"You force me to do something I really don't want to do... my diet is ruined!"

And it fucking is! Jag blev så förbannad på svenska ambassaden (och inte den snygga ambassaden i Washington eller någon flashig med en flagga utanför, utan en ful tråkig jävel på en regnig bakgata) att jag gick till den svenska butiken som finns där i närheten och köpte 100 gram Marabou-choklad för 1,70. DET ÄR TYP TJUGO SPÄNN. För 100 gram choklad! Jag klarade mig i ett halvår utan chokladen i Sverige eftersom jag började bojkotta Kraft Foods, men HÄR i LONDON så köper jag den. Den var inte ens god. Hata svenska ambassaden.

Varför? Jo, för att de dumma fittorna bara har öppet mellan 9.00 och 12.00 för att fixa ett nationellt ID-kort - på vardagar. Ursäkta, men jag JOBBAR då! Jag kan inte ta ledigt EN DAG TILL för att fixa ett sånt jävla kort när jag redan tagit ledigt en dag för att försöka få ett NI-number (och don't even get me started on that one, jag åkte för långt med bussjäveln eftersom den jävla TFL-sidan är helt åt helvete och kom en kvart försent!). Och inte kunde jag fixa ett bankkonto heller för jag har inte ett tillräckligt bevis på var jag bor (working on that though).

Fast vi hittade en skitcoolt bibliotek (som jag dock inte hittar en vettigt bild på, men googla på Marylebone Library) där man bara behöver en UK-adress för att få låna böcker, så jag ska dra dit på lördag och ta med vårt letting agreement för att skaffa bibliotekskort. Behöver mer kort i min plånbok anyway. Och jag hittade en bokserie där tre av böckerna var parodier på Clint Eastwood-filmer (Trams trodde mig inte när jag sa det, men jag kan min Clint Eastwood och inte fan "råkar" man spoofa Fistful of Dollars, Every Which Way But Lose och The good, the Bad and the Ugly i en och samma serie!). Något Sci-fi-trams med någon cool brud typ, jag vill läsa den i alla fall bara för att... hallå, Clint Eastwood! Jag läser en bok om honom nu, jag måste läsa en bok av en författare som uppenbarligen gillar honom!

Dessutom gillar jag bibliotek. Man måste alltid kunna ha tillgång till ett bibliotek.

Annars har vi äntligen köpt kladdmassa, eller blu tack som det heter här. Jag som var övertygad om att "sticky mass" var den korrekta engelska termen, men där hade jag fel. I vilket fall som helst är min vägg nu mycket fin och full av manliga män - precis som den ska vara. Trams uppskattar det också eftersom hon ser dem väldigt bra från sin säng. Dessutom snodde jag ett häftstift från Svenska Ambassaden (SUCKERS!) och har satt upp en kalender med en mycket seriös NaNo-word count och allmänt trevliga råd. Den kommer ge oss ångest om 30 timmar sisådär när NaNo faktiskt börjar på riktigt. Oh shit.

Fast jag gillar min story. Den är typ... en fantasyberättelse set in space, och handlingsmässigt är den typ... Ocarina of time med choklad. Japp. Med choklad. Det ska bli väldigt intressant att skriva den, jag har gjort jättemycket bakgrundsarbete för första gången typ någonsin med karaktärsbeskrivningar och någon sorts storyline och allting. Dessutom har jag skitmånga dares som ska med också som garanterat kommer uppa min wordcount. Vill skriva nuuu.

That's enough of that shit.

By the way: Ljuset funkar igen! Vi ringde och gnällde, så det kom hit några elektriker och styrde upp det. Mkt bra.

A good lolcat is the best medicine

Jag är fortfarande sjuk. Jag tycker inte om att vara sjuk. Jag misstänker ganska starkt att jag har världens sämsta immunförsvar också, även om jag bara är förkyld blir jag helt utslagen liksom. Och feber ska vi inte prata om, då ligger jag borta i veckor ibland. Eller som när jag blev matförgiftad. Enligt mamma går det över på typ 48 timmar för då har allt kommit ut ur kroppen som det så fint heter, jag var typ dålig i fyra dagar. Hatar det. Hatar att vara sjuk. Tur att jag är ledig imorgon för att fixa mitt NI-number och sånt.

Fast det bästa med imorgon är ju att Zackrid kommer till London då! Världens bästa Zackrid som funnits vid min sida i större delen av mitt liv. Vi lärde känna varandra för tolv år sen och har gått i samma klass elva av dem åren (vi hade en vecka då vi gick på olika skolor innan han bytte till Täby Enskilda, och ett år då jag gick i den förbannade författarklassen), och nu är första gången det har gått såhär länge utan att vi träffats dagligen egentligen. Vi gick ut gymnasiet i slutet av maj, och även om vi spenderat sommarlov ifrån varandra har vi ändå alltid förenats vid hösten igen. Men nu är det slut på sånt. Känns så sorgligt. Nu har det bara gått en månad sen vi sågs ganska exakt, men det känns som waaay längre.

Zackrid, Zackrid, Zackrid. Som jag för alltid måste kalla just Zackrid eftersom ingen annan säger det och han tycker om det namnet. Så Marcus pratar om Muskot och jag om Zackrid, i samma konversationer. Ja, det är fint. Fast Marcus ska inte med nu i helgen, det svinet, så det blir ingen Sektorn i London-grej. Dåligt. Istället får vi Björn (som gick i samma författarklass som jag), Snus (som också gjorde det och faktiskt tog studenten med dem... och hatar dem lika mycket som jag), och Snus flickvän Sara. Det är trevliga människor, men en Sektor-träff hade man ju inte sagt nej till heller!

Förutom att vara sjuk har jag idag upptäckt ett nytt kök här i huset. Var egentligen ute på en quest för att följa sladdarna och se om jag kunde komma på ett sätt att få igång ljuset igen, men när jag gått upp för en trappa (vi bor på andra våningen, men det finns en till!) hittade jag typ ett hidden kitchen. Mycket chockad. Men det är närmare än det vi brukade laga mat i, så våra liv är plötsligt enklare. Hurra hurra.

Sen har jag suttit och läst Twilight. Nittio procent av tiden suger den, men sen kommer delar som är helt okej och så tänker man "det här kunde ju faktiskt vara bra", men så kommer en enda kommentar oftast som bara förstör allting. Den är ju inte en helt dålig idé egentligen, men den är så jäkla värdelöst utförd. Egentligen säger de två serierna jag har som bilder allt om dem...

That's enough of that shit.

Malpaso

Mina skor jag köpte i helgen. Jag älskar dem. De är så coola. Och folk kan inte inte ha en åsikt om dem. Min teamleader tyckte de var jättesnygga (fast min giraffväska var dagens samtalsämne dock), medan andra typer på gatan... man ser hur deras blick dras ner mot skorna efter att jag sagt hej, sedan spärrar de upp ögonen, ser upp på mig, och går vidare. Världens bästa skor. Och så coola.

Jag är sjuk idag för övrigt, stack hem från jobbet ett eftersom jag inte riktigt orkade stå, så det var drygt. Tror inte den här kylan är bra om man är på g att bli sjuk liksom, men å andra sidan är det en utmaning för mig som hatar att frysa. Och man ska ju utmana sig hela tiden säger folk (Trams säger att vi ska döda de som påstår det). Typ Clintan. Clintan har sagt mycket djupt har jag insett nu när jag läser en bok med intervjuer med honom. Men det kan jag berätta mer om någon annan gång.

