onsdag 31 augusti 2016

Review: Harry Potter and the Cursed Child

Harry Potter and the Cursed Child Harry Potter and the Cursed Child by J.K. Rowling
My rating: 4 of 5 stars

Det här känns ju väldigt mycket som en publicerad fanfiction (nej, det var orättvist av mig, de flesta publicerade fanfictions är mycket sämre skrivna än den här), men poängen med en bra fanfic är att den använder alla dina favorittropes och även om det här kanske inte var berättelsen jag ville ha eller förväntade mig från en uppföljare till Harry Potter ... så har den med ALLA mina favorittropes och jag älskar den för det.

JAA, tidsresor är dåligt och töntigt och bla bla men fuck it, JAG ÄLSKAR DET. Jag älskar när folk reser tillbaka i tiden, förstör den nuvarandra tidslinjen och måste fixa det. Jag äääääälskar när någon inte blir född på grund av det. Jag älskar älskar älskar ÄÄÄLSKAAAAAR när ens OTP så uppenbart är meant to be I VARENDA VERKLIGHET TILL OCH MED DE DÄR DE INTE BLEV IHOP TILL EN BÖRJAN! FUCK YES, ge mig all den skiten!! Och den här berättelsen gjorde det.

Det är bullshit att vissa andra par inte blev canon dock. Och jag är fortfarande extremt skeptiskt till exakt hur titelns barn blev till, men ... jag gillar storyn, det känns inte som att jag måste förkasta den och jag måste skaffa biljetter till att se den jävla pjäsen någon gång.


True story.

tisdag 30 augusti 2016

Kaos 0 - Ell 1

Jag är säker på att ni alla suttit som på nålar för att få veta hur det gick igår, fick jag någonting intervju eller ej? Well, det slumpade sig så fint att jag faktiskt fick det, halleluja! Verkar som de flesta timanställda kallats så det är ju nice, hoppas de anställer många av oss.

Har bestämt mig för att skjuta på all ångest över det till nästa vecka när intervjun faktiskt är. Den här veckan jobbar jag massor (=bra distraktion) och helgen verkar bli nice med Laser Tag på horisonten så jag tycker inte jag ska förstöra den med massa stress.

See you on the other side, ångesten!!

True story.

måndag 29 augusti 2016

Review: Det är något som inte stämmer

Det är något som inte stämmer Det är något som inte stämmer by Martina Haag
My rating: 4 of 5 stars

Den här boken handlar om ett uppbrott som är extremt likt författarens eget, och man kanske förväntar sig att det ska vara hennes sätt att kasta skit på allt och alla, men det är den inte. Den handlar mer om processen att göra slut och komma över någon, att gå vidare, än att försöka skämma ut någon offentligt.

Spelar det någon roll om allt är riktigt eller bara några delar? Nej, för det mesta känns riktigt och det är vad som räknas.

Det enda klagomålet jag har, som sänker betyget, är att slutet känns abrupt och konstigt. Jag ogillade det inte, men det kändes stressat och boken är så pass kort att det inte skadat att utveckla det lite. Dessutom var norrmännen så dryga, jag hatade dem.


True story.

söndag 28 augusti 2016

Kaos

Allt är så kaos nu. Museet har utlyst fem fasta tjänster på 75% som nu ska tillsättas och naturligtvis har jag sökt dem - tillsammans med resten av timmisarna. 75% känns som perfekt mängd arbetstid i månaden och en fast tjänst skulle innebära att jag faktiskt vet att jag får jobba tillräckligt varje månad och inte behöver jobba varje helg. Perfekt liksom.

Meeeeeen sen är det ju det där med att om man inte får tjänsten kommer det inte finnas tillräckligt med timmar såattehh då måste jag hitta ett nytt jobb. Det vore ju verkligen svinkul!!! Eller inte. 

Jag kanske inte skulle bry mig så mkt om jag hatade mitt jobb, men det gör jag inte, jag gillar det?? Jag vill inte sluta och börja jobba på något ställe där jag måste tvinga upp mig själv ur sängen varje morgon, jag orkar inte det. Jag vet att jag borde söka mer GIS-jobb och utnyttja min utbildning och bla bla bla men jag hade ju just ett GIS-jobb och jag var miserable där så jag är liiiiite orolig att det ska hända igen.

