måndag 31 oktober 2011

Never thought I'd be on a boat

Alltså, ååååhhh, den här exkursionen. What the everloving fuck? Inte nog med att vi fått skitdålig information om bussresan (folk var hungriga för ingen visste när vi skulle äta), vi får ingen information här heller.

Imorse var vi ute på en båt, vilket var kul. Vi hämtade upp organismer från botten, hällde ut dem på däck (eh, typ), och sen sorterade vi ut det som var spännande. Lite äckligt i början, men jag fick låna ett par vattentäta vantar av Sofia, så då var det chill. Mitt hat mot nästan alla vattenvarelse fortsätter.

Poängen är iaf att efter en asnice morgon så hade vi ingen aning om vad vi skulle göra. Båten gick sönder så vi fick inte åka ut med den igen, och jag vet fortfarande inte vad det var meningen att vi skulle göra. Har varit på så jävla dåligt humör hela eftermiddagen pga det, och sen blir jag typ trött på mig själv för att jag är så irriterad. Sämst.

Dock gick vi ner till akvariet med Sofia som gav oss en guidad tur (hon har koll på havsdjur, och har varit här förut), så det var i alla fall kul. Fortfarande osäker på exakt vad vi gör här, men tack vare det har jag i alla fall lärt mig någonting.

En annan dryg sak är att det finns maneter ÖVERALLT här. Inte bara i vattnet, utan det är bilder på de små svinen överallt, och såklart finns de på labben också. Jag är inte över min skräck, men fan, jag börjar nästan vänja mig. Imorgon ska vi dock landvada, dvs dra på oss vadarstövlar, trampa omkring på stranden, och dra upp det vi hittar, så då kommer jag nog inte kunna undvika dem. Har övervägt att bli sjuk och spendera dagen i sängen med The Dirt (så bra!) och mitt NaNo-skrivande. Jag ska inte, men jag vill...

Nu sitter alla av någon anledning och chillar på Matildas och mitt rum. Det är iofs rätt nice. Typ det som är nice på den här exkursionen... Under tiden jag skummade igenom det här kom ännu fler, bland annat Anneli som käkade en lång godisorm och ingen förstår hur hon kan göra det med tanke på hur det vi plockat upp ur havet såg ut.

True story.

fredag 28 oktober 2011

Welwitschia (är ett roligt ord)

Det här med att plugga alltså... det pendlar mellan "gud, så spännande livscykel maneterna har", "men herregud, vem BRYR sig om det här egentligen?" och "IEEEWW!!! Varför skulle jag vilja se en bild på ett hundhjärta med mask i!?" nuförtiden. Gårdagens labb var ett bra exempel på det, först fattade vi ingenting och var jättearga ("varför ska jag lära mig det här!?"), sen förstod vi plötsligt grejen med maneter och då blev det jättemycket mer spännande (jag hatar maneter, men damn, de är fascinerande små äckel alltså). Till sist kommer lärare in med en liten spigg, klipper huvudet av den ("så att den säkert är död") och avslutar med att klippa upp fiskens kropp... och ut hoppar en mask? En ganska stor mask dessutom, speciellt i förhållande till fiskens storlek. Så jävla äckligt, men också spännande (uppenbarligen kan de bli så stora i fisken att den blir typ tre gånger så tung som vanligt. Hur vet man att den är där från början? "Man kan se hur de rör sig i fisken." IEW, liksom).

Nu har vi alltså gått vidare från botaniken och in i den spännande världen av djur. Inte för att växterna var så tråkiga egentligen, faktum är att några av dem var mycket roligare än vad jag trodde (och inte bara kottepalmerna).

Bildkälla: http://www.esu.edu
Titta på den här fula jäveln till exempel. En av de mest bisarra plantorna som existerar. Welwitschia mirablis heter de (jag gjorde en fantastisk charad på det namnet när jag försökte lära Matilda det. Först mimade jag brunn - well - och efter det tänkte jag göra häxa - witch, liksom - men så långt kom jag aldrig för Matilda fattade aldrig första biten. Dock gjorde Anneli och Erika det och tyckte att charaden var smått briljant).

Bildkälla: http://www.esu.edu
I princip börjar de såhär, med två blad som ALDRIG slutar att växa, och som när de blir äldre delar sig mer och mer tills man får det där virrvarret av blad på bilden innan. Skitkonstiga! De kan bli skitgamla också, över 1000 år, och uppenbarligen kan det finnas några individer som är 2000 år (nu lever de på helt andra ställen, men får man inte en bild av hur Jesus gick och chillade med dem när man hör det?).

Bildkälla: Wikipedia
Här har vi också en sjukt ful planta, som också råkar vara världens största blomma. Den heter Rafflesia arnoldii, och man tänker ju att den borde fått sitt namn efter Arnold Schwarzengger (eftersom den är så stor), men icke, den har fått namn efter killen som upptäckte dem. Besviken! De kan bli en meter vida, och väga 10 kilo. Man skulle fan kunna lägga en bebis i det där hålet! Det skulle se jävligt kul ut, nu när jag tänker på det.

Ser den bekant ut? Det finns en förklaring till det...

