Ångest klär mig inte

Igår kunde jag inte sova, så jag låg och fick ångest och försökte komma på en bra metafor för hur jag känner inför att sluta skolan och flytta hemifrån och allt. Det tog ett tag, men sen insåg jag att det är lite som när man lärde sig simma. Det var helt okej när ens föräldrar höll i en så, men när man skulle ut på djupt vatten själv... ja, ni fattar.

Jag kommer faktiskt ihåg en specifik gång när jag lärde mig simma. Vi var på landet, och pappa försökte lära mig. Han tyckte, efter mycket flumsim antar jag, att jag skulle simma runt bryggan på egen hand. Så jag simmar kanske två meter innan jag får panik och inser att jag kan inte. Desperat hugger jag tag i snöret som termometern hänger i (bryggan är kanske en meter ovanför vattenytan, och en termometer hänger ner i vattnet) för att hålla mig uppe. Med ena handen håller jag krampaktigt om det gröna plastsnöret, med andra och benen sparkar jag panikartet för att hålla mig uppe.

Så jag tänkte att precis så är. Precis så livrädd som jag var då är jag nu. Lika övertygad om att om jag släpper taget kommer jag att dö, lika arg för att jag inte klarar det, och lika mycket panik över att jag inte kan gå tillbaka. Och då fick jag mer ångest.

Innan, helt plötsligt, del två av minnet hoppade på mig. För det är klart jag inte hängde där resten av livet. Nej, jag insåg efter bara någon sekund att den där gröna linan inte skulle hålla länge till, och att jag i så fall skulle sjunka ner under vattnet helt, och så skulle pappa bli arg. Så jag samlade mig, typ genom en mental örfil eller nåt, och sen simmade jag bara vidare. Det kanske inte var snyggt eller bra eller ens i närheten av hur man simmar när man faktiskt kan det, men jag klarade mig runt bryggan i alla fall.

Efter att ha insett det hade jag faktiskt inte lika mycket ångest som innan. Jag tror att det här kanske löser sig trots allt.

That's enough of that shit.

"She was defintely fucking Matt Damon."

Haha, den här också. Jag har ingen humor idag, jag vet.

That's enough of that shit.

"Honk if you're fucking Ben Affleck."

Roligast just nu. Hur många kändisar som helst som hört av sig efteråt och bara "varför fick inte jag vara med!?". Den äger.

Jag är och dålig och tittar på det här istället för att plugga. Det skiiter jag i. XP

That's enough of that shit.

"Gid hon länge länge länge leva må."

Jag fyller åår idag. :D Så nu är jag jättegammal, dvs 19 år (jag skrev tio två gånger när jag försökte skriva det där, undrar vad Freud skulle säga om det?). Alla andra tycker 19 är en värdelös ålder, men jag gillar mellanåldrarna för då slipper man ha ångest över allt man måste göra. Ångest tycker vi inte om.

Det är fint att fylla år. Man får saker, och folk grattar en. Jag är barnsligt förtjust i att fylla år, men det skiter jag i. På HFW-forumet har jag fått en tråd dedikerad till mig, och en av administratörerna skrev sin hälsning på norska. Det tycker jag var fint. ;P Macca SMSade och frågade om Indy hade gett mig något och blev jätteupprörd när jag sa nej, så hon och Q köpte Air Force One till mig. Jag blir så glad. :D Och så fick jag Music and lyrics av Chriss också, så nu har jag massa bra film. ^^

Dessutom ska vi äta tårta! :D Tårta är skiten. Speciellt med choklad på.

Jag har börjat läsa en bok som faktiskt är så bra att jag vill fortsätta läsa hela tiden! Det har inte hänt på skitlänge. Lost Discoveries av Dick Teresi, jag lånade den till mitt skolarbete om inkaindianerna, men jag kommer nog inte använda den. Kortfattat handlar den om hur vi i västvärlden tycker att vi har kommit på alla bra vetenskapliga upptäckter typ nånsin och att de antika grekerna var först med precis allt, men att det är inte alls sant egentligen. Han som skrev den (som är väldigt lik Penn Jilette, vilket jag tycker är jättekul) har typ skrivit en artikel om hur det är precis så någon gång, men har insett att han visste hade fel. Fett äg att han vågar stå för det!

