och fått jättepositiv respons, så det känns superroligt. Det är ett viktigt ämne att utbilda folk om, och framför allt tycker jag det är en så konkret grej att göra vilket var EXAKT vad jag behövde för att komma ur den där cyniska cykeln jag hamnat i. Som utbildare ingår en i ett nätverk av utbildare som ska träffas några gånger per år och första träffen med delar av nätverket (de som blir utbildare/nyckelpersoner i samma veva som jag) var så himla nice för det var bara kvinnor (tror iofs män är välkomna) och vi hade bra diskussioner om våld i nära relationer och feminism och det var bara så jävla skönt att kunna prata om det utan att sitta och fundera på vem eller vad som var mest problematisk.

Källa: http://tumblr.com/

Ungefär samtidigt försvann en man i Norrtälje och det sattes upp lappar som efterlyste honom lite överallt i min närhet. Det var inte som att jag såg dem och fick värsta insikten, men de måste ha påverkat mig för någon dag efter det började jag plötsligt tänka på organisationen Missing People. Jag lyssnar på en del true crime-poddar och jag vet att den omnämnts positivt några gånger i bland annat Mordpodden, och sen minns jag också när den startade hade jag en väldigt positiv bild av organisationen eftersom den fick ganska mycket uppmärksamhet i media.

Hur som helst kom tanken plötsligt till mig att jag borde engagera mig hos dem, så jag gjorde min research (dvs läste igenom hela deras hemsida tre gånger pga jag är för evigt en Ravenclaw) och inom en vecka hade jag signat upp mig på deras skallgångsregister och blivit medlem. Sedan dess har jag varit på tre sök med dem, och det kanske är fel att använda ordet "kul" för att beskriva det, men jag kan absolut rekommendera det. Det känns återigen som något väldigt konkret en kan göra, och som är väldigt uppskattat av de anhöriga till den som är försvunnen.

På mitt senaste sök pratade vi med en av de som är med i lokala insatsgruppen efteråt och han nämnde att om en är intresserad av att engagera sig mer, och t ex leda sök, behöver de fler människor och de skulle väldigt snart utbilda fler personer. Jag nämnde att jag jobbar med kartor och är utbildad inom GIS, och blev i stort sett beordrad att maila så fort som möjligt, eftersom en del av jobbet går ut på att göra just kartor och hantera GIS-program. Dessutom gillar jag ju att organisera saker, vilket inte heller är en dålig egenskap.

Så, en vecka efter det satt jag på en heldagsutbildning för att bli "grönväst" inom Missing People. Planen är att utbildas under en heldag till och sedan kommer jag vara en av dem som organiserar sök efter försvunna personer i Stockholm. Exakt vad det kommer innebära vet jag inte, men jag ser framför mig att jag lämnar jobbet i all hast och bara släpper allt för att åka iväg och rädda liv. Kanske inte riktigt så dramatiskt, men i alla fall. Jag tror det är någonting som passar mig extremt väl.

Dessutom har jag äntligen registrerat mig som smslivräddare och har appen igång hela tiden ifall det skulle bli ett hjärtstopp nånstans i närheten och en kan hjälpa till. Jag har fan tänkt göra det i säkert två år, men har jag gjort det?? Nej. Varför? I don't fucking know. Ibland behöver en bara bli lite motiverad verkar det som.


Vad är poängen med det här inlägget? Jag vet inte riktigt. Jag och Hanna träffades igen i helgen och då nämnde hon typ exakt det jag klagade på igår, att det känns som att en bara sitter och gnäller på internet och inte gör någonting, så antagligen är jag inte den enda personen som har de här problemen. Så jag antar att jag skrivit det för att kanske inspirera någon att själv göra något, om det nu är vad du vill. Det finns asmånga saker att engagera sig i om en bara letar.