Bildkälla: http://media.giantbomb.com/
Enligt Bulbapedia är den inspirationen till Vileplume (som på japanska heter just Rafflesia)! De, och några få osäkra källor online, påstår också att den är extremt giftig (världens giftigaste blomma, enligt Bulbapedia), men jag hittar ingen seriös bekräftelse på det. DOCK så stinker blommorna som ruttnande kött, vilket ju faktiskt borde räcka som skydd nu när jag tänker på det. Varför? För att locka till sig flugor som ska hjälpa dem föröka sig såklart! Ingen taktik jag skulle använda mig av, men jag är ju ingen blomma, så...

Skitkonstig blomma i alla fall: den har inga blad, ingen stjälk, inga rötter, ingenting, så när den inte blommar ser man den inte, och lustigt nog blommar den bara i några veckor i januari-februari. Ibland när man läser om saker undrar man ju hur de inte dött ut än (t-rexen klarade sig inte, men det här missfostret!?), men efter ett tag får man helt enkelt acceptera att evolutionen works in mysterious ways.

Det var dagens biologilektion! På söndag åker jag på fältresa till västkusten (Tjärnö, om någon vet var det ligger... I don't), så det blir nog kul, förutsatt att det inte finns så mycket maneter där (men de har väl dött nu eller nåt, va?). Jag kommer nog mobilblogga lite då, så ni slipper inte mig, och eftersom det ändå är skolan jag är bortrest med kan ni räkna med att jag återuppväcker dagens fakta som jag brukade köra med förut. Jag är säker på att ni saknat det!

True story.

onsdag 26 oktober 2011

Ursäkta mig...

Bildkälla: http://www.clydebrook.com
...men jag vill ha en hund så mycket att det inte ens är kul.

True story.

True story.

lördag 22 oktober 2011

I want to be the very best

Tru dat.
Även de som läser min blogg och inte spelar pokémon längre, har säkert gjort det någon gång i livet. Och gjorde man det så kommer man fan i mig för alltid känna igen musiken till åtminstone pokémon röd och blå (och introt till första säsongen av animen!). Jag lyssnar inte på musiken längre när jag spelar, för jag gör oftast annat samtidigt, men jag kan fortfarande nynna de flesta låtarna från minnet liksom.

Och idag hittade jag några amaazing covers på musiken, så jag kände att det här måste jag dela med mig av!



Ny ringsignal? Yep!










Kolla in personens YouTube-kanal. I alla fall om du tycker att idén med covers på spelsoundtrack (pokémon gen II, Zelda, Mario Kart, och MER) är nice, och seriöst, vem gör inte det?

True story.

Skitreklam

Fan vad jag hatar den där jävla Pepsodent-reklamen!!! Ni vet den med en tjej som borstar tänderna och så blir de såååå vita att alla vill göra allt de kan för att hon ska ha det bra. Typ lyfta in hennes grejer när hon flyttar, eller låta henne springa bakom på löpbandet på gymmet (alltså om någon gjorde så mot mig skulle jag seriöst armbåga dem i ansiktet, oavsett hur deras tänder såg ut). DEN ÄR SÅ JÄVLA STÖRANDE.

...och så undrar jag om jag borstat tänderna fel hela livet? För när tandborsten hålls i ett horisontellt läge har jag alltid kört på en sort höger-vänster-rörelse, medan Pepsodent-bruden långsamt drar tandborsten upp och ner. Är det så man ska göra? Varför har min tandläkare aldrig sagt något? Eller är det för att jag inte använder Pepsodent?

Hatar fan all reklam (don't get me started on Valio, den där banken där det bara jobbar snälla tjejer, Marabous människor med tre munnar, "här bor Agneta, hon har några betalningsanmärkningar, så hon fick inget lån", och hundra andra) utom av någon anledning Liberos dance collection. Den gillar jag av någon jäkla anledning, trots att jag hatar barn...

True story.

söndag 16 oktober 2011

FOOD

Idag är det Blog Action Day, och temat idag är visst FOOD. Mat alltså. Har inte riktigt någon inspiration till att skriva något, för jag är lite sådär... trött på mat. Det är tråkigt att laga, tråkigt att köpa, tråkigt att planera vad man ska äta en hel vecka (I KNOW, vuxenpoäng!).

Sen kom jag på att där kanske jag har något. Jag menar, jag är trött på mat. Typ. Varför, egentligen? För att jag har det överallt, jag har tusen valmöjligheter kring vad jag ska äta, jag småäter jämt... det är överallt. Vi har en hel kultur byggd på att man ska äta för att vara social.

Och så finns det ställen i världen där man inte ens har mat att äta? Där mammor kokar lite vatten åt sina barn så de iaf ska få i sig någonting medan mammorna går ut och letar mat?

Fast det får mig inte att uppskatta mat mer. Jag är glad att jag slipper svälta, men jag tycker fortfarande att det bästa vore om man uppfann något piller man kunde ta istället för mat så att man bara kunde äta för att det var gott. Fast då skulle det säkert kosta hur mycket som helst och så skulle världen delas in i folk som äter piller och folk som måste äta något så lame som mat.