Inser att man är en misslyckad människa och ett intellektuellt skämt om man har en utbildning och sen fastnar i ett serviceyrke och om man gör det förtjänar man att ställas emot väggen först när revolutionen kommer, men det är visst sån jag är… 

Dessutom är en person på väg in i mitt liv och idk det vore skönt med lite stabilitet i livet så inte allt handlar om jobbet??? Nice att veta om man kan få en helg ledig ibland att ägna åt den personen. Plus det faktum att jag inte ens vet hur det blir med den här personen är ju ytterligare en grej i mitt liv jag inte vet och inte direkt kan påverka.

OCH JAG HATAR DET. Jag vill ha problem jag kan lösa och göra någonting åt, jag vill inte att lösningen ska vara att vänta och se, det stressar ihjäl mig och gör mig galen!!! Mitt huvud är 100% kaos på grund av allt det här och fuck knows när det blir bättre…

Imorgon ska enhetschefen ringa alla timmisar om huruvida vi får intervjuer eller inte. Får jag inte en intervju kommer jag obv bli fett besviken men det gör iaf att jag vet vad jag måste göra: söka nytt jobb och ta tag i saker. Även om det suger är det åtminstone något man kan försöka lösa… 

Och får jag en intervju, ja, då fortsätter kaoset ett par veckor till. Hurra …

True story.

lördag 27 augusti 2016

Review: Harry Potter och dödsrelikerna

Harry Potter och dödsrelikerna Harry Potter och dödsrelikerna by J.K. Rowling
My rating: 5 of 5 stars

Alltså, efter nio år borde jag inte gråta så mycket över den här boken, eller så borde jag åtminstone vara smart nog att inte läsa de sorgligaste delarna offentligt. Men nej. Jag är en idiot, så jag grät och jag läste både Dobbys död och allt från att trion anländer till Hogwarts och framåt medan jag åkte kommunalt.

Det värsta var, alltså jag menar, jag vet att några dela kommer få mig att gråta så jag försöker stålsätta mig själv och när alla de är över, Voldemort har besegrats och allt är (nästan) väl, så går Harry till rektorns kontor och jag tänkte att nu blir allt bra men jag hade HELT glömt att alla porträtten av rektorerna applåderar när Harry går in och herrejävlagud det fick mig att börja storgråta igen typ.

Så om ni såg en konstig tjej som grät över en bok på tunnelbanan tidigare i veckan, så var det jag.


True story.

torsdag 18 augusti 2016

Review: Nattsvart, stjärnlöst

Nattsvart, stjärnlöst Nattsvart, stjärnlöst by Stephen King
My rating: 4 of 5 stars

Det jag gillade med den här novellsamlingen var att alla berättelserna var bra, det var inga dåliga jag var tvungen att tvinga mig igenom, men det tråkiga är att även om kvaliten överlag vad bra, så var ingen av dem amazing.

Jag har inte så mycket mer att säga om den. Det fanns saker i Storchaffisen jag inte gillade, men jag tror det var min favoritberättelse ändå så uppenbarligen störde sakerna inte mig för mycket. Det var också nice med lite kvinnliga huvudkaraktärer, även om de, likt många av Kings karaktärer, är författare.

View all my reviews

True story.

tisdag 16 augusti 2016

I ain't afraid of no ghosts

Alltså jag har känt mig så omotiverad på sistone. Eller ja, omotiverad kring vissa saker: jag har blivit skitdålig på att blogga och knappt varit inne på Habitica - tidigare en av mina favoritsidor - de senaste veckorna. Jag vill skylla på sommaren och att allt är ostrukturerat, men alltsåååå, jag jobbar ju mer än vad jag gör resten av året på sommaren så borde väl ha extra mycket att strukturera? I don't know.

Okej, bloggandet är väl kanske på grund av att det jag allra helst vill blogga om är något som jag för tillfället försöker hålla lite hemligt, men det är ju inte bara det. Orkar knappt skriva bokrecensioner och när jag gör det kan det dröja flera dagar innan jag pallar översätta dem. Mitt vanliga skrivande ska vi inte ens prata om ...