Nu ska jag se Stargate och ägna mig åt min tårta. Hurra hurra!

That's enough of that shit.

Med en god bok är man aldrig ensam

Jag har varit jätteduktig nu och skrivit klart två skolarbeten. Heja mig! Sen att jag har massa mer jag måste göra den här veckan (typ plugga till prov, maila massa lärare, skriva ett arbete till), det hör inte hit. Jag är fett duktig.

Idag började bokrean. Yay. :D Jag gillar bokrean, böcker är så fint, och speciellt när de är billiga. Jag gillar framför allt tjocka, engelska pockets av någon anledning, fast jag vet inte varför. Det ser inte särskilt kulturellt ut i alla fall. Å andra sidan gillar jag folianter också, så jag tycker att det väger upp det...

Hur som helst, så insåg jag att jag måste göra något åt min relation med böcker. Jag tror inte jag läste en enda av böckerna jag köpte på bokrean förra året. Inte för att de är dåliga, utan för att jag inte läser något längre. Alls. Jag vet inte varför, för böcker är fortfarande bra och jag gillar att läsa och sådär, men det blir aldrig av bara. Jag har för mycket liv. Eller nåt.

Hmpf. Jag kanske borde börja beta mig igenom alla böcker jag har ändå, innan jag köper nya. Fast det är svårt att låta bli eftersom det kommer nya hela tiden, och tja, man vill ju hålla sig uppdaterad. Även om man inte läser dem, så att man kan säga typ "ja, den har jag hört om, jag planerar att läsa den, den har fått så bra kritik". Jag är en tönt.

Imorgon fyller jag år. :D

That's enough of that shit.

Singing: "here we go again"

Jag har nu fått den officiellt fulast inslagna presenten någonsin. Av min käre bror. Fast innehållet var most appreciated, nämligen en USB-koppvärmare. Så jävla bäst! Jag tror jag nämnt för honom en gång eller nåt att såna finns och är coola, och så fick jag en. Hurra! :D

Vi firar min födelsedag idag nämligen. Fast jag fyller på onsdag, men jag och Chriss åker ju imorgon. Så förutom den fick jag ett antal post-its (en hög med blå fina, och sen två med typ smileys på), pepparkakor, brownies som det stod "Ell" på med lappar under (som lovade kladdkaka, latte och lapskojs), OOOCH James Blunt-biljett. YAY. :D :D Och Trams ska gå med mig, så jag slipper gå ensam, hurra!

Jag tycker om att fylla år. Fick världens godaste tårta också, fast inga ljus. ;P Men jag överlever. Dessutom var det bubbelplast med USB-grejen, och alla älskar bubbelplast (jag och Marcus spenderade en hel bussresa med att prata om hur mycket vi älskade bubbelplast en gång), så dagen är fulländad. För vi spenderade ju dagen med att shoppa också, och jag köpte en fin tröja ("You can kiss me... You can hold me... but if you touch my hair I will destroy you"), så hurra hurra bra dag. :D

Nu ska jag bara packa inför min fina tripp till Krstad. Hurra...

That's enough of that shit.

"Luke Skywalker var jude!"

Marcus har en ny, riktigt awesome telefon! Den är köpt för 300 spänn på Clas Ohlson, kan skicka SMS, ringa, och alarmera, och that's it! En så jävla konsekvent telefon, det är ju galet! Dessutom är den toksmal.

Och spana in den extremt tydliga texten. Man ser verkligen vad det står, alla tider på dygnet, alla väder. Det bästa är att - som ni kan se - har den bara en stor jävla rad. Den kan inte skriva å, ä eller ö heller, så det blir sjukt fula SMS. Det vanliga "åååhhh hej!" blir plötsligt väldigt roligt att läsa. Det är seriöst den perfekta telefonen. Eller kanske inte.