Äh, skit samma. Jag drömmer ändå om en dag då jag bara behöver äta för att det är gott. För det kan ju vara jävligt gott också.

True story.

lördag 15 oktober 2011

Mestadels svammel och Zooey-hat: enjoy!

Uppenbarligen är jag lite efter, för jag har ju upptäckt memet (OMG, uttalade ni det som me-me? JÄVLA NOOOOBS, alla vet ju att det är meeeem som är det rätta uttalet. Stick från min blogg, uuuuhhh.........) "Idiot Nerd Girl". Det är ganska lättförklarat, men här får ni ett par exempel:

Källa på de här: memegenerator
Källa på de: Idiot Nerd Girl-tumblr
De här de som jag tycker är... träffande? Saker jag stör mig på helt enkelt, eller snarare kan tycka är lite fjantigt. Och jag menar, vi har alla grejer vi stör oss på när andra gör, det behöver inte vara för att man är en hipster som hatar andra som inte är lika "true" som en själv. Ibland är folk helt enkelt bara irriterande.

Men hela det här memet stör mig, även om jag kan tycka att det är roligt ibland. För jag ser den här jävla hipster-nörd-attityden ÖVERALLT nu, och det börjar bli så jävla störande. Man måste vara en äkta nörd, dvs socially awkward ("OMG! SOCIALLY AWKWARD PENGUIN BARA SKRIVER MITT LIV LIKSOM, LOLOLOL!"), klä sig i manchesterbyxor och en illasittande t-shirt, ha varit mobbad i högstadiet/gymnaiset/high school, och så vidare. Bla bla bla.

Sure, absolut, annars är man inte äkta. Är du blond, har stora bröst, fick ligga innan du var 33? Vem bryr sig om att du kan utmana George Lucas på en Star Wars-trivia-duell, du är ändå en jävla idiot nerd girl som tror att du är något.

För som vi alla vet att ju nördar något som alla vill vara. Right? Right? Näääe.

Vem bryr sig om huruvida du också sett alla avsnitt av alla Star Trek-serier.
Alltså iew, smink?
Wait what? Så Barnet Stinston är nördars nörd då eller?
Grejen är såhär... att det här gäller bara tjejer. Killar förväntas spela TV-spel, oavsett om de också sportar, fixar håret, är snygga, går på krogen, osv, osv, det är normalt för killar att också ha en x-box eller en PS3a hemma som de spelar på en lat söndag. Det gör dem inte till fake ass gamer guys, eller idiot nerd boys (är din favoritfilm Star Wars och du älskar att hänga på gymmet? ROCK ON, BRO!), för sånt kan ju inte gälla killar.

Visst, tjejer spelar bara TV-spel för att få manlig uppmärksamhet, sure, sure. Fake ass gamer girls måste hela tiden tala om att de spelar TV-spel och det är därför vi hatar dem. Faktiskt. I swear. En genuin tjej som gillar typ Star Wars skulle aldrig få skit för det.

Källa: Teamsugar.com
SLUUUUUUUT. Jag menar, seriöst, vem tror hon att hon lurar? Okej att hon sagt att hon gillar Star Wars och sådär, men vi vet alla att Megan Fox är ett jävla våp. Har ni sett hur hon sexar runt i Transformers liksom? Nee, go to hell, idiot nerd girl (okej, seriöst nu: jag vet att Megan Fox sagt en del dryga saker om att hon, till skillnad från andra nördtjejer, är snygg, och det var ju tråkigt, men min poäng är i alla fall det mesta jag ser nu är att hon får skit för att hon är så slampig).

Och det här tar mig då till vad jag utlovade igår: varför internet borde hata Zooey Deschanel mer. Zooey gör fucking ALLT det här, men det enda man hör om henne är hur söt och fin hon är. Nej, Zooey kanske inte är en "nörd" i ordets rätta bemärkelse (Zooey är en Manic Pixie Dream Girl, för er som missat det), men alltså... Zooeys nya serie "The New Girl" (eller som jag tror arbetsnamnet var: "Zooeys liv")? "Tjej flyttar in med ett gäng killar efter att ha gjort slut med sin pojkvän"? Det är Zooey, det kommer inte vara så att hon ligger med alla de nya killarna och sen blir ihop med sitt ex (OMG, Zooey skulle aldrig göra något sånt! Zooey är perfekt! Zooey är en total oslampa!!! OKEJ! ALLA TJEJER SKA VARA SOM ZOOEY! ZOOEY! ZOOEY! ZOOOEEEEYYY!"). Nej, Zooey kommer quirka omkring och vara speciell, 'cause that's what she does.

Vänta lite nu... den enda tjejen omgiven av massa killar? Quirky beteende? Stylad, "snygg" (det finns inte sitationstecken stora nog för att beskriva hur ironiskt jag använder det där) tjej? Som hela tiden måste påminna oss om hur speciell hon är? Hur olik hon är andra tjejer? Det känns inte bekant alls...

Vad jag inte fattar är, om vi nu ska ha idiot nerd girl och fake ass gamer girls för att de är speciella och vägrar vara fula nördar - VARFÖR HATAR INTERNET INTE ZOOEY DESCHANEL MER!?

