Dag 10 – Favoritbok: klassiker

Här skulle man ju kunna ta någonting man läste i skolan, för det var ju en del klassiker, men jag har faktiskt en favorit som jag har läst helt på eget bevåg. Jag vet iofs inte om alla skulle kalla det en klassiker (vad fan definierar en klassiker? Måste den vara en del av någon kanon?), men jag tänker iaf kalla den för det!

Bildkälla: http://www.insideiwm.com

Det var faktiskt min mamma som tipsade mig om Brideshead Revisited (En förlorad värld heter den på svenska) av Evelyn Waugh (som är en kille för övrigt), fast hon pratade om den fantastiska TV-serien med Jeremy Irons och "han som är med i någon film på en annandag" (Anthony Andrews). När jag åkte till London hittade jag sen boken och bestämde mig för att läsa den innan jag såg TV-serien (hittills har jag inte tagit mig igenom hela TV-serien, utan bara sett de första avsnitten. Den är så otroligt lik boken - dialogen är i typ tagen direkt från den - att jag inte riktigt orkat komma till de jobbiga delarna. Jag är lite mesig).

Brideshead Revisited handlar om Charles Ryder och hans relation till familjen Flyte som bor på slottet Brideshead. Först blir han bästa kompis med Sebastian Flyte, som är något av ett original. Bland annat bär han i början alltid runt på en nallebjörn som heter Aloysius som han pratar med. Och tro mig, det är fullt av homosexuella undertoner här. Det var det klagomålet jag läste på nyfilmatiseringen (en film som jag av princip inte sett), att de helt tagit bort det. Varför ska man då se filmen?

Sebastian försvinner dock iväg från handlingen efter ett tag, för att dyka upp mer sporadiskt, och då blir Charles istället ihop med hans syster Julia (för han gillade såklart bara Sebastian för att han påminde om Julia: keep telling yourself that, Charles, alla vet att du bara är med Julia för att du inte kan få Sebastian).

Det är mycket om religion också, efter familjen Flyte är katoliker eller så vill de inte vara katoliker men har svårt att komma ifrån det och sådär. Mycket komplicerat. I vilket fall som helst är det en jättebra bok, och jag grät som en idiot när jag läste klart.

Någon gång ska jag ta tag i det där med att läsa om den (och faktiskt se klart TV-serien). Fast kanske inte i år...

True story.

EDIT: Kom ju att jag kanske borde ha skrivit om De Tre Musketörerna egentligen, för det är ju fan en klassiker och jag älskar ju den. Men jag tänker att en klassiker bör väl ha någon sorts djup, och hur mycket jag än älskar Musketörerna så kan man ju knappast påstå att den har det...