Ångest klär mig inte

Igår kunde jag inte sova, så jag låg och fick ångest och försökte komma på en bra metafor för hur jag känner inför att sluta skolan och flytta hemifrån och allt. Det tog ett tag, men sen insåg jag att det är lite som när man lärde sig simma. Det var helt okej när ens föräldrar höll i en så, men när man skulle ut på djupt vatten själv... ja, ni fattar.

Jag kommer faktiskt ihåg en specifik gång när jag lärde mig simma. Vi var på landet, och pappa försökte lära mig. Han tyckte, efter mycket flumsim antar jag, att jag skulle simma runt bryggan på egen hand. Så jag simmar kanske två meter innan jag får panik och inser att jag kan inte. Desperat hugger jag tag i snöret som termometern hänger i (bryggan är kanske en meter ovanför vattenytan, och en termometer hänger ner i vattnet) för att hålla mig uppe. Med ena handen håller jag krampaktigt om det gröna plastsnöret, med andra och benen sparkar jag panikartet för att hålla mig uppe.

Så jag tänkte att precis så är. Precis så livrädd som jag var då är jag nu. Lika övertygad om att om jag släpper taget kommer jag att dö, lika arg för att jag inte klarar det, och lika mycket panik över att jag inte kan gå tillbaka. Och då fick jag mer ångest.

Innan, helt plötsligt, del två av minnet hoppade på mig. För det är klart jag inte hängde där resten av livet. Nej, jag insåg efter bara någon sekund att den där gröna linan inte skulle hålla länge till, och att jag i så fall skulle sjunka ner under vattnet helt, och så skulle pappa bli arg. Så jag samlade mig, typ genom en mental örfil eller nåt, och sen simmade jag bara vidare. Det kanske inte var snyggt eller bra eller ens i närheten av hur man simmar när man faktiskt kan det, men jag klarade mig runt bryggan i alla fall.

Efter att ha insett det hade jag faktiskt inte lika mycket ångest som innan. Jag tror att det här kanske löser sig trots allt.

That's enough of that shit.