"En telefon ska antingen ha alla funktioner, eller inga alls."
- Marcus

Våra judeskämt börjar spåra ur totalt. Efter att, under en lång tid, pratat om hur hemska de är (ifall fyrtio arga rabbiner eller PK-maffian läser det här bör kanske påpekas att, ehh, vi är faktiskt inte anti-semiter, vi har bara väldigt dålig humor. Och som vi säger så finns det ju grupper som är värre än judarna), bestämde sig Marcus och Fredrik för att den bästa taktiken vore kanske att joina dem ändå. Sedan sprang de runt och stal allt de hittade, och gjorde en kippa av... vad det nu var. Väldigt fin bild där, som ni ser.

Jag vet inte vad som är fel på mina kompisar, men jag tror att de tär mycket.

Chriss träffade Synth-Hitler idag för första gången, och hennes enda kommentar var "jag förstår varför ni kallar honom det". Jag måste fixa en bild hit någon gång på honom bara för att alla ska förstå det logiska bakom det smeknamnet.

That's enough of that shit.

Nu är det krig

Timman är slagen - no pun intended - för att blogga om klockjäveln som förpestar mitt liv. Förra veckan spontanomorganiserade jag mina tavlor eftersom de hängede helt huller om buller och det störde mig som fan. Så ner mer alla, flytta runt spikar, och upp med skiten igen. Asbra.

Förutom att klockfan inte fick plats på väggen längre. Nemas problemas, jag flyttade den till väggen mittemot... och ångrade mig direkt. Seriöst - bakom mig? Det var hur puckat som helst, såg aldrig vad tiden var, och kunde inte sova pga högljutt tickande ("NEJ NU JÄVLAR!" utbrast jag argt och slet ur batterierna en natt, och så var det med den saken). Så vad gör man? Flyttar igen.

Överla med Chriss, ny vägg, ny placering. Perfecto! Tills brorsan kom in nu (jupp, jag valde väggen mot hans rum - do you see where this is going?), och sa att den låter så jävla högt att han inte kan sova. Så nu ligger den på TVn, och imorgon ska jag först örfila skiten ur den, och sen lösa den här krisen en gång för alla.

Nu, jävlar, är det krig, klockfan.

That's enough of that shit.

…and the world we must defend

Jag hade väldigt tråkigt i skolan. Och skrev ihop en grej vi pratat om på MSN dagen innan.

“Damn you, weedle”, Jack muttered, and leaned back in his chair. “You ugly… bug.”
“Ugly bugs, sir?” Sheppard asked. He had happened to enter the room just in time to catch Jack’s last words.
Jack stuttered for a second, weighing two options: either to tell the colonel what the hell he was talking about, or lie about it. “Very ugly bugs”, he nodded, and went with the first alternative. “Poisonous.”
“If you don’t mind me asking”, Sheppard said, grinning, “but what are you talking about?”
“This game”, Jack answered, and waved a gameboy towards the other man.
“Pokémon… sir?” Sheppard read of the game’s label.
“Yeah”, Jack admitted, still muttering. “I bought it before we left, I had a feeling Daniel would like to stay here a bit longer than planned.”
Sheppard nodded, Jack had been very right on that account, since Daniel was (at least it was a qualified guess) locked up in a library somewhere. To be perfectly honest, no one had seen the man for the last couple hours, which was more or less standard procedure.
“Which version?” Sheppard wondered instead.
Jack gave him an inquiring look. “Red”, he said.
“I was always more of a blue fan”, Sheppard thought, and pulled out an old gameboy color from a pocket.
“I bet you’re one of those guys who starts out with bulbasaur just to have an advantage at the first two gyms”, Jack said with a bitter undertone.
“Why would anyone want to start with anyone else?” Sheppard began, but then changed his course: “don’t tell me you’re into charmander?”
“Of course I am!” Jack exclaimed. “You got to choose between a turtle, a plant, and a dragon – don’t you think it’s pretty obvious which one’s the best?”
“Pokémon doesn’t work that way! It’s much more complex than that!”
“Oh, shut it, I’ve gotta catch this Pikachu”, jack cut him off, was quite for a moment, and then let out a victoriously “yeees!”.
“Did you just start playing that?” Sheppard asked. “That was a level 5…!”
“I lost my original game”, Jack said. “So what will I name this one…?”
“You name your pokémons?”
“Yes. And if you don’t shut up soon I will dedicate you a snorlax.”
“I’m looking forward to it.”
“Ssscccccchhhh!”