Jag insåg nämligen inte hur nerkyld jag var igår förrän jag var på väg hem. På väg till jobbet hade jag en tjocktröja och en stickad... kortärmade tröja (stickad t-shirt? :S) på mig, och höll på att svettas ihjäl. På vägen hem hade jag tre tjocktröjor, den stickade grejen, vantar, halsduk och mössa. Och då tyckte jag att det var riktigt behagligt på tunnelbanan som var så full att jag knappt kom på. Då är man nerkyld. Så att jag blivit sjuk är inte så oväntat med tanke på att värsta viruset goes around uppenbarligen.

Fast en sak är bra - jag fick min första värvning idag. Hade nog haft en riktigt bra dag om jag jobbat mer än två och en halv timme, men det är lite poänglöst att stå där ute när man inte riktigt orkar ge sin approach till folk för all ens energi går åt till att stå upp och le. Inte kul. Men titta på bilden ändå, vem vill inte stanna och prata med mig? Jag är jättesöt ju!

För övrigt är jag och Trams bäst på mat har jag kommit på. Hon kommer på fantastiska maträtter som vi lagar varje kväll och det blir alltid supergott. Och jag har gjort egna wraps till lunch den här veckan bestående av cous-cous, hummus, keso och avokado. GOTT. Om folk vill ha bra tips på lättlagad vegetarisk mat kan jag börja lägga ut recept här. Fast det känns som att folk inte vill ha det.

Av någon anledning fungerar inte ljuset i vårt rum. Vi har bytt lampa, men det funkar ändå inte. Samma sak gäller toaletterna här på övervåningen, helt mörkt. Skitirriterande faktiskt, för vi ser typ ingenting. Vet inte ens varför det är så. Vi ska ringa och klaga imorgon, tills dess får vi helt enkelt hålla ut antar jag.

That's enough of that shit.

Kladdmassa

Dagens inlägg har fått sitt namn eftersom Trams hatar ordet kladdmassa. "Det heter häftmassa", säger hon och ser arg ut och påstår att den är blå (grå, är det!). Hur som helst har vi ingen sån och det är drygt för jag vill sätta upp grejer på våra oinspirerade väggar.

Idag var vi i alla fall och shoppade i ett stort shoppingcenter som ligger här i närheten. Vet inte om det är så stort, men jag är uppväxt med Täby Centrum och även om det inte var quite as big så var det tillräckligt för att fylla mitt shoppingbehov, vilket säger en del ändå. Egentligen skulle vi försökt ta oss till IKEA för att köpa filtar, men vi missade sista bussen vi kunde ta dit och sket i det.

Istället har jag gjort slut på det sista av min Subway-lön på varma kläder att ha när jag jobbar. En skitsöt mössa (jag ville köpa en halsduksmössa som var sååå cool och snygg på mig, men jag hade inte råd :/) och en stickad tröja med korta ärmar som alla har nu för tiden uppenbarligen tänkte jag skulle funka om jag har mycket kläder under. Vilket jag ska ha.

Men shopping var niiice. Vi såg massa snygga skor (Trams köpte ett par helt underbara ballerinor för bara 7 pund. Hon behövde dessutom nya skor för hon har ETT PAR den stackaren!) och klänningar och annat vi aldrig kommer ha råd med. Och konstaterade att förutom typ H&M så verkar engelsmännen tycka att man ska vara medelklass och uppåt för att få shoppa. En intressant insikt sådär bara. Fast det är kul att glida runt i skotsrutiga stövlar, färggranna strumpbyxor, Han Solo-t-shirt och militärfärgade kort kjol i snobbbutiker och se hur folk veeerkligen inte vill ha en där. Ha ha ha, när jag blir rik ska jag komma in så och köpa deras dyraste par skor a lá Pretty Woman typ.

That's enough of that shit.

Note to self: Sluta prata om Richard Gere-filmer i bloggen hela tiden.

En officier och en gentleman

Hahah, så jävla cool jag ser ut i officiershattar. Vi hittade en i blått senare som såg så jävla häftig ut på mig, fast den var tyvärr för liten. Jag ska dock skaffa en i rätt storlek någon gång för de är så coola. Har sedan Jack Harkness tänkt att jag skulle se bra ut i en - and I do. Jag ser liksom så auktoritär som jag är i en. ;p

Vi har alltså varit och shoppat idag. Eftersom jag ändå skulle och hämta min lön på Subway gick vi runt på superhäftiga Portobello Road och kollade på grejer på marknaden. Jag har ju haft som plan hela veckan att göra så eftersom sist jag var där fick jag stressa mig fram, men nu tog vi det lugnt, käkade asgod falafel och sen gick jag in på Body Shop och shoppade loss för £30,50. Jag köper aldrig mycket smink och grejer så därför kände jag att fan det förtjänar jag. Typ lip balm behövdes. Fast jag ska beställa från Ben & Jerry's hemsida också, för då får man ju chokladsmak...

Sist jag var där såg jag en helt sinnessjukt snygg blå giraffväska också (se bilden), men saknade tre pund för att kunna köpa den. Blev SJUKT deprimerad, men idag hade jag råd och den var kvar så nu har jag en totalt oversized giraffväska. Jag älskar den. Köpte även ett par till skor utan klack som jag kan ha när jag jobbar. Jag har problem med att ha samma skor mer än tre dagar i rad, så det är bra om jag har några att byta med som jag tycker om liksom. Dessutom var skorna ganska stora så jag får plats med tjocka strumpor och sånt som man behöver! Hurra!

Vi var även på ett café som heter Shussh eller Crussh jag minns inte riktigt, som ligger precis vid Notting Hill där man fick galet stora juicemuggar med galet god juice i. Dessutom hade de en asnice dekorerad övervåning med soffor och hela köret, så vi tänkte att där ska det jävlar skrivas NaNo på helgerna. Vårt rum är ju så oinspirerat så det lär inte gå skriva, men där kan man nog få orden att flyga. Det var typ helt tomt där då, vilket var skumt, men nice ändå.

Seriöst, en vecka kvar till NaNo. Vad håller vi på med? Är vi galna? Svar ja, svar ja... men vi älskar det. Och jag har tvingat så många jag känner att vara med känns det som, känns så bra. Vi ska lida ihop mina vänner. Riktigt lida. Det är så vi gillar det.

Haha, men dagen har varit nice i alla fall. Vi köpte en giraff också, som ni ser. INTE helt oprovocerat och bara för att den var söt som man skulle kunna tro, det är nämligen en giraff som går att värma upp i mikron så man kan ha den på magen när man har mensvärk t ex. Vi har saknat en sån grej den här månaden (jag brukar använda Harvey eftersom han är väldigt varm, men det funkar inte lika bra), så det var ett motiverat köp. Frågan är bara vad vi ska kalla den? (Och det är SÅ dåligt ljus i vårt rum. Jämför färgen på min kjol på bilden på väskan och bilden på Giraffen så fattar ni.)

That's enough of that shit.

Edit: Giraffen har numera ett namn och heter Chandler. För den luktar lavendel, så vi tyckte inte att ett helt manligt namn passade honom.

Note to self: Ställ tillbaka klockan inatt!

Complete series? I has it!