True story.

fredag 14 oktober 2011

The Blabyrinth

Alltså vissa böcker... Man kan liksom inte sluta läsa dem, för då, eh, erkänner man ju att boken besegrat en. Eller något liknande. Sen kommer man till en punkt där man läst så långt att man helt enkelt inte kan sluta, för då har man bara slösat tid. Personerna i The Polysyllabic Spree har säkert mycket att säga om det, men i alla fall.

The Labyrinth är en sån bok just nu. Jag säger alltid att jag gillar "da Vinci-koden-aktiga deckare"  men you know what? I don't. Jag gillar Dan Browns böcker (eller gjorde, jag har inte läst dem på länge), men fan, jag har nog bara läst en annan liknande bok som faktiskt var bra (Shakespeare Secret av... JL Carrell), och en massa dåliga.

The Labyrinth är inte jättedålig egentligen, den är bara... tråkig. Skittråkig. Den handlar om Graalen, och jag glömmer bort det HELA tiden. Det borde inte göra så mycket för en MacGuffin i en film ska egentligen inte spela någon roll så länge jakten på den är bra; men det funkar inte i böcker. Speciellt inte när bokfan är 700 sidor lång och jag har 300 kvar.

700 sidor av karaktärer som jag inte bryr mig ett skit om. Vi har Alice, som jag tror är huvudkaraktären, vars syfte är att gå omkring på platser hon aldrig varit och känna saker. "Åhh, plötsligt känner jag mig sorgsen, jag får ångest, blabla".  Och så Alais, en annan huvudperson, som levde några hundra år tidigare och kände alla de här känslorna från början. Hon är den typen av kvinna jag hatar i historiska settings, "åhh, jag är så independent och hänger med män och är så capable, alla andra kvinnor är dumma våp". Baaaaaah!! Den typen av karaktär som får det att verka som att "women's liberation is purely a matter of will, not circumstance". Hate iiit.

Det blir inte bättre av att de andra kvinnliga karaktärerna - Alais syster och en random typ i nutiden - är värsta slamporna. Don't get me wrong, jag skulle aldrig slutshamea, men boken gör det som fan. Om inte någon episk twist händer i slutet på boken så är det de två som är de onda kultledarna, som bjuder ut sig till män för att få som de vill. De står för de enda sexscenerna i boken, och scenerna är exakt likadana: de är på väg att bli avbrutna, men kvinnan manipulerar situationen för hon är så frigjord och bla bla. De använder hela tiden sitt utseende och sex appeal för att få män att göra som de vill, och männen är såklart alltid lite rädda för dem.

MEN FÖR HELVETE. När män skriver sånt här i böcker tänker jag alltid att de försöker skapa starka kvinnliga karaktärer, men de lyckas inte riktigt för de fattar inte vad som är bra (men de kan såklart göra det, se länken innan. Den innehåller två av mina favoritkaraktärer ever, Rose Tyler och Trixie, för att inte tala om hur jag alltid tjatar om Michael Crichton. Om ni läser hans böcker kommer mitt hypande säkert göra er asbesvikna). Jag trodde verkligen att man skulle slippa det när boken var skriven av en kvinna, men uppenbarligen inte.

Åh, det finns några män också, men vem håller ordning på dem? De är - som vi alla vet - svaga eftersom kvinnor kan manipulera dem hur som helst. Ska man känna sig empowered när kvinnor bara kan vara starka/smarta genom att alla män omkring dem är korkade? Ännu värre blir det när män bara blir korkade så fort, typ, boobs är med i bilden (Återigen: Michael Crichton). Woooh, boobs empowerment!

Det här är liksom inte nya, revolutionerande åsikter jag har, men ändå läser jag det här i alla fucking böcker jag läser (förutom-- "HÅLL KÄFTEN, ELL, VI VET ATT DU ÄLSKAR MICHAEL CRICHTON"). Kan vi skylla på att de inte gavs ut förra året? Eller är folk bara dumma i huvudet?

Imorgon: varför internet borde hata Zooey Deschanel mer.

True story.

onsdag 12 oktober 2011

Red Hot Chili Alger

För jag är på en föreläsning om rödalger och vi såg Red Hot Chili Peppers igår. Ingen? Inte ens ett litet skratt? Nähä...

RHCP var rätt nice, fast jag kom ju inte direkt ut därifrån frälst (som typ när jag var på Springsteen. OBS: jämför inte Bruce med RHCP, men var på bådas konserter utan att kunna några låtar typ). De hade en ascool ljusshow, vilket var bra för jag såg aldrig bandet... men de spelade By the way som är min favoritlåt med dem, så jag är nöjd. Mindre nöjd med att jag typ inte har någn röst idag. Vadfan?

Helt bisarrt förband dock! Ett afrikanskt--

MEN ÅÅÅÅHHHH, nu sa min föreläsare bög igen. Blir så jävla trött. För helvete!! Man ska gulla och kalla grönalger för "grönisar", men människan är olika typer av "bögar"; "organisationsbögar", "definitionsbögar", och dagens "orsaksbögar". Man undrar ju om hon vet vad ordet betyder.