An hour, maybe two, passed, and then Jack once again was interrupted. This time it was not by Sheppard, who had been quietly playing too, but by Rodney McKay. He looked at the two men, who had been eyeing him for a second before returning to their games, and then shook his head.
“Pokémon?” he asked with a strong sense of disliking in his voice.
“Red and blue”, Sheppard confirmed.
“The original? You’re not even playing firered and leafgreen?”
“No.”
“Oh, you are so sad”, McKay thought. “You know, last week I finished pearl and diamond. I bet you haven’t played through Johto yet in silver.”
“For your information”, Sheppard said annoyed, “I finished silver years ago; I just like my team here better.”
“Yeah right”, McKay laughed. “What team? That pathetic lot I kicked the crap out of last month?”
“You imported a level 100 mewtwo from Ronon. That’s cheating.”
“I gave up Sam for that!” McKay protested.
“You gave up what!?” Jack suddenly asked.
“He named his mew Sam”, Sheppard explained.
“Yeah, well, Ronon wasn’t too happy about that. Especially not when it turned out to be a male.”
“Oh, for crying out loud”, Jack said (cried out loud?). “You’ve had a mew? How the hell did you get that?”
“Oh, well”, McKay said, and smiled in a way he thought was particularly superior and secretive. “You’d like to know, wouldn’t you?”
“Give it up, Rodney, you saw a video about it on YouTube.”
“I would have figured it out anyway!”
“No you wouldn’t!”
“Well, I—“
“Daniel!” Jack exclaimed when said nerd stuck his head in through the door. “Time to go?”
“Actually…”
“That’s too bad”, Jack continued, saved his game, and shut off the gameboy. “I was really enjoying this”, he said to the other two.
“Yeah, you better run!” Sheppard shouted after him, and McKay gave him an odd look. “He likes charmander”, Sheppard added as if it explained everything.

That's enough of that shit.

Living on the Sektor side of life

Absurt djupt skolarbete made by the one and only Sektor.

Utställningen ”Koppar” är en interaktiv upplevelse som lämnar betraktaren med många frågor, men den viktigaste av dem är utan ”är kaffet samhällets största fiende?”.

Hans Kopplers installation om koffeinberoendets i samhället är hans livsverk, som han jobbat med i flera år. Hans tidigare utställningar har aldrig ens lämnat ritbordet, men nu färdas folk från hela världen för att få se hans koppar in action. Koppler fick idén när han blev koffeinberoende och behövde två koppar bara för att ta sig ur sängen. Numera dricker han tjugo koppar om dagen och varvar med lite örtte när pulsen blir för hög.

Koppler vägrar placera sig i ett fack, och kallar kort och gott sina verk för ”koppkonst”. Han menar att mycket av dagens problem i samhället är vårt beroende av att kategorisera allt istället för att acceptera att ”varje kopp har sin egen arom”.

Vi i Kultursektorn vill visa på att stressen i samhället inte beror på kaffet i sig, utan de har att göra med vad vi låter det göra oss. Vi vill skapa en debatt kring hela industrin, och be alla tänka en extra gång när de häller upp sin kopp på morgonen.

Lokalen ska utnyttjas till sitt maximum, med koppar på så många ställen som möjligt. Ur ett mörklagt hörn skjuts koppar i hög hastighet mot besökaren för att skapa ett stressmoment, medan mot väggarna är ett stort akvarium fyllt med kaffe och hajar för att symbolisera den stora balansgång mellan frid och frossa som alla vandrar. Även fotografier i utställningen ”Koppkonst” från tidigare i år, om att inte tappa kontrollen, och filmen ”Kopps” kommer att finnas väl tillgängliga.

Publiken kan och bör känna sig obehagliga till mods när kopparna kommer flygandes, och det bör i sin tur påverka deras helhetsupplevelse. De måste ha dykardräkter för att kunna hälsa ordentligt på hajarna, vilket också hindrar deras förmåga att undvika kopparnas framfart. På så vis illustreras känslan av att skyddet mot en sak är ett hinder mot en annan.

