Day 04 – Your music

Någon gång, när jag var typ 12 eller nåt (eller yngre?) hörde jag Highway to hell för första gången... på typ Sikta mot stjärnorna. Chockad frågade jag min bror "är det här hårdrock?" och han svarade något jakande på det. Chocken kom från det faktum att det var bra och att jag hela mitt liv fått höra att hårdrock sög.

Så då bestämde jag mig för att bli hårdrockare och lyssnade på en Backyard Babies-singel min bror fått någon gång om och om igen. Jag fortsatte mitt mission senare när jag och mina kompisar gick i sexan (eller sjuan) och var tokbadass eftersom vi lyssnade på Slipknot. Man kan tycka att det är ganska stor skillnad på AC/DC och Slipknot, och det har man fullkomligt rätt i, och där ligger också anledningen till att jag var en ganska dålig hårdrockare. Musiken jag lyssnade på var, med några undantag (och de var bara punk...), inte den sortens rock jag faktiskt gillar.

Ell som ung hårdrockare.

Det tog mig ungefär sex-sju år att inse det, och däremellan gav jag tidvis upp mina hårdrocksförsök och lyssnade på vad jag själv brukade kallade för vispop och trallpunk (som jag till och med hade som e-postadress ett tag). I praktiken var det typ Lars Winnerbäck, Dia Psalma och Mimikry samt massa andra band jag glömt bort eller inte lyssnade mycket på (jo, jag lyssnade tokmycket på ett lokalt Täby-band som hette/heter Sexn'Samlevnad också). Därför är min ena skivhylla full med Winnerbäck och artister jag lyssnar på ibland. Därefter släppte han Vatten under broarna och jag tröttnade.

Min webcam tog fruktansvärt bra bilder.

Sen kom en period i mitt liv som fick många personer med bra "smak" att undra vad jag höll på med, eftersom jag plötsligt förvandlades till ett episkt Per Gessle-fan. Min andra skivhylla innehåller 16 skivor med typ Gyllene Tider, Roxette och hans småsidoprojekt. Min blogg har ju också fått namn efter en av hans låtar, och även om jag inte lyssnat på honom på ett år eller mer nu så kan jag nog fortfarande citera de flesta av hans texter.

Jag och Li på Gessle-konsert för 3 (!?) år sen.

Jag gjorde några tappra försök att hitta tillbaka till rockmusiken och började lyssna på Creedence och Slade och proclaimade därefter min kärlek till pudelrock och glamrock. Det kanske kan tyckas okej om man bara är in it for the music, men jag älskar håret, kläderna och hela imagen och då kanske det inte är okej längre. Jag har hört att man ska hata Smells like teen spirit (jag läste det i en bok som handlar om just SMS och pudelrock), så det gör jag.

Obviously kan man inte se ut såhär
och lyssnade på Per Gessle.

Sen såg jag pjäsen De tre musketörerna samtidigt som jag färgade håret svart, och plötsligt undrade jag vad fan det var jag höll på med. Jag började lyssna på Twisted Sister och tänkte att det var dags att ta tag i det här med musiken, NU, för man kan inte vara tjugo år och inte ha en definierad musikstil (eller kan man kanske det?). Det gick sådär, och jag kan inte riktigt minnas vad jag lyssnade på innan jag började titta på Supernatural och kände mig manad att ladda ner soundtracket till första säsongen.

Sen dess har jag börjat lyssna på en hel massa bra band, typ mitt nya favoritband Kansas, men också Blue Öyster Cult, Mötley Crüe, AC/DC, och jag fortsätter hitta nya bra band hela tiden också. Efter nio år är jag äntligen på rätt väg, fast jag kan förstås inte erkänna att jag gillar att twittra om vilka coola band jag lyssnar på för det skulle göra mig till en poser och det är jag ju verkligen inte. Eller så är jag det, men vad ska man göra åt saken?

Så det där är jag och musik. Det som känns bra är att för ett par år sen hade jag nog inte kunnat nämna tio band jag gillade att lyssna på, och nu kan jag det, och det känns som en sån där grej man ska kunna göra. Fråga mig inte varför det känns så, det bara gör det...

True story.