Jag ska se om jag hittar en video på förbandet sen. Sjukt random iaf, inte vad man trodde RHCP skulle använda sig av.

True story (tyvärr, i fallet med föreläsaren).

söndag 9 oktober 2011

Biology bitch

Var på IKEA idag. Yeessss. Köpte typ nice saker, som älgformade pasta, en ny lampa, en till värdelös äggklocka (de ringer inte när man ställer dem på bara 3 minuter, wtf?), en ny stol (tar mycket mindre plats än min förra - stort plus. Bekvämare också!), en ny huvudkudde, och så den här snyggingen:

http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/30069516/
Det stod på den att det var en ormbunke, men med tanke på vad jag studerar nu BORDE jag ju varit skeptisk (det var jag iofs, men jag var tvungen att få Wikipedia att bekräfta det). Det är faktiskt en palm! En serdagnpalm säger IKEAs hemsida. Hur som helst är den fin, och jag hoppas den ska trivas. Framför allt hoppas jag att jag ska kunna hålla den vid liv, för i så fall tänker jag önska mig en sån här i julklapp:

http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/20177154/
EN KOTTEPALM. IKEA säljer kottepalmer!! Älskar IKEA. Den är inte för stor heller, så kommer lätt att få plats i lägenheten. Dock var den lite dyr, så därför köpte jag inte en på en gång: vill inte ha ihjäl en växt för 250 spänn. Plus att det skulle knäcka mitt självförtroende om jag dödade en kottepalm. De är för fina!

Hahaha, och jag skyller den här nya växtbesattheten (inte blommor. Såna känner jag inga behov av att ta hand om faktiskt) på skolan faktiskt. Den här kursen har gjort mig intresserad, och självklart hjälper det att ha klasskompisar som bara pratar om alla blommor de har hemma och vad de ska plantera härnäst. Jag kan ju inte vara sämre.

Drömmen om en kottepalm, alltså...

True story.

lördag 8 oktober 2011

The Edge of Reason

Läser På spaning med Bridget Jones. Har egentligen velat läsa den i flera år, men varje gång jag tänker det tänker jag alltid "jag borde läsa ettan först", vilket alltid lett till följande:

  • Jag inser att första boken varit borta i ett okänt antal år
  • Jag får för mig att den här gången ska jag hitta den
  • Jag springer runt huset och vrålar "VAR ÄR BRIDGET!? VEM HAR SNOTT DEN!?"
  • Min bror känner sig fyndig och drar upp det gamla skämtet "jag har gömt Bridget i garderoben"
  • Jag raidar min bokhylla, letar genom hela mitt rum, letar igenom mammas och pappas bokhylla, letar igenom mina syskons rum, letar igenom vinden
  • Jag konstaterar (för tvåhundrade gången) att jag måste lånat ut boken till någon och aldrig fått tillbaka den (jag minns nästan vem)
  • Jag bestämmer mig för att köpa första boken och läsa båda böckerna då
  • Jag läser något annat
VARJE GÅNG. I flera ÅR. Alltså om det stämmer att jag lånat ut den till någon så gjorde jag det i högstadiet, typ sju år sen, och ändå tog det jävligt många år innan jag accepterade att den var borta (ändå kom jag fram till att jag lånat ut den varje gång, men det förträngde jag).

Sen imorse (............okej, hon var typ tre, så vi kan väl säga eftermiddagen) fick jag en djup, personlig kris när jag försökte plugga och fick för mig att jag var too dumb to live och dessutom jättetjock, och av någon anledning, mitt i den här krisen, fick jag för mig att kolla hur mycket Bridget väger när hon frettar om sin viktnedgång och hur mycket hon gick ner sen när hon satt i fängelse. Uppenbarligen väger Bridget lika mycket som jag gör nu. Ouch, typ. Så fort jag klagar på att jag gått upp blir folk sådär "neeeeejdå, du kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt", men wtf, att jag gått upp tre kilo sen augusti visar ju att det inte är så. Sen kanske det har sin naturliga förklaring om man ser till hur mycket jag tränat, och vad jag typ ätit den här veckan, men i alla fall.

Poängen är att jag spenderat typ två timmar med att läsa På spaning med Bridget Jones nu, och det är fett nice. Ska nog ta tag i det där att skaffa den första boken någon gång i framtiden också...

True story.

fredag 7 oktober 2011

This Friday night, do it all again

Fredagkväll. Ni vet, den magiska kvällen då man ska släppa ut håret, göra stan osäker, för att på lördagmorgonen vakna i en sopcontainer på Gotland och bara "WOOOH, WHAT A NIGHT". Mmmm, nääääe.

Vad har jag gjort? Well, det är väl snarare en fråga om vad jag sett...

I'd hit that. Jillian, alltså.
Biggest Loser Australia...

HAHAHAHAHAH.
What not to wear...

Den pratade. Och snurrade på huvudet.
Två avsnitt av Ace of cakes...

Det bästa var när de trillade.
Top Model!!