AAAH! :D

(so)Snacke(so) Uppkörning 26/11!!!: WOHO jag har hittat en som säljer sista vännerbandet xD
Come little Angelina, I don't wanna do you no harm: YAY!!!
Come little Angelina, I don't wanna do you no harm: KÖP DET!
(so)Snacke(so) Uppkörning 26/11!!!: har gjort de
(so)Snacke(so) Uppkörning 26/11!!!:200kr
(so)Snacke(so) Uppkörning 26/11!!!: ska få de på posten xD

Fattar niii? VI HAR ÄNTLIGEN EN KOMPLETT SERIE. Så fort jag kommer hem ska jag se de där avsnitten jag missat. Shit pommes alltså. Det har tagit, typ två år tror jag, men VI HAR ALLA AVSNITT AV VÄNNER - PÅ VHS. Så fucking jävla hardcore bara.

Ska bara lösa problemet med vem som ska få vårdnaden av dem sen när, tja, jag flyttar hem och flyttar ut igen typ. Men det är ett senare problem - skiten är iaf komplett nu!

That's enough of that shit.

"When you put on that bib, you are superheroes. Millions of lives are depending on you doing your job."

Ligger och tycker synd om mig själv och dricker varm choklad för att jag har jätteont i axlarna. :( Drömmer om choklad från http://www.chocolatebar.com/index.asp Har varit duktig och skänkt pengar till Concern (kan inte bli månadsgivare :/) och försökte stödja Amnesty idag.

Mkt fascinerad över hur bra de är på Concern. De har en teamleader vars uppgift inte är att ringa och skälla på en, eller att värva folk, utan som mest pratar i telefon och eller talar om för en hur man ska bli bättre och peppar en. Helt otroligt. Älskar typ mitt jobb fast det är kallt och gick dåligt och jag har ont i axarna.

Ska sova nu. Ont ont. :(

That's enough of that shit.

"I'm very pessimestic about where the world is heading, so I decided I should do something about it."

Blondspray kan vara den bästa uppfinningen i hela världen. Har haft otroligt ångest över mitt hår och min utväxt idag så jag köpte lite på vägen hem och har använt den nu... kärlek. Mitt hår är blont igen, och inte blont med rått färgat. Jag är lika snygg som floden i solnedgången.

Dagen var intressant, fast vi fick typ tre skriva och presentera-uppgifter (väldigt seriöst!) så det kändes verkligen som att vara i skolan igen. Fast det var nice, det var ju för en gångs skull något man verkligen var intresserad av som man fick lära sig om. Har lärt mig mycket om HIV/AIDS faktiskt. Typ att 2/3 av de som har AIDS idag bor i Afrika (sub-Saharan Africa), och att de som drabbas typ behandlas som pestsmittade. Och att det smittar via bröstmjölk. :S

That's enough of that shit.

P.S. NEJ, det var inte jag som sa rubriken! Didn't see that one coming, did you?

And I will save the world some day

Internet har varit på strejk hela kvällen så jag har inte kunnat blogga. Suck. Sen är det någon annan som har snott tvättmaskinen hela kvällen så jag kommer inte ha några rena trosor imorgon. Dubbelsuck!

Utbildningsdagen var rätt kul, de sa att de brukar intervjua typ 30-40 personer åt gången och välja ut 3-4 ur varje grupp, så jag känner mig awesome. Fast det handlade nästan bara om att vara fundraiser idag, och, eh, det kan jag ju redan så det var inte så givande. Men imorgon blir det mer om organisationen, så det ser jag fram emot.

Jag är löjligt besatt av att rädda världen. Men någon måste ju göra det.

That's enough of that shit.

En sån där nice dag i London igen

Jag har fått klagomål på att jag inte bloggar längre, så jag tänkte att jag skulle göra det nu. Grejen är att jag har inte gjort SÅ upphetsande grejer de senaste dagarna, förutom intervjun i onsdags. Jag har jobbat på Subway, och varit och hämtat mitt nya bankkort. Det mest upphetsande som hände på jobbet var typ en dag när jag blev kär i varenda kund, nästan. Det började med att en kille kom in som påminde vagt om och hade exakt samma röst som Carson Beckett i Stargate Atlantis. Förutom dialekten. Ell = kär. Sen kom en kille som såg ut som... tänk John Barrowman utan stjärthaka. Samma klädstil som Jack Harkness. Och som var supertrevlig och sa "Hi, how are you?" innan han beställde. Jag smälte likt osten på subsen. Sen kom en kille som påminde om Daniel i Stargate SG-1 av någon anledning, men jag kan inte motivera hur. Men det var det mest spännande som hände.

Fast Trams hittade den här vackra tårtan på Sainsbury's, ett utmärkt bevis på hur mycket engelsmännen älskar sin kultserie. Som att hitta Rederiet-tårtor på Coop typ, det händer inte. Den är sjukt torr men det gör inget, för det är en dalektårta liksom. Vi älskar den ändå.

Idag var dock nice, första lediga dagen på länge så vi åkte till London Bridge för att käka lunch. Dock var det inte soligt och nice väder som jag hade hoppats utan molnigt och kallt, så det var inte supermysigt. Men vi gick på en cool bro som heter Millenium Bridge där enbart folk får gå, inga bilar, som var galet cool och där såg vi att vi gick åt helt fel håll för att komma till den riktiga London Bridge. Vi har ju sett "en dokumentärfilm" där, ehh, de åkte på den bron och blev jagade av mumier och stenstatyer, så vi var ju tvungna att se den up close. Vi fick gå ganska långt för att komma dit, men det är okej för jag älskar att gå vid River Thames.

Sen hittade vi Tower of London. Trams visste inte vad det var. Jag kunde inte förklara, för allt jag lärde mig i femman om Towern har totalt försvunnit. Jag minns något om några instängda barn och fåglar. Jag gillade inte hur outbildad det fick mig att känna mig, så så fort jag skrivit klart ska jag googla lite och ta reda på hur det ligger till. Dock minns jag att vi var där sist jag var här, för tre år sen också, men jag kommer ändå inte ihåg något. Jag skäms. :(

På andra sidan bron fanns en halv glaskupol, "City Hall", uppenbarligen. Den är extremt konstig, först tänkte vi "shit vilken cool kupol" och tyckte vi hittat glasvarianten av Globen typ, sen HELT plötsligt och oprovocerat så såg man att bara halva var kupol. Som om de mitt i insett att en helt boll inte fick plats och byggt rakt ner istället. Vi är fortfarande mycket förundrade över denna konstiga, men coola byggnad.

Det var i alla fall en nice dag, vi gick liksom runt planlöst och kollade på det vi kände för. Med bron som vårt bestämda mål. Jag gillar såna dagar. Man blir för övrigt så inspirerad av den här staden så det är sjukt. Om man har läst Neverwhere av Neil Gaiman (och om man inte har det så borde man!) förstår man var han fått inspirationen från, för det finns så mycket coola hus och byggnader och stämningar att man bara vill sätta sig mitt i allt och skrivas det första som faller en in. På så vis tror jag NaNo kommer bli lätt i år. Å andra sidan kanske det går åt helvete just därför. Vi får se.

Imorgon ska jag på utbildningsdag hos Concern. Fast imorse ringde de från Tre-butiken på Baker Street (det är centralt!) och ville ha en intervju med mig. Fast jag tackade nej för jag kände att jag pallar inte byta jobb igen, haha, när jag inte ens börjat. Å andra sidan känner jag mig rätt grym. Okej, det är ekonomisk kris och arbetslösheten blir större för varje dag, men här kommer jag som en sån där dryg utlänning och tar alla jobb och kvinnor. HA HA HA.