För övrigt tror jag hemlighållandet går extremt dåligt, lite sådär the world's worst kept secret, men det är ändå skillnad på en hemlig grej som alla vet eller gissar sig till och någonting som man officiellt går ut med. Tänker jag. Men vad vet jag? Kanske grovt överskattar hur intresserade andra människor är av mitt liv, bara för att jag själv suger åt mig skvaller som en svamp ...

På senaste tiden har jag sett Ghostbusters fyra gånger, och jag tror jag lätt kan säga att det är min nya favoritfilm. Älskar typ allt med den, och får jag inte en uppföljare ligger någon jävligt risigt till is all I'm saying. Har hört några haters, men jag tror fan word of mouth är bra för den, det har varit fler och fler personer i salongen varje gång jag sett den och typ alla jag känner tycker den är amazing. Och det är den ju.

Aja, idag har jag tråkigt på jobbet trots att alla kaosar runt mig (hela infon är nedpackad i lådor eftersom de ska bygga om lite imorgon), och har gjort massa nya fina spreads i min Bullet Journal. Livet känns redan mer organiserat!

Vet inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Tror jag börjar bli lite hungrig. Tur jag ska få rast snart ...

True story.

torsdag 11 augusti 2016

Review: Harry Potter och halvblodsprinsen

Harry Potter och halvblodsprinsen Harry Potter och halvblodsprinsen by J.K. Rowling
My rating: 5 of 5 stars

Att läsa den här väcker en del minnen. Speciellt delen när Humlesnurr dör. Jag minns hur vi studerade varenda del av den scenen i detalj för att försöka räkna ut vad som egentligen hänt. Han var väl inte död? Han skulle väl komma tillbaka? Och klart som jävla korvspad att Albus Wulfric Brian Percifval fucking Dumbledore aldrig skulle be för sitt liv på det sättet?

Fast första gången jag läste den råkade jag spoila mig själv genom att bläddra i boken innan jag läste. Fantastiskt.

Åh, och nu när jag kan historien och har kunnat den en rätt lång tid märker jag massa små referenser till Aberforth. Jag älskar det för ingen som läste boken at the time kunde ha förstått vem han skulle ha visat sig vara, men det visar ju verkligen att Rowling visste vem han var hela tiden och jag kan inte fatta att hon höll det hemligt så länge. Det och många andra saker.


True story.

lördag 6 augusti 2016

Review: Drakarna

Drakarna

My rating: 1 of 5 stars

Jag var seriöst underväldigad av allt med den här: språket var awkward (som bäst), karaktärerna var platta och förutsägbara och världsbygget saknades. Som andra påpekat har den här premisen med drakar som kan ta mänsklig form, men största delen av boken är bara som vilken tonårsromans som helst, med hintar av någonting större som pågår även om det aldrig utvecklas eller utforskas.

Jag borde veta bättre än att läsa böcker med drakar som egentligen är skiftande människor, de är aldrig bra. Om man inte pallar ha riktiga drakar med i sin novell, med storleken, vildheten, magin, då behöver du fan inte bry dig. De här halvdrakarna är alltid tråkiga som fan och även om den här författaren verkar tro att hon kommit på någonting sjukt kreativt och unikt, så är den i stort sett exakt som Firelight. Jag säger inte att Julie Kagawa snott från den eller något, jag säger att hon - och alla andra YA-författare på planeten, verkar det som - snott konceptet från Twilight och att boken var lika förutsägbar som alla Twilight-ripoffs. En enda gång skulle jag vilja se att tjejen är monstret och killen en vanlig människa, och nej, den omvända Twilight-boken räknas inte.

Jaaa, """"""twisten"""""" här är att de egentligen är drakar som skiftar till människor och inte tvärtom, men det märks typ bara i en mening eller två i början. Efter ett tag börjar huvudpersonen - Ember (smart, va?) - referera till drakdelen av sig själv som "min drake" på samma sätt som whatshername i 50 shades refererar till sin inre gudinna. Det är inte bra och det är inte logiskt, sluta kalla ditt sanna jag för "mitt någonting" och ge det ett eget pronomen - DET ÄR DU. "Min inre draka vill morra men jag gick vidare" hade varit femhundra gånger bättre på andra hållet: "jag ville morra, men min mänskliga form gick vidare" eller nåt sånt. Det hade fått henne att kännas mer drakig, men jag antar att vi behöver en huvudperson vi kan relatera till så då måste hon vara människa utan ett uns drakighet i sig. TRÅKIGT.