Och klockan är bara tjugo över åtta! Just nu ser jag på Americas Funniest Home Videos. Den där videon såg jag för några veckor sen, men jag tycker fortfarande den är skitrolig.

TV-kvällen kan gå hur som helst efter det här. CRAZY, guys. CRAZY.

True story.

EDIT: Jag har ju fucking kanelbullar i frysen!!! SWEEEEET.

torsdag 6 oktober 2011

Kanske är det bara morsekod?

Sitter på tunnelbanan och tänker på hur skönt det är att jag aldrig blev riktigt sjuk den här veckan utan vilade bort det. Och vad hör man?

Host.

Host.

Host.

En jävla kör av hostningar från resten av vagnen.

Kul.

True story.

onsdag 5 oktober 2011

How I met Lyxfällan

Spontantittar igenom utvalda avsnitt av HIMYM, och har kommit till säsong tre, där Marshall och Lily bestämmer sig för att köpa en lägenhet av Janice (från Vänner alltså) trots att Lily har enorma kreditkortsskulder och Marshall har studielån. Och två saker slår mig:

De missade ju världen chans på en epiiiiisk crossover. Robin, som är den enda som känner till Lilys kreditkort, anmäler henne till Lyxfällan! Charlie och Matthias (som väl var programledare då) flyger till USA och skäller ut dem. Budgettavla med laugh track (okej, HIMYM har inget riktigt laugh track, men de har skratt!). Är det bara jag som ser hur bra det här hade kunnat bli??? Varför finns inte Lyxfällan i USA?

Det andra jag tänker på är 18% RÄNTA!? Om jag hade det skulle jag betala nästan 12000 i månaden bara i ränta. Obv är det högt, har bara inte insett HUR högt innan...

"You should have a reality show", sa Robin just. I'M TELLING YOU: LYXFÄLLAN.

True story.

måndag 3 oktober 2011

And I say we're still kicking ass

Det konstiga är att efter att jag duschat har motivationen mer eller mindre hoppat på mig. Kanske inte, men jag fick saker gjorda, och har till och med varit ute och sprungit. Nu chillar jag hemma hos mina föräldrar med en kaffe och TLC (åhhh, What not to wear!!).

Man kan inte riktigt förklara den där omotivationen dock. Folk tror bara man är lat, men jag har inga problem med att erkänna när jag är det (och tro mig, det finns många morgnar då jag är för lat för att gå upp); omotivationen är något annat, men jag tror inte folk som inte upplevt den förstår vad det är. (Erika satte fingret på det hela när hon frågade "när har du någonsin haft en motiverad morgon?" Folk märker liksom inte skillnaden.)

Aja, nu ska jag fokusera på att fira min kära syster. :D

True story.

Ell 101

Alltså vissa dagar - och jag tror nog att det nästan uteslutande är måndagar - kan jag fan inte motivera mig. Jag vaknade halv åtta, ganska pigg, men kände på en gång att jag inte skulle orka gå upp. Så utan att ens försöka somnade jag om i en timme.

Pigg och omotiverad släpar jag mig till datorn (av någon idiotisk anledning) och fastnar där i en kvart innan jag sa åt mig själv på skarpen att duscha... men det kändes som världens jobbigaste uppgift, så jag gjorde frukost istället, och fastnade framför Dogs 101 på Animal Planet (ett av mina favoritprogram: det går typ alltid och är fullt av hundar!). Fyrtio minuter senare ligger jag fortfarande här på soffan. Förhoppningsvis kommer jag kunna duscha och ge mig iväg om tio minuter när det är över, men man vet aldrig.

Det var så länge sen jag hade en sån här morgon (inte samma sorts morgon som jag har när jag tar sovmorgon för att jag är trött, det är bara lathet) så jag trodde jag växt ifrån det, men nehee. Det är väl okej när man pluggar och har icke-obligatoriska föreläsningar, men faan vad dålig man känner sig när man inte ens kan motivera iväg sig. Hade jag inte labb (och sen ska jag fira min lillasyster som blir nitton idag) skulle jag nog fastnat på soffan.

BLAAAAAAH. Snälla säg att jag inte är den enda som blir såhär? Och hur kommer man ur det?

True story.

söndag 2 oktober 2011

Equinox

Sex sidor in i Equinox har vi träffat på sex karaktärer (varav ett mordoffer), och två klädbeskrivningar (tre om "känner hon något flytande strömma ur kroppen och blöta ner blusen*" räknas), och det kan jag inte låta bli att tycka är lite intressant. Dels för att båda beskrivningar är av kvinnors kläder, huvudpersonen och hennes dotter för att vara specifik, och båda görs av faderfigurer.