That's enough of that shit.

I'm obviously Concerned

Idag åkte jag till den här tunnelbanestationen (bra, har alltid velat göra det!) och var på en spännande jobbintervju. Den gick så dåligt att det var pinsamt och jag tänkte att det här jobbet får jag aldrig för liksom... det var idiotiskt.

Men det fick jag visst, haha! Och Trams var på mystiskt utbildningsgrejs för frilansande cateringjobb - och hon fick det! Så vi har jobb! YAY! Allt går bra. Dubbel-YAY!

Sen åkte jag buss i två timmar helt i onödan idag. Det var kul. Eller inte. Men jag såg lite mer spännande delar av London och jag gillar att åka buss, så.

Och jag har pratat med Wombat för första gången på flera år också! Det är trevligt, jag har saknat honom. Inte för att vi har så djupa konversationer, men han verkar ha lite koll på mig och nu har jag lite koll på honom, så det känns bra.

That's enough of that shit.

Note to self: Drick kaffe and go with your instinct. Även om det funkar ändå.

Bouncing back

Oh, just det! Jag hittade min Indy-biljett på byrån bredvid min säng. HAH, nu är livet underbart igen.

That's enough of that shit.

Et in Arcadia ego

SEBASTIAN. ♥♥♥ Jag och Trams har sett första avsnittet av Brideshead Revisited nu och vi typ... dog. Seriöst. Jag älskar Jeremy Irons. Jag älskar Sebastian. Jag älskar serien.

Allvarligt, jag vet inte om jag ska vara fascinerad över att det är det mest väladopterade och genomarbetade manuset jag någonsin sett, eller deprimerad över att jag därför vet exakt hur det kommer sluta. Tror det är en blandning av båda.

Har i alla fall jobbat mina första dag på Subway idag, yay me! Ganska stort liksom, första jobbet i ett land som inte är mitt eget på ett SPRÅK som inte är mitt eget. Fast de jag jobbade med trodde engelska var det officiella språket i Sverige, antagligen för att jag pratar rätt bra engelska. In your face, pappa.

Det gick i alla fall bra, folk är ju så löjligt trevliga här liksom. Den första mackan jag fick göra fick jag bara lägga på grönsaker på, och ändå var jag typ katastrofdålig. Jag skulle lägga på allt, men efter ett tag så sa killen som skulle ha den (som var en rysk kille tror jag, och som märkte att jag var ny) "it's alright. It's the best sandwich ever". Gulligt. Sen var folk i allmänhet tålmodig med en, vilket jag tvivlar på att de skulle varit hemma. De pekade ut såserna för mig när jag blev tokig av att läsa på lapparna, och var vänliga nog att be mig ta det lugnt när jag stressade upp mig. Jag gillar det här landet.

Dessutom gillar jag alla ställen som ger mig kaffe och kakor. Haha. Som när jag kom hem en kväll efter att ha jobbat med pappa och säger något i stil med "alltså Alcro är inte en sån dålig butik egentligen", och Acksäll, direkt, svarar "har du fått kaffe nu igen?". Men vadå, folk som ger en kaffe = bra människor. Folk som ger en kaffe, tropicanajuice (har jag nämnt att jag och Trams missbrukar juice? 'Cause we do.), OCH goda subwaykakor (och sub, såklart!) är extra bra människor. Så även om jag hoppas på jobbet imorgon eftersom jag får myycket bättre betalt där måste jag erkänna att jag känner mig lite dålig för jag tror jag skulle kunna trivas på Subway. Men min chef frågade om jag kände någon mer som behövde jobb för han hade en plats till att fylla, så Trams ska hänga med mig dit på torsdag och se om hon också kan få jobb där. Yay us!

Sen när jag gick ut och var på väg hem såg jag den där hysteriskt coola reklamen för en glasögonbutik. Eller den var målad på väggen bredvid butiken. Notting Hill ftw. ♥

That's enough of that shit.

Note to self: Aloysius uttalas "Alo-ysus", inte "A-loj-sius".

And here I thought I was on a manly strike

RAARRGH. Det var ett argt och manligt skrik. Jag behöver boosta min manlighet som fan nu, eftersom jag var så dum i huvet och blev av med min plånbok nu. CP-Ell.

Vi var inne i butiken med den coola brödrosten och kollade runt när plötsligt någon stod bakom mig, och sedan började springa. Jag anade omedelbart vad som borde ha hänt (min väska var olåst och plånboken låg högst upp - se bilden!), och som den Rambo-brud jag är vände jag mig om, grabbade tag i personen i fråga, och väste Clint Eastwood-aktigt "give it back". Eller nej, det gjorde jag inte alls. Jag lät personen springa iväg, gick in i förnekelse och började svära som, tja, som Marielle ungefär. Efter att ha letat igenom väskan typ tjugo gånger insåg jag att fucking jävla helvete, den var borta. Tillsammans med min manlighet.

Så jag gick ut och svor ännu mer, varpå en trevlig engelsk kvinna kom och frågade vad som hänt och erbjöd mig pengar, men tja, det var egentligen bar 25 pund (300 spänn som var borta), så det var egentligen inte DET som var paniken. Snarare att, tja, NÅGON JÄVLA FUCKER STAL MIN PLÅNBOK. Med leg och bankkort och allting i! Så jag ringde mamma och grät lite till, men sen fick jag ta mig samman och ringde Swedbank för att spärra mina kort och så. De ska skicka hit ett nytt med expresstjosan så jag har det i slutet av veckan, så det är lugnt.

I bounced back pretty fast. Jag gör sånt. Jag menar, förutom the obvious (min enda biobiljett från en Indy-film, samt lite andra kvitton och nostalgigrejer. Och några huvudvärkstabletter, och själva plånboken som min lillasyster gav mig eftersom jag ville ha en LV-väska för typ 40 000. Hon hade inte råd med den, så hon köpte en fejk-LV-plånbok egentligen som jag först inte var superförtjust i men som jag inser nu att jag verkligen verkligen gillade) så går typ allt att ersätta. Jag kan till och med fixa nytt ID-kort via svenska ambassaden, så liksom det enda jag inser att jag borde ha är ett sånt där "European Health Insurance"-card (never go abroad without it!) så mamma ska skicka det.

Det stör mig det här. Hemma hade jag garvat åt den jäveln för jag har ALDRIG cash i Sverige, men nu var det ändå pengar i. Fast jag hade köpt ett par jeans för 25 pund innan som jag var tvungen att betala i cash, så HAHA, där hade jag tur egentligen. Och karmamässigt så var det kanske värt 300 spänn för att fortsätta ha tur som jag haft. Jag stör mig mest på att jag inte var supermanlig och tog fast den jäveln. Det hade känts så bra.

Fast sen var vi och köpte brödrosten, se bilden liksom (den rostar dödsskallar på mackorna! Och har egentligen europeisk strömkabel men vi fick en adapter. ÄG!), och jag frågade de som jobbade där om de sett någon, och de var skittrevliga och tog med oss till säkerhetsvakterna som dock inte var hemma, sen tog de mitt nummer och sa att oftast tar de bara pengarna och slänger plånboken så har jag tur får jag tillbaka den. Fast jag har redan köpt en ny, en fejk-Prada i brons. Den var snygg (det fanns en som var jättelik min gamla, som jag var jättenära att köpa för jag fick en sorts MIIIN-känsla av den, men den var inte lika snygg, så jag dissade den) och ser ut exakt som min gamla på insidan, så jag är glad.