Och om organisationen varit problematisk så får den väl ha varit det. Jag nämnde för en kollega att jag gått med i Missing People och det första han sa var "jag vet inte om jag gillar dem, de publicerar efterlysningar på folk som inte alls är borta utan har skyddad identitet" för det är klart att det första en gör är att leta fel. Nu hade jag som sagt lusläst deras hemsida så jag kunde omedelbart svara att nej, för att de ska gå vidare med en anmälan måste det ha skett en polisanmälan och två anhöriga godkänna det, för antagligen är det här kritik de fått tidigare och förbättrat sig på (på utbildningen berättade de att de fick en del skit något år efter att de startat innan de lyckats reda ut exakt hur de skulle samarbeta med polisen, men nuförtiden funkar det väldigt bra). Som sagt, jag tänker inte sluta stödja Greenpeace bara för att de inte har en tydlig vegansk profil, för allting behöver inte vara perfekt för att vara värt någonting.

Och växthuseffekten? Hmm, ja, där har jag kanske mer att jobba på. Men det får vi ta en annan dag. Jag måste faktiskt inte rädda hela världen på en gång.

True story.

lördag 12 maj 2018

If you stand for nothing, what will you fall for?

När Conan O'Brien slutade som host för The Tonight Show 2010 så höll han en avslutande monolog där han bad, speciellt de unga som lyssnade: "Please do not be cynical. I hate cynicism – it's my least favorite quality, and it doesn't lead anywhere.". Jag var tjugoett så jag måste ha varit exakt den typen av unga personer han syftade på, och som alla unga antog jag att jag visste bättre. Att vara cynisk var skitnice, sarkasm var det bästa sättet att kommunicera på, och alla som förväntade sig att en skulle vara snäll hela tiden var dumma i huvet.

Well, på något liknande sätt resonerade jag i alla fall då, för jag minns väldigt tydligt att budskapet spred sig över internet (jag kunde svurit på att jag såg det på tumblr, men jag skaffade inte tumblr förrän 2011 så nope) och jag fattade inte storheten i det. Det var väl bra att vara cynisk så man inte blev lurad att vara positiv hela tiden och tycka att allt var så jävla bra. Right???

När jag var tjugoett ville jag också rädda världen och drömde om att få jobba med miljöfrågor och lösa växthuseffekten, men vi återkommer till det.

Bildkälla: https://ok2disconnectportfolio.com/
(Jag googlade efter citatet och hittade den här bilden på Pinterest och var extremt nära att bara länka dit innan jag insåg hur dumt det var. Så jag använde reverse google image search för att hitta vem som faktiskt skapat bilden. Jag är hyffsat säker på att jag har rätt, men jag önskar reverse image search hade en funktion för att välja den äldsta bloggposten med bilden i. Hur som helst tog det inte många minuter att hitta den och förhoppningsvis ge cred till rätt person (bilden liknar andra grafiska grejer personen gjort) istället för att bara länka till Pinterest. Hoppas Jack Werner skulle vara stolt)

För nån månad sedan var Hanna och hälsade på mig över helgen, och jag minns att vi pratade om en massa jävla grejer som en gör, och bland annat tog hon upp grejer hon läst i feministiska grupper på Facebook som hon hänger i. Jag tänker inte riktigt gå in på exakt alla Hannas politiska åsikter, men jag minns att jag blev väldigt imponerad över att hon typ hade så mycket åsikter om saker, saker som kanske inte är så populära i vissa feministiska kretsar, och att det faktum att hon hängde på Facebook och engagerade sig i debatter var så jävla mycket bättre än det jag gjorde.

För vad gjorde jag? Ingenting. Nånstans hade jag gjort exakt det Conan O'Brien varnat för och blivit cynisk (nu låter det som att jag är ett jättefan av honom vilket inte är sant, men av nån anledning har orden "Don't be a cynic" hemsökt mig sedan 2010). Vad jag än hörde talas om kändes det som att jag kunde hitta någonting problematiskt med det, det spelade ingen roll om det var en film, en kickstarter, eller en insamling för något gott ändamål. Dök det upp ett inlägg på tumblr som tipsade en om en bra grej så kunde en ge sig fan på att det två timmar senare kom exakt samma inlägg igen, den här gången med ett argt tillägg om hur grejen var Problematisk och därmed dålig och alla som stöttat den var dumma i huvet och hemska människor. Det var lättare att bara inte stödja någonting så en skulle slippa känna sig dum efteråt än att reblogga saker.