"Hon var lång och smärt, klädd i en knallröd jacka med vida slag, blekta jeans och lågklackade mockaskor. Det blonda håret var uppsatt i en lös knut."
Det är beskrivningen av Laura Niven, den kvinnliga huvudpersonen. Den som beskriver henne är hennes "mentor" och vän, som när perspektivet byts till Laura beskrivs som "en åldrande sköldpadda".
"Hon var oerhört vacker, som en målning av Arthur Rackham, i urtvättade jeans och en läderjacka från Ralph Lauren. Det rödbruna håret föll till axlarna i täta, naturliga lockar. Hon var blek med ögon som träkol, höga kindknotor och fylliga läppar."
Två sidor senare läser vi nu ur den manliga huvudpersonens perspektiv, Philip Bainbridge, som är Lauras ungdomskärlek, och den han beskriver är Lauras och hans dotter, Jo. Jag tycker att det är ett litet konstigt sätt att beskriva sin dotter på, men vad vet jag?

Nästa beskrivning kommer åtta sidor senare, och vid det här laget tror man (eftersom perspektivet bland annat varit Lauras) att det är dags för en ordentligt beskrivning av Philip, men icke: någon sådan förekommer inte i hela boken. Inte som Lauras och Jos i alla fall. Istället får vi det här:
"Hon bar en enkel tröja och kjol, men allt var dränkt i blod. [...] Flickan såg ut att vara mycket ung, ungefär i Jos ålder. Hon hade en gång varit vacker. Det långa blonda håret låg utslaget över ryggstödet, men också det var färgat av blod och klibbade fast vid hennes axlar i tovor."
Det fortsätter med lite fler detaljer om blodet, men poängen är i alla fall: vi vet inte hur en av huvudpersonerna ser ut, men vi vet hur en tjej som är död ser ut. Är det bara jag som tycker det är lite snedfördelat? Lyckligtvis får vi en beskrivning av en man på nästa sida:
"John Monroe var lång, bredaxlad och kraftig och bar en illasittande brun kostym samt en slips i senapsgul ton som hade sett bättre dagar. Han var just över fyrtio och skallig förutom några stubbade mörkhåriga områden på huvudets båda sidor. En gång i tiden hade han varit en lovande sprinterlöpare, men han hade tillåtit sig själv att tappa formen. Hans stora huvud satt på en grov, kort hals. Det mest påfallande draget och det som gjorde honom det minsta fysiskt tilldragande var ett par stora svarta ögon som antydde både intelligens och fasthet, men knappast mjukhet eller humor."
Hittills den längsta beskrivningen jämnar kanske ut beskrivningskriget lite grann, men det är ändå helt olika beskrivningar vi får. John Monroe är alltså den första oattraktiva karaktären som beskrivits (tja, den åldrande sköldpaddan kanske inte osar sexighet heller, men han fick ju knappast en beskrivning). Bortsett från att Laura är lång och smärt vet vi ingenting om de andra tjejerna kroppsform, men vi får en jävligt god idé om hur John Monroe låtit sin kropp förfalla.

Nästa vettiga beskrivning - trots att Isaak Newton fått ett helt stycke om sitt liv däremellan (det enda vi vet om honom är att han har på sig stövlar, som han tar av sig innan han lägger sig) - är ett till mordoffer, den här gången beskriven av Philip!
"En ung kvinna till hälften satt, till hälften låg i ena änden av båten. Hon var iklädd jeans och T-tröja och stirrade mot flodbanken med ögon som inte såg något."
Sen lite mer gore som jag skippar, men här har vi i alla fall en tjej som inte är snygg, vad vi vet. Efter det är nästa beskrivning "han var iklädd en prunkande orange kappa" (Newton är i farten) och "en ovanligt högrest man, smal som en sticka". Ingen av de är relevanta för historien.
"De mörkbruna ögonen hade tunga ögonlock och det vita håret var långt och rufsigt. Ibland såg han ut som en åldrande W.H Auden, ibland som en biblisk patriark utan skägg. Han hade ännu inte fyllt sjuttio, det visste hon, men han såg äldre ut. Hans hy hade något läderartat över sig, medan pannan var så täckt av rynkor och fåror att han på nära håll såg ut som en NASA-bild av ytan på Mars."
För er som undrat är det alltså såhär åldrande sköldpaddor ser ut: vi har ytterligare en oattraktiv man (eller alltså ni kanske gillar läderartade Mars-bilder, jag dömer ingen, men det är nog inte författarens avsikt att han ska vara någon snygging i alla fall). Inga kläder här inte, utan direkt på det som gör honom oattraktiv.