I get knocked down, but I get up again, you're never gonna get me down.

That's enough of that shit.

Note to self: Stäng väskjäveln och lägg plånboken underst för fan!

Daughter of Rambo(w)

Jag och Trams är båda överens om att när man ställs inför ett problem är det tre saker man måste fråga sig själv: What would MacGyver do, what would McKay do, and what would McClane do? Svaret på alla problem finns där, någonstans.

Imorse ställdes vi inför ett sånt problem. Jag stressar runt för att göra mig iordning så att jag kunde åka till Subway, och kommer ut från toaletten bara för att hitta en nedslagen Trams som sitter på golvet utanför vår dörr. Vår låsta dörr. Även om jag förstod vad som hade hänt var jag ju tvungen att fråga, och mycket riktigt: dörren hade slagit igen och ingen av oss hade nyckel.

Grejen är att man borde lösa problemet genom att ringa de som äger stället så att de får komma och öppna åt en, men de tar tid på sig att komma, och jag var tvungen att ta tunnelbanan tjugo minuter senare. Så det hade vi inte tid med, så det var bara att börja tänka: what would MacGyver do? Svaret där var uppenbart, han hade tagit fram ett gem och öppnat dörren med. Problemet var bara att alla mina gem låg på andra sidan dörren, så det fungerade inte. What would McKay do? Precis det Trams gjorde - sitta på golvet och deppa över att dörren är för analog för att han ska kunna öppna den, och vänta på att Shepperd kom och räddade honom. Det lämnade bara en fråga: what would McClane do?

Tja, det fanns ju bara ett svar på det. Manligt slängde jag mina grejer på golvet, drog loss handduken ur håret och kastade bak det som en blandning mellan Rambo och en Wella-reklam (det är möjligt att Trams kommer påstå att jag förskönar det här, men det är bara för att hon inte hade sina linser i och därför inte riktigt såg vad som hände), och började gå ner för trappan. Jag hade ingen aning om min daredevil plan skulle fungera, men det var det enda jag kunde komma på.

Genom svindlade korridorer, förbi det livsfarliga köket gick jag, och sparkade brutalt upp dörren till den vilda trädgården full med livsfarliga tigrar och lejon. Med en fallfärdig stol som mitt enda vapen motade jag bort dem och klättrade snabbt upp på taket, dök fram mot fönstret, klättrade igenom den löjligt lilla springan högt upp, undvek att trampa i min säng, och gick för att öppna dörren.

Jag är så jävla epic. Allvarligt. Sen var det bara att fixa håret (tog fem minuter) och skutta till tunnelbanan. Irrade runt lite i Notting Hill när jag väl kom dit för jag var inte helt hundra på vart jag skulle, men det gick bra, och, YES, jag fick jobbet. Det var i stort sett mitt direkt. Så efter att ha varit där en timme och styrt upp saker åkte jag till Picadilly Circus och köpte Brideshead Revisited på DVD för det hade jag ju lovat mig själv. Så jag är på ett fantastiskt humör nu. Fabulous, som Trams brukar säga.

That's enough of that shit.

Note to self: KOM IHÅG NYCKELN.

En turistig dag i London

Idag var så random så ni får lite bilder för att försöka förklara allt. Vi skulle iaf till London Library, men det sket sig då det visade sig att det inte var ett public library utan kostade typ cpmycket i medlemskap per år. Vi skulle sen försöka ta oss till ett som var i närheten, men blev distraherad av en spännande park. St James's Park visade det sig.


I parken såg vi någonting ännu mer spännande. Inte hästen, dock, den fann vi när vi började leta oss mot detta otroligt spännande föremål. I Doctor Who serie 2, säsong 1, avsnitt 1, beskrivs det som en stor rund transmitter. OM det säger er någonting.


Det var ju London Eye, såklart! Vi stod på samma sida av floden som Rose och Doktorn, men vi kunde inte riktigt räkna ut exakt var de stod. Jag ska nog kolla på DVDn och återvända någon dag. Jag gillar verkligen den där floden, för övrigt. Walking out from Cheapside, my fortunes for to seek, I passed along the river Thames, its waters did they reek. T'was there I met a pretty lass, she said her name was Nell... för att kinda citera Heath Ledger.

Vi såg oss omkring, undrandes vad vi skulle göra... och fick plötsligt syn på en till högst spännande sak. Dit måste vi bara gå...


Och sen slog det oss att det var ju Big Ben vi hade hittat! Liiite osmidigt av oss, men in our defense så såg vi faktiskt bara byggnaden bredvid och inte själv klocktornet. Men den var cool, så vi vandrade vidare bara för att se var vi hamnade.


Westminister Abbey! Bara sådär, POFF, dök det upp framför oss och var riktigt jävla coolt. Dock kunde vi inte gå in, men det var lugnt för det var snyggt som fan ändå. Vi fortsatte gå och såg en skylt mot ett public library, men när vi kom in visade det sig att där fanns en restaurang och själva biblioteket hade flyttats. Är det här är en sort komplott av något slag?

Sen hittade vi en till fin park där vi satte oss och käkade bisarrt goda muffins från en matkedja (jag var löjligt nära på att skriva mat med stora bokstäver) som heter Eat. Vi gillar dem. Efter det kände vi att nu började de roliga turistiga grejerna ta slut, så vi tog bussen till...


Trafalgar Square!!! För er som inte vet finns där Englands National Art Gallery, så vi gled in där och tittade på typ Leonardo da Vinci-tavlor och annat fräscht. Det var en bra dag. Av ett gäng kosmiska slumpar hade vi alltså råkat se typ alla turistiga saker som vi har planerat att se. Fast vi har en del kvar och har nog kommit på ytterligare grejer i farten, men ändå.

Och i två dagar nu har vi haft SJUKT bra väder, det är liksom galet varmt för att vara oktober. Och galet bra för att vara London, inget regn och lagom mycket blåst. Så vi har inget att klaga på.

OCH! Jag har en till jobbintervju!! På onsdag, ett heltidsjobb som värvare för Concern Worldwide. Visste inte riktigt vilka de var förrän jag kollade på deras hemsida, men de verkar nice. En av deras kampanjer är ju Fair Trade, liksom, och det gillar jaag. Mycket bra att mina potentiella arbetsgivare inte är svenskar och kan läsa här. Jaja, nu borde jag sova så att jag ger ett bra intryck på Subway imorgon. God natt. ;)

That's enough of that shit.

Who's gonna stop me when I'm on a roll?

Så, nu sitter vi i vår nya lägenhet... som tekniskt sett är ett twin room, men jag tror vi tänker fortsätta kalla det för lägenhet för enkelhetens skull. Och för att det låter coolare. Vi har, som ni ser, en TV nu, och lite mer plats. Dock inget kök, så vi måste gå längst ner, längst in i huset för att komma till det. Jobbigt. Men vi tänkte införskaffa en brödrost (såg den snyggaste brödrosten EVER i Camden Town! Visar bild när vi köpt den, de hade stängt idag) och en vattenkokare så att vi kan käka frukost här i alla fall liksom.