Vårt största problem var att importera och dressera hajarna, eftersom de var ytterst vildsinta. Vi löste detta genom att hyra in Steve Irwin, men nu när han är död vet vi inte riktigt hur vi ska bli av med dem. Vi hoppas att de ska självdö så att problemet löser sig självt, men i värsta fall får vi hälla ammoniak i kaffet och utrota dem.

Vi har bjudit in ett antal svenska och utländska kulturpersonligheter, kända provokatörer, nära vänner, samt våra ständiga inspirationskällor.


Gästlista

• Ernst Billgren
• Hans Kopfka
• Lars van Basching
• Mikael Persbrandt
• Mikael Marcimain
• KG Hammar
• Åke Green
• Kent Östved
• Bengt Kalefors
• Calista Flockhart +1
• Mat-Tina
• MAT-gänget
• Jamie Oliver
• Stockholm läns landshövding
• Steve Irwin
• Ingmar Bergman
• Radioläraren
• Ingvar Oldsberg
• Anders och Måns
• Mikael Åkerfeldt
• Jesus Krist
• Atm Påven
• Henrik Gyllenram
• Heath Ledger

That's enough of that shit.

What would the people on Atlantis do?

Mitt liv är så svårt! Jag typ lider av McKayiska proportioner (ingen lider som McKay!). :(

För det första pratar inte Chriss med mig! :O Visserligen är det för att hon är på väg att tappa rösten och bestämt sig att kommunicera via lappar ("Ola! [hjärta]" finns och "Du är cp" - det är en fin vänskap), men ändå! Jag lovar, hade det hänt McKay att någon inte pratat med honom hade han blivit galen och freakat ut. Så jag har rätt att ta illa upp.

Sen, för det andra, så har min familj ätit upp vaniljhjärtana! TROTS att jag uttryckligen i butiken sa att jag aldrig ätit det, så gav de det sista till MIN LILLASYSTER för att hon sa samma sak. Så arg! Tänk er Ronon om det hänt. Det hade varit värre än att väcka honom. Mycket värre...

Och nu, för att göra saken värre, så dödade blogger halva mitt inlägg så jag fick skriva av. Väldigt ledsen! Jag kan se det framför mig. Zelenka som måste göra om allt... vad han nu gjort. Woolsey som måste skriva om en rapport. Det hade blivit uppror!

Kriser är nog roligare på Atlantis ändå. När in kaffet är slut, vilket mitt inte är, så nu ska jag hämnas på min familj genom att äta upp pepparkakorna och titta klart på Girls just want to have fun med Chriss. Mmhmmm!

That's enough of that shit.

Frid, sektorn!

Det här är ju min atm favoritbild. Haha, jag vet inte varför alla killar jag känner alltid kladdar på varandra och hamnar på såna här bilder, men de gör det iaf. Och Zackrid tog den här och la den som bakgrund på min mobil, så ja, haha. Den är fin. ;P

Chriss kommer! Hon SMSade mig imorse och sa att hon var sjuk och kanske inte skulle orka komma, så jag fick jättemycket ångest och deppade hela dagen. :( Men sen ändrade hon sig! Hurra!

Marcus blev jättearg när jag sa det. Han och Zackrid dök upp i korridoren och upplyste mig om att mitt boksamtal börjat, och jag lackade ur och skrek att jag minsann sket i det för mitt liv sög och jag hade inte ätit på hela dagen, och Chriss kommer inte, och Marcus bara "JO! DET GÖR HON VISST!" och började prata om att det var bäst för henne att hon kom, annars får han inte höra "duschdraperi" och då blev det inget smisk på en vecka. Sen gick jag och åt och blev genast på bättre humör. Kultursektorn. ^^

Fredrik dök upp i matsalen också, och typ sa något om snus varpå jag blev jätteaggressiv och bara "SÄGER DU NÅT JOBBIGT SÅ DÖDAR JAG DIG MED GAFFELN FÖR JAG ÄR PÅ PISSIGT HUMÖR", varpå han bara "va?" och Marcus typ "JO, hon sa att... ehhh... vad sa hon egentligen?". Vi är ju så jävla seriösa. Sen pratade Marcus och Zackrid om hur mesig Chriss var, "själv hade man ju dubbelsidigt benbrott", "så länge du inte är död är det inget farligt!" och så vidare. Väldigt peppande samtal.

