It's friday I'm in love

Dagens kreativa är en sorts novell antar jag som jag började på i somras men avslutade idag. Sista stycket är nytt och det märks för det är betydligt mycket sämre. Den fick namnet "Spegel, spegel" men jag är inte alls nöjd med det, så den som har ett bättre förslag hojtar till.


När hon går faller det stjärnstoft ur hennes hår. Det liksom dröjer sig kvar glitter i luften där hon gått förbi. Där hennes nya ballerinor dansar förvandlas gräset hon nuddat till guld, och hon rör sig alltid i takt till musiken, även när det är tyst.

Ibland när han går faller det torkade lera ur hans hår, men trots det har ingen sett hans riktiga hårfärg på flera år. Hans stora cowboykängor trampar alltid någon på tårna, för han har kommit i otakt med världen och hamnar alltid ett halvt steg fel.

Hennes kläder är nästan alltid på gränsen till det vulgära, och hon har ett sätt att dra till sig allas blickar utan att ge något tillbaka som ingen annan. Och när hon fryser kan hon aldrig låna kläder, för ingen vågar se sina brister speglas tillbaka mot dem från hennes axlar.

Han visar nästan mer hud än vad hon gör, och hans trasiga jeans och tröja ger honom alla blickar han aldrig ville ha. Han har en stil som ingen annan, och när han frysar kan han aldrig låna kläder, för ingen vill se ens den billigaste tröja kastas bort på honom.

Hon har ett skratt som förtrollar var natt, ett leende med smak av eoner. Det syns så tydligt att hon har en hemlighet någonstans, med någon som har ett namn ingen någonsin kommer kunna uttala. Det märks att hon gömmer något, för ibland kan hon plötsligt brista ut i skratt när alla andra gråter.

Hans skratt sticker alltid ut i mängden, det där som hörs när alla andra tystnat, och hans leende påminner om demoner. Det är så lätt att tro att han har glömt något någonstans, för ibland så letar han bland andras skräp, men vägrar förklara varför. Det verkar så uppenbart att han har missat någonting, för han skrattar alltid vid fel tillfälle.

Tillsammans har de något speciellt, och ingen tycks kunna förstå varför. När man ser dem tillsammans är de precis som vilka som helst, och de försvinner nästan alltid i mängden. Och alla dem de kände undrar vart de tog vägen egentligen, och vad de har som ingen annan har. När han lägger armen om henne, och hon lutar huvudet mot hans axel har de alltid varandra, och det är det de är helt ensamma om.

That's enough of that shit.