När vi flyttat (de svinen kom in en timme för tidigt så vi fick packa i raketfart. Tror aldrig att någon har packat så snabbt någonsin alltså. Jag är stolt över oss) drog vi iaf ut och sprang och sen bestämde vi oss för att käka för vi var dödshungriga. Konsekventa som vi är googlade vi lite och hittade en restaurant i Camden Town som lät bra, så vi åkte dit. Vi hittade den dock inte, men vi hittade ett schysst kebabställe med god falafel (som var precis vad vi var ute efter) så vi var nöjda ändå. Ännu nöjdare blev vi efter att ha glidit runt och shoppat lite där, Camden Town is the shit! Dessutom känner man sig hemma ovh välkommen där, till skillnade från typ Harrods där folk hade en tendens att titta aaaningen snett på en. Camden Town is our town.

Eftersom vi ändå var tvungna att byta i King's Cross tänkte vi att då kunde vi ju lika gärna vara smidiga och kolla in Platform 9¾, tja, som ni SER av bilden liksom. Ja, Hanna, det är menat att du ska bli avundsjuk och gråta nu. Fast du kan trösta dig med att vi var jäkligt ensamma där och ingen Sirius kom utspringandes, om det känns bättre.

Sen var vi och handlade på det där 24 hours-Sainsburyt. De hävdar ju då att de har öppet jämt, vilket känns weird för de var ungefär precis som Coop Forum. Vem åker dit och handlar mitt i natten? Men jag klagar inte, jag kanske får för mig att göra det någon gång. Vi har i alla fall köpt det vi tror vi behöver (hade inte med mig receptet, så jag gissade lite :P) för pastagratäng som vi tänkte försöka laga sen. Vi var duktiga och köpte plastburkar typ Tupperware fast billigt så vi ska lägga våra rester där. Jag hoppas ni är stolta nu, mor och far!

Internet har varit lite muppigt här, typ noll mottagning, men det funkar ganska bra för mig sen jag startade om datorn så jag ska inte klaga. Harvey är bra. Känns lite sjukt att vi ska bo i det här rummet i sex månader till dock, känner att jag nog måste tapetsera väggarna lite för att det ska kännas som hemma, men annars tror jag nog jag kan trivas. Gärna få ett schysst jobb också. Yes yes.

That's enough of that shit.

Note to alla andra: Gissa var rubriken kommer ifrån... ;P

Subway is the way

YAY! De ringde ju från Subway. Ska komma dit på lördag på intervju och så får vi se. Kanske får ett deltidsjobb iaf (20-25 timmar i veckan!), så det är ju aasnice.

Det går bra nu, kompis, det går bra nu!

That's enough of that shit.

Edit: I Notting Hill också. Tänk er att jobba i Notting Hill. Ypperligt tillfälle att leta efter den före detta blå dörren.s

Hyran är betald idag...

Just ja, jag glömde helt bort mig i min kärlek
till Sebastian och Charles.
Vi har ju fått en lägenhet! :D :D
Den är större än där vi bor nu,
fast vi har inget eget kök eller badrum,
men vi kan leva med det för...
...VI HAR EN LÄGENHET!
I LONDON! :D

That's enough of that shit.

Note to self: Fota lägenheten så fort vi flyttat in (på torsdag!).

Sebastian contra mundum

Åååhh, vad vi älskar Hyde Park. Det är så vackert där så det är inte sant. Och stort. Men något som vi älskar ännu mer och som är ännu vackrare är Sebastian. Ååhh, vad vi älskar Sebastian.

Ehm, okej, making sense, no? Jag läste ut Brideshead Revisited igår. Verkligen läste. Från att vi kom hem runt sju till ett läste jag verkligen konstant förutom vid en kort paus då jag lagade middag. Jag är förundrad över att Trams stod ut med mig, speciellt när jag hela tiden envisades med att berätta om handlingen för henne eftersom den var så frusterande.

Seriöst, det är en helt fantastisk bok, men it gets to you. För mycket! När jag läst ut den så tror jag att jag grät i en kvart typ bara för att jag var så arg och den slutade så sorgligt och jag saknade min älskade Sebastian så mycket. Trams började läsa den och förstod efter trettio sidor varför jag älskar honom så mycket, och ser gråtfärdig ut efter drygt 130 sidor. Hon har 200 sidor misär kvar.

Men liksom, den är genialt skriven också. Språket är fantastiskt, stilen är ännu mer fantastisk. Allt skrivs ur Charles perspektiv och är fullt av fantastiska beskrivningar och liknelser, men det allra bästa är hur Charles känslor aldrig beskrivs när han får dåliga nyheter om Sebastian. Annars är det fullt av dem, men aldrig där och då är det nästan värre för då känner man det exakt själv för vi det laget känner man Charles så bra.

Jag dör. Förutom gråtande hade den här boken varit perfekt att läsa i engelska b och diskutera. Kanske inte för att min dåvarande klass hade haft så mycket intressant att säga om den, men för att JAG hade haft det. Och Camilla, min lärare, hade haft det. Nu sitter Trams och gnäller på att hon inte vill läsa vidare för att det är misär (det är inte ens lite misär där hon är! Det blir tusen gånger värre!), men hon måste för jag måste få diskutera den med någon!

Jag ringde och skällde ut mamma för att hon rekommenderat en TV-serie som slutar så dåligt till mig. Hon hade inget minne av det, men efter ett tag erkände hon att det kanske var så att den inte riktigt slutade som man ville. No shit!?

Nästa gång jag läser den - om jag någonsin orkar göra det igen för igår var verkligen ingenting jag vill genomlida igen - måste det bli under en dag. Efter de hundra första bra sidorna mår man konstant dåligt så om man inte läser vidare dör man fan lite inombords. Eller det kanske bara är jag?

That's enough of that shit.

Note to self: Lita aldrig mer på mamma.

Don't even tell me the bright side is that it was a bad day in London

Idag började dåligt. Jag borde ha anat det redan när jag vaknade och för första gången på två dagar inte drömt om en skådis. Om inte det väldigt tydliga tecknet på vad som komma skulle borde det ständigt ösandet regnet ha gjort mig misstänksam. Och kombinationen av de där två samt det faktum att vi köpt världens sämsta balsam samt en icke-fungerande hårspray borde VERKLIGEN ha varit tillräckligt för att lura mig tillbaka ner i sängen igen.

Tyvärr var jag inte så smart, utan vi gav oss ut och köpte världens minsta paraply och åkte iväg till svenska kyrkan. Visserligen verkade det som att dagen skulle bli bra när vi lyckades göra mer eller mindre felfria beställningar på Subway och hittade nämnda kyrka nästan omedelbart (fullt av trevliga svenskar var där också), och dum som jag var lät jag mig luras.

Det började gå riktigt illa när vi insåg att H&M inte sålde hårspray eller balsam, trots att vi var inne på två olika. Att få tag på något sådant och rädda mig från senare hårkriser var alltså inget mer än en väldigt vacker dröm, och när det ösregnar ute blir man inte tillräckligt distraherad av sådana drömmar bara för att man hittar en snygg halsduk för bra 6 pund. Vi tog bussen till Picadilly Circus istället, men där var det regnigt och jävligt (fast jag hittade en biograf som visar Appaloosa!), så vi tänkte att Notting Hill var nog ett bra ställe att åka och fika på.