Det är också weird att alla karaktärer gör så. Vi får se en annan drakes perspektiv och han refererar OCKSÅ till "sin drake" och den snygge/tråkige fiendekärleksintressesnubben kallar en del av sig själv "min soldat". Antar att det inte är värt det att ge sina olika karaktärer distinkta röster när man skriver ur deras perspektiv.

Ärlgt talat, först trodde jag den här var skriven av en debutant och tänkte vara lite schysst med det dåliga språket, men hon har skrivit TVÅ SERIER innan det här? Oförlåtligt. Ärligt, det finns 137 YA-tropes jag sett förut i den här men ingen av den utmärker den så mycket som "As you know, Bob"-tropen. Såååå mycket awkward dialog där karaktärerna bara förklarar saker för varandra som de redan vet. Och seriöst, du behöver inte hitta på nån töntig anledning för att ta med beskrivningar i din bok, du kan bara berätta om hur folk ser ut ...

Romantiken är nästan trovärdig på grund av karaktärernas snarlika bakgrund, men den där kärlek vid första ögonkastet-grejen funkade inte, snälla, kan vi bara sluta med sån skit? Jag är så trött på det.

Andra saker jag bara inte kan hantera:

- Brandfacklan som smeknamn. Jag tänkte att det kanske var "Torch" eller nåt på engelska, men är Firebrand, men det är minst lika awkward. Flamman hade varit bättre, kortare, OCH matchat hans känslor för henne.

- Det extremt superhemliga speciella draknamnet ... COBALT. HAHAHAHAH what!? Han gjorde det till värsta stora grejen om sitt sanna draknamn och att han inte vill avslöja det hursomhelst bla bla och sen är det fucking COBALT. Ett engelskt ord?????? Jag menar, borde det inte vara något i stil med Chrysophylax eller Nidhögg eller "ett ljud som enbart existerade på drakspråk och lät som ljudet av dånande eld och som beskrev den vackra blå färgen på hans fjäll" ... Nej, det är fucking Cobalt.

- "Vi är en superhemlig organisation som jagat och dödat drakar i århundranden. Vår bäste soldat är en tonårig pojke."

- Hur vet Garret att ölen han dricker smakar "billigt" när han aldrig druckit förut i sitt liv? lol

- Ember som ba "varför vill folk döda drakar, de har inte gjort något" när typ varenda annan drake i berättelsen har antydit att drakar är en mindre värd ras som de vill ha ihjäl

Det fanns antingen mer men jag börjar bli trött. Jag hatade boken de första 100 sidorna men det blev lite bättre efter det, men jag vill ändå inte ge den bra betyg. Med Firelight visste jag i alla fall att det skulle vara en töntig tonårsromans i samma sekund som jag lånade den, men den här låtsades vara någonting mer och det är ett värre brott, så även om den egentligen - rent objektivt - är bättre än Firelight, så får den ett lägre betyg. Och det finns inte ett skit du kan göra åt det.


True story.

fredag 5 augusti 2016

Everyone hail to the pumpkin queen

Alltså, kolla!!!!


Är så stolt över mig själv! Eller över mina små pumpor. Planterade dem den 14 juli, så på inte ens månad har de börjat gro så pass att jag var tvungen att kicka ut dem ur balkonglådan och införskaffa den där monsterlådan från IKEA (för jag har inte råd att köpa en riktig kruka som kan ta 50 liter jord, så då fick det blir en IKEA-låda).

Min förhoppning är att de ska kunna gro på riktigt där och bli stora och fina. Det ska ta ungefär 90 - 100 dagar innan de är färdiga och det gör ju att om det växer upp en riktig pumpa är den redo lagom till Halloween. Om inte annat hoppas jag på att de ska klättra all over balkongen för älskar klättrande växter.

Älskar växter.

True story.