Eller för att ta ett enkelt, icke-tumblr, exempel: jag och Martin pratade en gång om välgörenhetsorganisationer och jag sa att en bör åtminstone stödja Greenpeace och Amnesty, som är de två största organisationerna som är helt oberoende och inte tar emot stöd från varken regeringar eller större företag för att kunna agera helt opåverkat. Martin sa genast att Greenpeace är ju faktiskt extremt problematiska för de säger inte att köttindustrin är dålig trots att det har den största påverkan på klimatet (vilket okej, de kanske inte pushar för veganism på det sättet som de borde, men det står faktiskt på deras hemsida att en grej en kan göra är att äta mindre kött och mjölkprodukter) och Amnesty var också problematiska. "Varför då?" frågade jag. "Eehhhh ..." sa Martin och sa sedan att en kille vi brukade umgås med som var jävligt sleazy jobbade för dem. Nånstans hade Martin hittat exakt de argument han behövde för att inte stödja varken Greenpeace eller Amnesty ekonomiskt. Good for him (obs, försöker inte hata på Martin här, tycker bara det här exemplet är så jävla tydligt på problemet jag försöker blogga om).

Typ två veckor efter att Hanna varit hos mig trillade det in ett mail från tumblr som varnade för den suspekta ryska aktiviteten som pågått där. Lol what tänkte ca alla bloggare som fick det här mailet, och jag kollade upp de användarnamn som tumblr menat att jag interagerat med (t ex genom att reblogga poster från dem). Jag hittade inte så mycket, det enda som gav utslag var en blogg som jag rebloggat grejer från som hade med antiblack racism att göra, och obv på ett sätt där USAs polis framstod som rasistiska och att svarta i USA var extra utsatta för rasism. Det var absolut inget fel på innehållet, men själva framtoningen var väldigt aggressiv och skuldbeläggande. 

Lyckligtvis tog Pikachu sitt ansvar!

Bildkälla: http://tumblr.com
Men det var hela deras grej: de verkade vara legit social justice-personer, gärna people of color, som pratade om viktiga ämnen, men i slutändan var det de ville att få Hillary Clinton att framstå i dålig dager så att woke tumblrmänniskor inte skulle rösta på henne. Du kan inte få den average sociala justice-användaren på tumblr att rösta på Trump genom att säga att han ska bygga en mur mot Mexiko, men kan du få personen att inte rösta på Hillary genom att antyda att hon är ~*problematisk*~ har du ju ändå hjälpt honom vinna valet. Och det funkar!

(För den intresserade har jag rebloggat följande poster om de ryska tumblr-kontona: om Hillary Clinton, om IRA i allmänhet, och om state-sponsored propaganda)

Det var nånstans här som jag insåg att holy shit, jag har fan fallit exakt för det här. Jag har känt så många gånger att jag kan inte stå för nånting, för allting är problematiskt och dåligt och saknar en intersektionell analys och bla bla bla. I slutändan kunde jag bara sammanfatta min politik i plattityder: racism, homofobi och sexism är dåligt (nej nu var jag problematisk igen för jag nämnde inte transfobi i listan!) och allt utöver det var för komplicerat. Jag kunde inte engagera mig i någonting därför att det var aldrig tillräckligt, jag försökte inte fixa allt och då var det ingen idé att försöka. Ingen kan göra allt, så ingen borde göra något, som den äckliga snabbmatsclownen nästan sa.

Växthuseffekten låg glömd i ett hörn.

Det var verkligen en insikt att det här har pågått i jag vet inte hur många år och bara lett till att jag blivit exakt det som Conan O'Brien varnat mig för: cynisk. Att kunna tänka kritiskt, att inte svälja allt med hull och hår, det är såklart skitbra egenskaper, men att bli så cynisk att jag tyckte jag var en bättre "aktivist" som satt hemma och rebloggade kritiska inlägg på tumblr än folk som faktiskt var ute och gjorde saker, även för organisationer som kanske inte var perfekta, det var kanske inte det bästa. Kanske rent ut sagt dåligt.