HAH! It was not. Stället vi tänkte fika på var kallt och ofikigt (men säkert bra matställe), andra stället tog inte kort, tredje stället var lika amish-inspirerat och det var där någonstans jag började lacka ur ganska rejält. Trams, som känner mig, säger att det enda man kan göra då är att hålla käften och hålla med, så det var antagligen därför vi hamnade på Starbucks till sist. Och inte ens DET gjorde mig på bra humör! I was beyond saving.

Fast ändå inte. Eftersom de bygger om i tunnelbanan fick vi byta tåg på en station där det finns ett Sainsbury, som jag gissar är som typ Coop eller ICA eller så, som hävdar sig vara "24 hours", så vi tänkte att kanske, kanske kan vi köpa hårspray där (och chips. Jag hade blivit extremt sugen på chips.). Tyvärr hade de stängt. Vilket gör hela "24 hours"-grejen lite motsägelsefull. Vi hade dock hittat ännu en stor bokhandel, men den orkade vi inte gå in i, utan jag måste ha blivit gudomligt ledd in i någon minimarket (det är mycket möjligt eftersom jag och Trams just då pratade om hur det här uppenbarligen var ett test/straff från the G-man himself) där de sålde balsam, hårspray och chips (ja, inte bara, men de hade det i alla fall!).

Problemet var ju betalningen. Jag hade tagit hårsprayen och balsamen och tänkte att det vore fan i mig typiskt om de inte skulle ta kort där heller, amishfolket verkade ju tydligt ha tagit över stan. Gissa om jag blev lycklig och förvånad när de svarade att kort var okej så länge det blev över 5 pund - bara att lägga till chipsen så var det lugnt.

Sen har det blivit bättre. Åt svingod pizza till middag, ringde hem och pratade med mamma länge, och var ute och sprang (i omvänd ordning dock), så nu är jag på bra humör igen. Och Trams tycker om mig. Vilket är en klar fördel.

Och min dålig dag är över. Sedan 24 minuter tillbaka. Thank the G-man.

That's enough of that shit.

Note to self: Hitta pizzeria som kan fixa pommes frittes-pizza.

Vi har inget till övers för fransmännen

Igår var en spännande dag. Vi hittade till slut Forbidden Planet, som var sjukt nice och överbefolkat av Doctor Who-grejer. Säga vad man vill, men britter är stolta över sin serie. Och med all rätt, får vi väl tillägga.

Hur mycket vi än gillar dem finns det dock en annan nationalitet vi inte har lika mycket till övers för: fransmän. Vi var starving när vi kom ut från bokhandeln så vi letade upp närmsta café (regnade gjorde det nämligen också) vilket visade sig vara ett där det jobbade tre fransmän. Jag vet inte varför, men de bestämde sig för att hata oss med en gång. Kanske var det för att vi gick till kassan och beställde istället för att sätta oss och vänta på en meny, uppenbarligen drömde de om att deras café var en fin restaurang. In your dreams, säger jag bara. Tyvärr står det fransmännen 1 - Ell och Trams 0 eftersom de lyckades kräva oss på typ 2 pund mer än vad maten kostade och vi alltså betalade typ 140 kronor var för den. Fan vad det blev nudlar igårkväll säger jag bara.

Fast sen stack vi till British Museum och det var så nice så att man glömde bort dem. Fransmännen alltså, inte nudlarna. Trams hade hur som helst bestämt sig för att vi skulle se allt, så det gjorde vi. Vet inte hur många timmar vi spenderade där inne, men det var många, och det var niice. Mest för att vi lite känner att vi inte lär oss något nu sen vi slutade gymnasiet. Inte för att vi saknar proven eller så, gud nej, men det hade ju sin charm att ibland få lära sig saker. Men det gjorde vi igår, typ.

Det bästa var att den onda smileyn som jag såg och fotograferade sist vi var där fanns kvar! Så jag tog en ny bild på den eftersom den förra vet jag inte var den är. Den är så cool. Jag ska försöka göra den till en internetkändis så nördar åker dit bara för att se smileyn. Ha ha ha, liksom. The evil smiley of the british museum.

Nu hör jag hur disken ropar på mig från andra sidan bordet. "Diska mig, diska mig!". Eftersom Trams diskat två dagar i rad och gjorde frukosten imorse börjar det tyvärr kännas som min tur. Hon är dessutom upptagen med att ringa och kolla om vi kan få titta på lägenheter snart. Vår egen lägenhet. Jag blir fett lycklig.

För övrigt är Brideshead Revisited så stört bra. Det är enormt irriterande att ingen jag känner läst boken så jag har INGEN att diskutera den med. Jag brukar försöka förklara de sjukaste grejerna (Sebastian är ett jävla cp, det är bara att acceptera) för Trams, men det är inte samma sak som att hon skulle läsa den också! Får skynda mig att läsa klart så hon kan börja.

That's enough of that shit.

Interesting trivia: Macca fyller 22 idag. Gratta henne om ni får chansen!

Vem behöver fötter anyway?

Jag har aldrig haft såhär ont i mina fötter någonsin. Seriöst. Jag sa redan igår att jag inte skulle ha högklackat mer, men sen passade det så bra till min outfit, och saker ledde till en annan och för att summera har jag galet ont i fötterna. Trams har också ont, så vi har lidit tillsammans.

Dagens utflykt gick i alla fall till Harrods. Vi kände oss inte särskilt välkkomna där, typ, men faaan vad mycket grejer det fanns. Vi gick runt där i flera timmar, och kom ut med choklad för... jag tänker faktiskt inte säga hur mycket. FÖR mycket.

Sen försökte vi hitta Forbidden Planet, som är typ SF-bokhandeln där vi vill shoppa och söka jobb. Gick dock dåligt eftersom jag inte läste kartan ordentligt, så vi gick runt skitlänge och letade. Faktum var att det visade sig att vi gått åt helt fel håll, så vi hamnade till slut vid Piccadilly Circus istället, då gav vi upp och stack hem. Lika bra för jag kunde knappt gå. Och ändå gav jag mig ut och sprang när vi kom hem. Illa.

Vi har lämnat in Trams mobil på upplåsning också, eftersom den uppenbarligen var operatörslåst till Telia. Var ju ett problem. Men vi skulle hämta ut den imorgon, och hon har lånat min gamla (tänkte att det kunde vara bra att ha med en i reserv så att jag kan ha mitt Telia-kort där) så det fungerar ganska bra. Fast tekniska prylar, Trams och London verkar inte vara ett vinnande koncept.

Imorgon ska vi försöka hitta den där bokhandeln och chilla lite på British Museum. Trams ska för en gångs skull ta med kameran. Jag är för övrigt nöjd med dagen, trots att jag typ inte har några cash kvar (mitt jävla kort ville inte fungera så jag fick köpa mitt veckokort med pengar - DYRT!), så har jag ändå äntligen hittat en hyffsat snygg kopia av Brideshead Revisited (och ingen med nya filmen på framsidan!), så jag ska njuta lite av den tänkte jag. Fast nu vill Trams sova, så det blir kanske inte förrän imorgon. Jaja. Vi lyckades se Stargate Atlantis på Harvey och en film om en detektiv som är gay. Fett bra.

Men sova var det ja. London is still nice. God natt.

That's enough of that shit.

Edit: Nu är det några jävla hundar som skäller utanför fönstret. Igår var det polisbilar. Finns fan inget som en lugnt natt i Willesden Green.

Vill ni ha ett tips om London? Ta med hårtork.

