Tiden går, men sätter sina spår. Eller något liknande djup, den där fulingen ritade Wombat någon gång i sjuan, och den är fortfarande kvar - that's bad. Fast ändå kul, med tanke på att de gjort om allting i det rummet utom just den detaljen.
Jag har fortfarande boots av haj. Extremt stora, snygga boots av haj, faktiskt. Första dagen på jobbet var asnice, folk där är min sorts människor. De dissar varandra, men är ändå trevliga och uppmuntrande... och jävlas med den som förtjänar det. I like it. Folk som kommer ihåg saker man sagt och mobbar en för det är så mycket roligare än folk som aldrig kommer ihåg någonting man berättar - och snälla människor har en tendens att vara så.
Anyway, vi var och sålde i Södertälyeah och det var nice, jag är förvånad över hur mycket mer man säljer där i jämförelse med Greenpeace, liksom. Trots att jag knappt försökte lyckades jag sälja tre mobiler och en fast telefon - jämför det med att min bästa dag på Greenpeace nog gav två värvningar. Man blir otroligt mycket mer peppad då.
På utbildningsdagen var det en av typerna vars namn jag inte kan stava som försökte peppa oss som var där, och sa något i stil med "är inte livet underbart? Kom igen, är ni friska? Har ni vänner? Men dåså - tänk hur många sjuka, ensamma jävlar det finns där ute, livet är underbart!" och idag har det varit väldigt rätt att tro på det.
Rubriken syftar då såklart på mina Willie Scott-sandaler jag haft idag, och det faktum att folk envisats med att påpeka att jag har guld som tema på dagens outfit. "Woooaahhh, kolla Ellen, hon har tagit studenten, och sen dyker hon upp här i sina guldiga skor och bara woooaaah" typ. Djupt och så, men det känns fint såklart. ;P
Snart ska jag sticka tillbaka in till stan för Dreaner ringde och sa att han, Hanna, Cricce, säkert Fjanto, och Elin satt i Humlegården och ville träffa mig och Kakmannen, dvs Zackrid. Så det var ju bara att ringa Z och kolla om han skulle med, för vädret idag tål inga motsägelser.
That's enough of that shit.
Jag har fortfarande boots av haj. Extremt stora, snygga boots av haj, faktiskt. Första dagen på jobbet var asnice, folk där är min sorts människor. De dissar varandra, men är ändå trevliga och uppmuntrande... och jävlas med den som förtjänar det. I like it. Folk som kommer ihåg saker man sagt och mobbar en för det är så mycket roligare än folk som aldrig kommer ihåg någonting man berättar - och snälla människor har en tendens att vara så.
Anyway, vi var och sålde i Södertälyeah och det var nice, jag är förvånad över hur mycket mer man säljer där i jämförelse med Greenpeace, liksom. Trots att jag knappt försökte lyckades jag sälja tre mobiler och en fast telefon - jämför det med att min bästa dag på Greenpeace nog gav två värvningar. Man blir otroligt mycket mer peppad då.
På utbildningsdagen var det en av typerna vars namn jag inte kan stava som försökte peppa oss som var där, och sa något i stil med "är inte livet underbart? Kom igen, är ni friska? Har ni vänner? Men dåså - tänk hur många sjuka, ensamma jävlar det finns där ute, livet är underbart!" och idag har det varit väldigt rätt att tro på det.
Rubriken syftar då såklart på mina Willie Scott-sandaler jag haft idag, och det faktum att folk envisats med att påpeka att jag har guld som tema på dagens outfit. "Woooaahhh, kolla Ellen, hon har tagit studenten, och sen dyker hon upp här i sina guldiga skor och bara woooaaah" typ. Djupt och så, men det känns fint såklart. ;P
Snart ska jag sticka tillbaka in till stan för Dreaner ringde och sa att han, Hanna, Cricce, säkert Fjanto, och Elin satt i Humlegården och ville träffa mig och Kakmannen, dvs Zackrid. Så det var ju bara att ringa Z och kolla om han skulle med, för vädret idag tål inga motsägelser.
That's enough of that shit.
1 kommentar:
Södertälyeah är seriöst tidernas sämsta ordvits. Anledningen till att jag blivit så konstig är att jag i 17 år tvingats bo i en kommun styrd av människor som seriöst tror att det är en bra ordvits
Skicka en kommentar