(Med det sagt finns det såklart organisationer som ÄR dåliga. Jag kommer t ex aldrig stödja PETA trots att jag bryr mig mycket om djurrätt. Men jag kommer troligtvis alltid stöda Greenpeace, även om de borde sluta vara populistiska och propagera för veganism mer.)

Därför kom vi liksom lite tillbaka till inläggets rubrik: if you stand for nothing, what will you fall for? Förhoppningsvis kan jag svara på det imorgon. TIll viss del i alla fall.

True story (eller? Ni kanske borde fundera lite på det själva och inte bara take my fucking word for it).

söndag 11 februari 2018

All will be well (even after all the promises you've broken to yourself)

Så, efter gårdagens väldigt uppmuntrande inlägg är ni förstås alla otroligt oroliga för mig. Är jag deprimerad? Har jag sjukskrivit mig från jobbet för att allt suger? Spenderar jag mina kvällar med att sitta på golvet, dricka alkoholfritt vin, se Shakespeare in love och gråta tills jag inte kan andas? Well, det sistnämnda gjorde jag, men det var bara en gång, och mest för att jag inte hade någon soffa ...

Ärligt talat är jag lyckligare än jag varit på flera år. Det har varit så jävla mycket så jävla länge, men jag börjar äntligen "landa" som man så fint säger och det är så jävla skönt. Jag orkar styra upp sociala aktiviteter med folk istället för att de måste störa mig, jag har börjat läsa och skriva igen, jag minns faktiskt inte senaste gången jag grät som inte var typ "gullig post med en isbjörnsunge på tumblr".

Bildkälla: http://www.polarbearendangered.com/

För ett år sen var jag så jävla stressad och nere att jag hade gånger då jag var tvungen att avbryta mig mitt i matlagningen därför att jag grät så jävla mycket att jag inte klarade av att stå upp längre. Jag hade ändå det ganska bra, jag trivdes bra på museet och tyckte det var roligt att gå dit (hade jag haft ett jobb jag hatat vet jag inte hur jag pallat) eftersom jag hade asbra kollegor (som jag numera måste kalla mina vänner :P), och jag hade Martin som var väldigt bra på att säga saker som "du låter faktiskt deprimerad och jag tycker du borde träffa nån för det" och som sedan pushade mig att verkligen gå och prata med en doktor fast jag intalade mig att det inte var så illa (för han hade varit med om samma sak). Och andra amazing vänner såklart, en av de finaste grejerna förra året var när jag hade ett totalt break-down och Ch genast åkte hem till mig med nybakad bananchokladkaka. :')

Anyway, det var inte en kul tid. Det var inte kul att konstant stressa över pengar och ha dåligt samvete varje gång jag tog ledigt en helg för att hälsa på Martin eftersom jag borde ha jobbat och sådär. Det blev ju inte heller bättre av att vårt förhållande inte direkt var stabilt - vi gjorde nästan slut två gånger under våren och trots att det blev bättre efter att vi bestämt oss för att fortsätta i alla fall så var det ju svårt för mig att inte bli paranoid och tro att han skulle dumpa mig varje gång han var lite, lite distanserad i sina sms typ.

Sen fick jag jobb och där tänkte jag ju att allt skulle bli amazing och fantastiskt med en gång, men så var det inte riktigt. Jag hade ingenting att göra de första två månaderna och jag vet inte hur många gånger jag tänkte "well, jag väntar till oktober men blir det inte bättre då måste jag hitta ett annat jobb". Jag började leta ny lägenhet och varenda jävla steg och den processen var en fucking struggle, allt från att få lånelöfte till att få tag på säljarna när jag väl vunnit en budgivning till att sälja min egen lägenhet till att få tag på säljarna när jag väl skulle köpa lägenheten och så fucking vidare ... fy fan vad jobbigt det var, och dessutom hamnade jag i ett jättebråk med pappa om lägenheten jag faktiskt köpte. Det var liksom inte kul, och ovanpå allt det här pendlade jag FYRA TIMMAR varje dag till och från Norrtälje, vilket gjorde min fritid extremt begränsad.