Nu byter vi till ett nytt perspektiv, "Akoluten", som är vår mördare (nej, det här är ingen spoiler ifall ni undrar, det är sånt där spännande mördarperspektiv). Självklart är han lite speciell, men han får i alla fall in en beskrivning på sig själv:
"Sulorna på hans handgjorda svarta brogueskor krasade mot singeln. Han borstade bort inbillade dammkorn från bröstet på den oklanderliga Cerrutikostymen, strök mjukt tillbaka några hårslingor över öronen, rättade till Den Hermésslips av silke som redan satt perfekt och granska spegelbilden i bakre sidorutan innan han gick mot Somervilles stora inbyggda gård."
En pedantisk, välklädd man - det bara måste vara en mördare! För att återigen visa att såna män inte går att lita på, får vi den här fina beskrivningen av nästa mordoffer, som han uppenbarligen stalkat ett tag:
"Samantha var en lång och ovanligt vacker brunett med sensuella mandelögon och fylliga, skarpt målade läppar. Hennes hår var omsorgsfullt uppsatt för att se ovårdat ut. Hon bar kort skotskrutig kjol och ett par svarta ylletajts, ett par svarta Doc Martens, en tajt röd tröja och en svart kofta. Hon hade böcker i famnen och en liten läderväska hängde på vänster axel. Akoluten betraktade Samantha Thurows klädval med viss avsmak [...]."
Han hade kunnat nöja sig med 'jävla slampa', men då hade vi ju missat beskrivningen av ännu en ung, snygg tjej, och det hade ju varit tråkigt. Akoluten hade nog föredragit Jo, som i nästa beskrivning är klädd i "en komönstrad pyjamas som var åtminstone tre storlekar för stor för henne". Ganska normalt när man vilar ut sig efter en bilolycka förstås, men det gör att vi har ytterligare en kvinnas kläder beskrivna!
"Han spelade i universitetets rugbylag och studerade medicin vid Oriel College. Han var en och nittio lång och vägde runt hundra kilo, utan så mycket som ett halvt hekto fett på kroppen. Med kraftig käke, stora blå ögon och välfriserat vågigt brunt hår såg han påfallande bra ut."
Ett riktig kap med andra ord. Tyvärr, tjejer, så är han upptagen med Jo redan. Kläderna i det här fallet är alltså inte relevanta, utan istället får vi tillräckligt med information för att räkna ut Toms BMI (det är 27,7 för övrigt, vilket innebär att han är överviktig pga alla muskler. BIFF). Själv gillar jag att föreställa mig att han matchar sina blå ögon och välfriserade hår med en Marilyn Manson-t-shirt, tighta läderbyxor med fransar, och högklacka stövlar, men det är väl bara jag.
"Charlie hade aldrig direkt framstått som någon hälsoprofet och hade alltid sett undernärd och glåmig ut, men nu såg han direkt härjad ut och betydligt äldre än sina fyrtiofyra år. Larua hade träffat honom för bara ett år sedan, men sedan dess hade han tappat hår, tappat vikt, tappat ännu mer ansiktsfärg. Han såg inte alls frisk ut, som om han led av någon dödlig sjukdom, tänkte hon."
Det bästa här är att Charlies första kommentar när han ser Laura är "du har gått ner, och håret är för kort". Back at ya? Vi vet inte hur Charlie klär sig heller, men han röker i alla fall, så jag tycker vi gissar på hawaiskjorta och cykelbyxor (senare i boken beskrivs hans kläder ser jag nu: "smärt man i säckiga shorts och låg filthatt").

"Cunningham var lång, blond, stilig och solbränd. Monroe fick senare veta att solbrännan berodde på en synnerligen behaglig skidsemester i Andorra som Cunningham hade kommit tillbaka från två veckor tidigare. Klädd i designerjeans och svart V-ringad kashmirtröja såg han i varje tum ut som en bortskämd miljardärson."
Jag minns inte exakt den här karaktärens funktion, han var någon sleasebag tror jag. Trots att hans karaktär inte är särskilt viktig tycker jag att han får en av de bättre beskrivningarna, man förstår på en gång hur författaren tänker sig att han ser ut liksom.
"...en ung kvinna i lång vit känning sakta in och stanna. Hon såg ut att vara omkring tjugofem, kort, smal, med mörkbrunt hår som föll fritt ända ner till midjan. Hon hade stora blåa ögon, en gnoms ansikte, smala ögonbryn och en välformade näsa."
Jag saknar Michael Crichtons böcker. Tjejerna tillåts faktiskt ha kort hår! Och de behöver inte vara skitsnygga heller. Jag har markerat två beskrivningar till i boken, först har vi Newtons "långa gråa hårlockar" som "klibbade fast vid det fuktiga ansiktet. Genom hårslöjorna brända hans svarta ögon av raseria och avsky". Schysst att få veta hur han ser ut 200 sidor in i boken! Sen har vi "Gail Honeywell, solbränd med håret blekt av den grekiska vårsolen" också, men det är allt.

 Vi har alltså sex ordentliga beskrivningar av tjejer, varav alla (om man bortser från mordoffer nummer två, som vi inte vet så mycket om) beskrivs som snygga. Det motsvaras av lika många beskrivningar av män, med skillnaden att en av dem beskrivs som attraktiv (Akoluten och Russel Cunningham kanske är snygga, men det sägs aldrig). Ingen av dem är huvudpersoner i boken - en ära som förutom Laura tillfaller Philip och till viss del Newton. Gud förbjude att vi har en osexig kvinnlig huvudperson, men när det kommer till män är det väl upp till var och en antar jag.

Vad var poängen med det här jättelånga inlägget? Jo.... att det kommer en poäng när jag gjort samma med några böcker till och fått en vettig jämförelse. Det kommer bli Labyrinth av Kate Mosse (som är 700 fucking sidor lång), någon av Damernas detektivbyrå-böckerna, och så någon Michael Crichton-bok som det ser ut nu. Vi får alltså se i framtiden om det finns något mönster, eller om det bara är Michael White som är en ganska dålig författare.

True story.