Idag började inte bra. Först vaknade jag av att rummet såg ut som skit och hade något vagt minne av att jag kanske eventuellt kan ha kastat ner grejerna från sängen till golvet igår kväll. Sen skulle vi ut och springa, men fick först ge oss ut för att questa en hårtork. Det tog två timmar för att hitta en, uppenbarligen har brittiska kvinnor superhår som torkar av sig självt. Inte kul.

Sen fick jag en kris när jag insett att jag glömt nästan alla mina BHar hemma och har typ tre med mig. Varav en har jag haft ett par dagar. Så mamma ska skicka hit resten, hoppas jag. Hon lät lite bitter när jag ringde dock.

Fast efter det blev det bättre. Vi åkte till Charing Cross Road och käkade världens godaste pizza, och som om inte det var nice nog så finns där en grotesk mängd bokhandlar. Bland annat Foyles, som var fantastiskt stort med fantastiska mängder böcker. Jag fick behärska mig för att inte köpa allt jag såg, men kom ändå ut med tre stycken. Varav två handlade om Clint Eastwood. Fantastiskt. :D

Sen har vi mest styrt upp grejer, bland annat äntligen fixat nya nummer, fast Trams mobil visade sig vara operatörslåst till Telia, så det sket sig. Sen har vi gjort ett seriöst schema på allt vi ska göra (mkt bra), och typ chillat lite. Försökt lära oss de jäkla mynten, till exempel, något som går dåligt. Alla ser ju likadana ut fast det finns typ fjorton värden! Som är jäkligt otydliga.

Vi träffade på en svensk kille på cafét inne på Foyles också. Vi satt där med vår apelsinjuice och plötsligt dök han upp och frågade om vi var svenskar - han påstod att han kände igen oss på våra typiskt svenska suckar. Iaf så var han trevlig så det var ganska kul, men det känns ju som att vi kom hit för engelsmännen. Men ändå. :P

That's enough of that shit.

Note to self: Lisa fyller år imorgon. Kom ihåg att skicka grattis-SMS.

Take your Oyster card, and shove it up your ***hole...

Den dumma bilden fick inte med det psykotiska regnet som dök upp från ingenstans när vi tvingades vänta skitlänge när vi gått till fel ställe vi trodde vi skulle bo på. Men det var galet. Man har ju hört om det regniga London, men det där var blåsigt och ösregnigt, så det var nästan bara löjligt. Och där satt vi i typ en timme (vilket jag redan gnällt på*).

Men det har inte gått någon nöd på oss. Eftersom vi gick upp fyra idag landade vi ju här när klockan var mentalt 12-14 för oss (14 för mig, 12 för Trams), men i lokal tid var hon bara strax innan nio. Nu är hon alltså halv tio, och det känns som typ två på natten. Men vi tvingar oss att vara uppe till elva. Hur som helst har det resulterat i att vi har haft en lång dag. Väldigt lång. Oändligt lång.

Och oändligt nice. Vi har hunnit med en del. Fixat frukost (vi har bokat Bed & Breakfast, men har inte hört något om någon frukost, såå), köpt tunnelbanekort (Oyster-cards), käkat typ tre gånger eller något (som sagt, uppfuckat dygn), och allmänt styrt och så. Sen när vi kände att vi fixat allt viktigt (okej, inte jobb, men att typ få tag på lägenhet på en dag tycker vi är bra) bestämde vi oss för att dra ut och se någon charmerande del av vår nya stad.

Typ Notting Hill. Jag gav mig fan på att inte gå därifrån förrän jag fotat en blå dörr, även om det inte var den blå dörren, och sen gled vi runt där och var allmänt kära i stadsdelen. Notting Hill är så gaaalet snyggt alltså. Att vi dessutom hade sprungit in i en bokhandel och jag kanske råkade köpa tre böcker av Alexandre Dumas hör inte hit (det var 3 för 4,99, dvs typ 60 spänn, FETT VÄRT) gjorde oss inte på mindre bra humör. Sedan gick vi fett långt genom Kensington Palace Garden och Kensington Park, så när vi till sist hittade en tunnelbanestation var vi helt döda. Fast då hade vi redan sett ett antal skyltar till olika museum och tänkt att de kan vi nog tänka oss att gå till typ imorgon eller något.

Det går bra. Mycket bra. Vi ska fixa bra kontantkort (det verkar vara mer acceptabelt med kontantkort här än i Sverige) så att vi kan ringa hem för typ 4 pence (dvs typ 50 öre/minuten) imorgon, skriva ut och kopiera våra CVs så att vi har något att lämna, och sen ska vi kanske söka jobb eller skjuta på det ett tag till eftersom vi nog garanterat klarar oss ett tag ändå. Och så ska vi kanske svänga förbi svenska kyrkan och se om de annonserar ut något kul.

That's enough of that shit.

*den som läste förra inlägget och såg att jag klagade på att Trams svenska tagits över av demoner och inte förstod någonting, gjorde helt rätt. Jag gjorde världens snyggaste typo och ansåg uppenbarligen att svenska språket var samma sak som Trams väska, som det då egentligen handlade om.

Nu sitter jag och fryser i ett regnigt London

Nej, jag bloggar inte från planet, men jag orkar inte fota några nya bilder, så there you go. Resan har gått bra, eller tja, så bra som den kunde gå. Trams ville döda mig på flygplatsen för att hon var hungrig, sen ville jag döda henne när vi fick vänta i en timme på att någon skulle komma och hämta oss hit där vi bor. Dessutom är hennes svenska stört tung och stört jobbig, jag är övertygad om att den är besatt av djävulen.

Men det verkar gå bra iaf! Uppenbarligen är det inget problem att få en long term-lägenhet via de vi bor hos nu, så lägenhetsproblemet verkar ha löst sig innan det ens kommit till.

Nu ska vi dra ut och shoppa lite essentials. Typ varsin filt (svinkallt här ju!), nya SIM-kort (de som vill kan få numret), hårspray, hårtork, mat, och sånt där som behövs. Även om klockan är två här så är den mentalt typ sex-sju för oss eftersom vi varit uppe så länge, så, ja, det blir kanske inte så mycket mer idag.

JO. Trams har inte en ordentlig laddare till sin dator med sig, så nu är vi fast med enbart min. Greeeat. Vi kan alltså inte titta på film eftersom min dator inte har CD-uttag, och, tja, ungefär tusen andra grejer man skulle vilja göra. Men förhoppningsvis kan hennes föräldrar skicka nämnda sladd fort som fan. Hatar sladdar.

That's enough of that shit.

To a great mind, London is but the next big adventure

WOOAAAH-WOOOAAH!

Nu sitter vi här på Arlanda, jag utnyttjar mitt Tre-simkort lite innan det slutar fungera, och, tja, SNART ÅKER VI! FUCKING AWESOME!!! :D :D :D :D

Vi är båda fett taggade och har käkat en näringsrik frukost bestående av croissant, kaffe/choklad, och självklart färskpressad apelsinjuice (mkt gott och nyttigt!). Det är typ... 45 minuter tills vi åker enligt klockan på Harvey, så vi ska väl försöka roa oss tills dess. Det är fortfarande mörkt som fan ute dock, fast nu är hon ändå över sex, så det börjar bli dags för solen att gå upp.

Sen lämnar vi Sverige!!! LONDON, BABY! :D :D :D :D :D :D

See yaa, suckers!

That's enough of that shit.