Kultursektorn har för övrigt upptäckt A3-format! Världens bästa format! Vi kopierar allt i det nu (Zackrid har lärt sig använda kopiatorn ordentligt ;P), vänta bara tills nästa Kulturblad. Och bilden på Marcus är underbar, i pappersinsamlingen låg MASSVIS av strimlade papper, så han och Spännson skulle ha krig med dem ("åh, var har de grejen man gör så med? Såna är skitkul!"), och sedan fick vi för oss att skapa A3-konst och kopiera strimlorna på A3. Marcus beundrar resultatet, och jag garvade åt det faktum att om städarna blev pissed skulle han vara första misstänkt. ;P

Så trots att dagen har sugit rätt mycket har sektorn lyckats rädda den. That's what sektorer are for, typ. Och om typ två timmar kommer Chriss. :D SHIT, jag måste städa...

That's enough of that shit.

Kladdkaka makes the world go around

Japp, nu har jag förberret mig för imorgon. Ben & Jerry's-glass i frysen, kladdkaka i kylen (med en lapp på: "Den som rör min kladdkaka kommer att arkebuseras*! /Ell *slå upp i ordbok, chansa inte"), och så fort jag kommer hem efter fikat med alla nördar i stan ska jag tillbringa hela dagen med att kolla på Indiana Jones-filmerna. Har jag riktig tur har Acksäll bakat chokladcupcakes med maraboufyllning och chokladfrosting också, och då är det ju bara att tacka och ta emot. Jag älskar Alla hjärtans dag. <3

Idag har jag varit sjuk, och jag orkar inte om jag ska vara det imorgon också. Det vore exceptionellt skitdåligt, för då missar jag boksamtal om Processen, och det sista jag vill göra är att behöva skriva om den. Den är seriöst inte bra, jag fattar inte varför alla älskar Kafka. Visst, den är intressant, tanken är bra och så, men det är fantamig inte bra skrivet. Det är bara svamligt och drygt, och jag pallar inte. Så jävla synd att de inte brände upp allt han skrev som han ville. Så jävla drygt dessutom eftersom det var hans sista önskan. Schysst kompis.

Nej, nu ska jag sluta vara bitter och titta på Lost istället. Sen vet jag inte hur mycket jag ser fram emot det, men ändå. ;P

"I want to do beautiful character work and have choices and bring back westerns, I want to write and direct - I want to do everything!"

Hela helgen har jag varit enormt taggad på att regissera något. Jag vet inte var det började, antagligen när jag satt på tunnelbanan, men det har bara slagit mig: jävla, vad bra jag skulle vara som regissör. Helvete, alltså. Och sen vill jag skriva en sitcom, och därefter spårade det ur.

Som Karro sa så har jag ju sett tillräckligt mycket på TV för att kunna avgöra vad som funkar och inte, och jag har dessutom tillräckligt mycket intressanta människor runt omkring mig för att få ett fungerande koncept. Det tvivlar jag inte det minsta på. Frågan är bara hur man får till det? Hur sätter man igång?

Regissörsbiten också... jag vill göra snygg film. Det ska vara så att ju mer man ser nåt jag regisserat, desto mer får man ut av det. Jag vill ha långa klipp i tunnelbanemiljö, eller bara folksamlingar, med musik i bakgrunden som det brukar vara - men man ska om man letar efter det hela tiden kunna se någon statist som sjunger med i låten under tiden. Jag vill ha sjuka bakgrundshändelser i konversationer (rån med spjut eller folk som faller från byggställningar, helt irrelevant, men ändå märkbart). Jag vill, jag vill! Jag skulle göra det så bra.

Ja. Det skulle bli så grymt snyggt. Jag måste göra det här.

That's enough of that shit.