Bildkälla: http://www.quickmeme.com/meme/35el87

Så jag tänkte ju att när jag väl flyttat in skulle allt lösa sig, men då blev jag som jag nämnde igår dumpad och det var lite sådär "jaha, aldrig får det vara bra", men jag hade misstänkt det i typ två dagar innan och på den tiden hade jag konstaterat att om jag skulle bli av med någonting i mitt liv var det faktiskt mitt förhållande jag skulle offra, så ... c'est la vie.

Jag vill ju inte snacka massa skit om Martin på min blogg, för jag tycker fortfarande om honom (är det något vi är bra på är det ju att vara ex :P), så jag nöjer mig med att säga att jag tycker det är skittråkigt att vi inte kan få det att funka när det känns som att vi borde det. Men även om jag blev skitledsen när det tog slut var det också ganska skönt. Jag hade tänkt så många gånger att jag borde dumpa honom, men varje gång kom jag fram till att nee, jag vill ändå fortsätta vara ihop, och så försökte jag bara ignorera grejerna som var dåliga. Pro-tip: DON'T FUCKING DO THIS. Jag vill verkligen vara en stark person som bara lämnar sånt bakom sig utan att bry sig, men clearly är jag inte det. Tråkig grej att inse om sig själv, men men.

Det jag dock insett med mig själv sen dess är hur mycket jag älskar att vara singel. Eller det visste jag ju innan, men jag var så rädd för att jag inte skulle hitta tillbaka till det efter att ha varit i en relation, att jag skulle ha svårt att se poängen med livet när jag inte hade resorna till Umeå att se fram emot längre, men ... nej. Det är inte så. Det är klart jag saknar att kunna prata med Martin varje dag (eller kanske bara en gång i veckan, för tillfället håller vi oss lite ifrån varandra), men jag vet ju att när allt är lugnt finns han där igen, så det är okej. Mest är det så jävla skönt att bara kunna göra exakt som jag vill, att inte behöva tänka på nån annan eller hoppas på att han ska inkludera mig i sina planer. Att bara fokusera på mig själv, att kunna lägga upp mina helger exakt som jag vill ha dem. Att kunna åka till London och ha svinkul med mina kompisar utan att behöva tänka på honom.


Dessutom går allt så bra på jobbet nu. Allt det där som jag var besviken på i början, på att inte ha något att göra, på att inte få bevisa allt jag kan, det är liksom inte en grej längre. Jag hade medarbetarsamtal i höstas och jag skojar inte när jag säger att det var ett fyrtiofem minuters samtal om hur bra jag var. Den vanligaste kommentaren från de som jobbat ett tag på kommunen är "det känns så skönt att du är här och styr upp saker nu". Jag gör grejer jag tycker är kul, som jag är bra på, och det är exakt vad som behövs på arbetsplatsen och det är så jävla gött. Jag älskar att jag har 50 minuter buss till och från jobbet för det är mycket bättre än min gamla pendling men det ger mig också nästan två timmar av lästid varje dag och det är seriöst livskvalité. Jag älskar att jag kan springa med mina kollegor på onsdagar så att jag inte behöver lägga varenda kväll på det, men jag älskar ändå att springa på kvällarna när jag gör det.

Jag älskar att ha pengar. Jag älskar att bo i en stor lägenhet där jag får plats med mina jävla prylar, jag älskar allt space, jag älskar att ha en 140-säng helt för mig själv.

Det här inlägget blev långt och jag vet inte ens vart jag skulle med det, men låten som rubriken är från (som jag skrev dit redan igår) kom just igång på min playlist så jag tror jag avslutar här. Det är kanske lite cheesy, men jag tror verkligen att det är så. 

All will be well (you can ask me how but only time will tell).

True story.

lördag 10 februari 2018

When you're going through hell, keep going

Usch, det har hänt alldeles för mycket skit sedan sist. Och nästan bara skit. Fun fact: lägenheten jag köpte, köpte jag från ett dödsbo och jag misstänker att den var typ hemsökt för efter att den köpts hände typ allt dåligt mig. Det var helt sjukt, men när jag insåg mönstret tog jag min salvia och gick runt i varenda rum och renade lägenheten, så förhoppningsvis blir det bra nu. Ungefär en dålig grej har hänt i månaden, så vi får väl se efter februari om det lyckades eller inte. MEn so far, so good.

