Sebastian contra mundum

Åååhh, vad vi älskar Hyde Park. Det är så vackert där så det är inte sant. Och stort. Men något som vi älskar ännu mer och som är ännu vackrare är Sebastian. Ååhh, vad vi älskar Sebastian.

Ehm, okej, making sense, no? Jag läste ut Brideshead Revisited igår. Verkligen läste. Från att vi kom hem runt sju till ett läste jag verkligen konstant förutom vid en kort paus då jag lagade middag. Jag är förundrad över att Trams stod ut med mig, speciellt när jag hela tiden envisades med att berätta om handlingen för henne eftersom den var så frusterande.

Seriöst, det är en helt fantastisk bok, men it gets to you. För mycket! När jag läst ut den så tror jag att jag grät i en kvart typ bara för att jag var så arg och den slutade så sorgligt och jag saknade min älskade Sebastian så mycket. Trams började läsa den och förstod efter trettio sidor varför jag älskar honom så mycket, och ser gråtfärdig ut efter drygt 130 sidor. Hon har 200 sidor misär kvar.

Men liksom, den är genialt skriven också. Språket är fantastiskt, stilen är ännu mer fantastisk. Allt skrivs ur Charles perspektiv och är fullt av fantastiska beskrivningar och liknelser, men det allra bästa är hur Charles känslor aldrig beskrivs när han får dåliga nyheter om Sebastian. Annars är det fullt av dem, men aldrig där och då är det nästan värre för då känner man det exakt själv för vi det laget känner man Charles så bra.

Jag dör. Förutom gråtande hade den här boken varit perfekt att läsa i engelska b och diskutera. Kanske inte för att min dåvarande klass hade haft så mycket intressant att säga om den, men för att JAG hade haft det. Och Camilla, min lärare, hade haft det. Nu sitter Trams och gnäller på att hon inte vill läsa vidare för att det är misär (det är inte ens lite misär där hon är! Det blir tusen gånger värre!), men hon måste för jag måste få diskutera den med någon!

Jag ringde och skällde ut mamma för att hon rekommenderat en TV-serie som slutar så dåligt till mig. Hon hade inget minne av det, men efter ett tag erkände hon att det kanske var så att den inte riktigt slutade som man ville. No shit!?

Nästa gång jag läser den - om jag någonsin orkar göra det igen för igår var verkligen ingenting jag vill genomlida igen - måste det bli under en dag. Efter de hundra första bra sidorna mår man konstant dåligt så om man inte läser vidare dör man fan lite inombords. Eller det kanske bara är jag?

That's enough of that shit.

Note to self: Lita aldrig mer på mamma.