Sökes: något att fördriva dagen med

En annan mer eller mindre upphetsande grej vi gjorde i lördags var att beställa pizza via PizzaOnline.se. Hanna hade hört det i någon Harry Potter-podcast, och som den fangirl hon är ville hon testa. Det funkade faktiskt bra, så vi rekommenderar det. Poängen med det här är i alla fall pizzan som är på bilden bredvid: alla pizzerior brukar ha en Indiana-pizza, men det här har jag aldrig sett innan. Då är bara problemet innehållet - vem fan äter oxfilé och bearnaisesås på pizza!? Och vad har det att göra med Indy!? Jag är så besviken. Som att vår pizzeria här hemma har tre pizzor vid namn "Den gode", "den onde" och "den fule", men ingen är vegetarisk...

Åhåtåtåtåtå, som åhtåtåmännen säger. Skolmailen är alltid lika intressant och antagligen en av de saker jag kommer sakna mest. Alla de där cp-sakerna som efterlyses konstant (klassikerna är väl "det lilla salta kexet" kvarglömt i datasal 1, "Sven Gunnarsson" som senast sågs fightandes en peruansk bergslama vid rönnbärssnåren, och "Encyclopedia Britannica" ("det rör sig om en modest bok i vinröd läderbindning med Encyclopedia Britannica skrivet i guld på framsidan. Boken mäter 12 x 18 tum och sågs senast i Datorsal 2") förra terminen), helt enkelt. Dock tar helgens efterlysning nog priset ändå. Jag citerar helt enkelt:

Ämne: Livsglädje försvunnen

Ursäkta mig ärade medmänniskor, men jag har råkat förlägga min livsglädje någonstans i skolans lokaler. Livsglädjen sågs senast någon gång i början av förra terminen, anledningen till att jag har väntat så länge med att efterlysa min livsglädje är för att jag har hoppats att finna den på egen hand i t.ex spritflaskor, crackpipor samt olaglig vadslagning, men jag har inget funnit! så därför vänder jag mig till er, kamrater, att hjälpa mig finna min borttappade livglädje! tack på förhand.

(Om livsglädjen ej är funnen innan sportlovet tänker jag anordna en skallgångskedja som kommer att löpa genom hela stockholms län, skalgångskedjan kommer ej att upphöra förens livsglädjen är funnen)

Ja. Har vi på TEG ett liv eller har vi ett liv? Fan vet.

That's enough of that shit.

Och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt

Stockholm by night är något speciellt. Ljusen, den dåliga bildkvalitén, allting. Helt underbart. Jag älskar Stockholm. Jag och Hanna dissar folk som dissar Stockholm: de vet ingenting, anser vi.

Det som är nämnvärt från vår natt då "spontanitet" skulle vara temat är ju det faktum att vi mest gick omkring. Eller jag vet inte om det är nämnvärt, men vi sa att vi inte skulle det och ändå vandrade vi runt överallt. Signerade den nya hoggystenen, hängde vid hoggyfontänen (kanske Stockholms bästa plats, vem vet?), letade desperat efter 7-Eleven. Innan vi landade vid plattan som de tragiska människor vi är (efter att jag blivit brutalt kvarglömd vid Medborgarplatsen när vi försökte åka tunnelbana). Det var spännande. Och slutade sent.

Det bästa var ändå när vi åkte hem. Innan hade vi pratat om den gången Malin var i USA och en hel tunnelbanevagn stämde upp i nationalsången (det var trots allt 4 juli, men ändå), och hur något sånt aldrig skulle hända i Sverige. Det vill säga tills vi gick på tunnelbanan och insåg att halva vagnen satt och hade allsång till Queen, Bob Marley, och... jag minns inte ens vilka det var mer. När nästan alla gått av konstaterade de som sjöng mest att "nej, nu är det dags för Wonderwall" och då stämde jag och Hanna också in. Konceptet "Kultur i rörelse" var fött, typ. Det var sjukt coolt, och gjorde hela natten värt det.

Vår plan var att spontanåka till Amsterdam. Det var hade varit så otippat, tänk om jag börjat att blogga med "jag är i Amsterdam" - hur awesome vore inte det? Dock var det dyrt, så det gick inte så bra med den planen. En annan favorit var att åka ut till Arlanda och sova där, for the hell of it. Jag tror nästan att det måste göras någon gång ändå.