Så, vad hände egentligen?

Well, i oktober, precis innan jag flyttade ut ur min gamla lägenhet, blev jag tvungen att avliva min gerbil Fíli. Han var ganska gammal med gerbilmått mätt (fyra år, nästan fem, och de blir mellan 3 och 5), men det var ju ändå inte särskilt kul. Dessutom var själva avlivningen ganska traumatisk eftersom han inte riktigt ville somna in ordentligt. :/ Jag blev inte mindre deppig av att det var en sån där dag då Martin hörde av sig till mig jättesent för att säga god morgon, typ långt efter att avlivningen blivit av.

Tycker ni det är svinigt har jag iaf goda nyheter för er: vi är inte längre ihop. Det var novembers dåliga grej, en vecka efter jag flyttat in i lägenheten så blev jag ceremoniellt dumpad precis innan jag skulle iväg till Ikea. Good times!! Lyckligtvis hade jag en syster som kunde följa med mig dit, så jag höll mig på ganska bra humör hela den söndagen, fram tills jag på kvällen fick för mig att lite "ironiskt" lyssna på min break-up-playlist på Spotify. Protip: du kan inte ironiskt lyssna på en sådan playlist samma dag som du blivit dumpad utan att gråta tills du inte kan andas. Fast det var ganska skönt ändå, så jag kan ändå rekommendera det.

Bildkälla: http://knowyourmeme.com/memes/lie-down-try-not-to-cry-cry-a-lot

Pga allmän flyttstress, första gången med heltidsjobb och att plötsligt bli dumpad var november första gången jag inte avslutade en berättelse i NaNoWriMo. Jag skrev 50,000 ord, men jag hade satsat på 80k och dit nådde jag inte. Jag tappade liksom skrivlusten de sista dagarna, vilket jag tyckte var helt förståeligt.

Bortsett från den jävla terrorn som det är att vara nydumpad i december (seriöst, vet ni hur många julsånger som handlar om kärlek? SKITMÅNGA. Vet ni hur mycket i juletid som handlar om att hitta tillbaka till sina ex? SVINMYCKET) så var det en bra månad ... tills självaste julafton då jag backade min brors bil in i en annan och gav dem en rejäl buckla på framdörren. Vafaaaan! Lyckligtvis måste bilägare ha en trafikförsäkring som täcker just att köra in andra personer på det där sättet, så jag behövde bara betala 1000 kr i självrisk till min bror, men det är klart - jag hade kunnat göra roligare saker för de pengarna.

Dessutom var det ett helvete att sälja min gamla lägenhet, så jag fick bara 3000 kronor över och det räckte inte riktigt till alla nya möbler jag behövde. Har basically behövt tömma mitt sparkonto, så alla extra utgifter för idiotiska krockar har ju inte direkt muntrat upp mig.

Bildkälla: https://www.memecenter.com/fun/504859/money-is-no-more

Var det slut där? NEEEJ, såklart inte. Jag kom tillbaka från Skåne efter mellandagarna bara för att upptäcka att mitt marsvin Bofur slutat äta. Jag spenderade två dagar med att stödmata honom i väntan på att veterinärerna skulle öppna efter nyår, sedan två dagar med att åka på vetbesök, stödmata ännu mer, innan jag till sist konstaterade att hans liv inte gick att rädda och fick avliva honom. Det sög. Han var 5,5 år och marsvin blir visserligen mellan 5-8 år, men jag tyckte inte han kändes så gammal. Jag trodde verkligen jag skulle få ha honom i flera år till, men nej. Gott nytt år, liksom.

Så, ja, efter allt det där konstaterade jag att det kanske var dags att rena lägenheten och mitt liv. Någonting var ju clearly ute efter mig och det hade inte varit så innan jag skaffade min nya lägenhet, så jag visste i alla fall vad jag misstänkte.

True story.