Sampo: Vilka konstiga godissorter de har här!
Hanna: Det är samma som de har på alla 7-Eleven?
Sampo: Men nej, vi är ju i Amsterdam!
Hanna: Jaha! Ja, oj, vilken konstig valuta de har!
Jag (från kassan): Vad gör ni?
Hanna: Vi låtsas att vi är i Amsterdam! Du kanske inte ska köpa den där brownien, förresten...

That's enough of that shit.


För övrigt har jag sjuka kompisar.
Iaf de som bor i Norrland.

Be in love with your life

Man undrar verkligen varför man går till skolan vissa dagar. Seriously. Jag släpade mig upp ur sängen imorse efter fem timmars sömn (såklart, det är ju jag), och lyckades ta mig till skolan. Försökte styra lite PA med Jackie utan större resultat, och köpte sedan min innerligt efterlängtade frukost och traskade iväg till Kultur och Idéhistorian. Bara för att vara där i fem minuter innan läraren släppte oss för eget arbete, för ett arbete som jag kommer göra under sportlovet. Herremingud.

Nästa lektion är egentligen svenska, dvs först har vi vår håltimme då ägnar oss åt Sektor Cinema (som vi kallar det sedan idag). Dagens film var en dokumentär om beatnik-kulturen med Johnny Depp som vår svenskalärare tänkte visa på lektion (alltså såg vi den på håltimmen för att få gå hem tidigare). Var det lätt att hitta läraren? Nej! För det första har alla lärare flyttat om sina kontor nyligen, så det var ju helt omöjligt att veta vem som bodde var, och när vi till sist hittat hennes kontor - då var hon inte där.

Efter ett tag dök dessutom Zackrid upp, han hade varit sen eftersom läkarna misstänkte att han hade spontan paraflax. Eller det heter något annat, men det innebär iaf punkterad lunga. Iuck? Det visade sig sedan att han hade det, så jag antar att han stack tillbaka till sjukhuset. It's a crazy world.

Till sist hittade vi kvinnan, drog in några soffor i klassrummet (som kan ses på bilden), och kunde äntligen åtnjuta vår film. Fast vi belv utkörda och fick se resten av filmen på annan ort, men det är en annan historia: klockan ett kunde vi dra hem och jag har presterat ungefär ingenting i skolan idag. Varför är det såhär? Varför gör vi aldrig något? Varför får jag inte sova!?

Den bra saken är att idag har jag fått blå post-its. HURRA! Jag har velat ha det jättelänge, och nu har Mamma köpt dem åt mig (som kan ses på andra bilden). Fast de är väldigt stora, så vi ska försöka dela dem i två. Jag älskar post-its. Post-its är mitt liv. Och nu har jag blå post-its. BLÅÅÅ. :D

Resten av eftermiddagen har spenderats med Seinfeld, och så fort jag pluggat lite ska jag nog återgå till det. Sjukt underskattad serie, i alla fall från mitt håll.

That's enough of that shit.

Dagens ò_Ó
Om en person är odödlig, och man suger av den personen och sväljer - blir man själv odödlig då?

No more coffee for yooouuu

Jag är officiellt arg på Zackrid nu! Eller egentligen inte, men jag är arg! :/

Saken är den att vi sen några veckor går på café och äter frukost på fredagar, det är supermysigt, och man får rätt bra frukost till hyffsat pris på cafét vi går till. Asmysig tradition liksom.

Men nu när jag loggade in för lite "jag kan inte sova"-surfande hade jag fått massa offline-meddelanden från honom där han sa att han kan inte för han ska till Vårdcentralen. VÅRDCENTRALEN!? Vad ska han där och göra?? En fredagmorgon? Jag lovar, han kommer fastna där hela dagen och missa Sci-fi-fredag! Eller vänta lite, det var Trams, jag tyckte väl det lät bekant.

ÄNDÅ. Bitter! Nu funderar jag på om hur jag ska göra, typ om det vore värt att skita i frukost hemma och ta en Kockis-frukost. Det är billigare än cafét, men ändå mindre ansträngning och mer nice än hemma. Antagligen blir det så.

Vårdcentralen. Bah.

That's enough of that shit.

The Faboulus Life of Ell

Jag vill också vara hjärndöd modebloggare och lägga ut bilder på mig själv och blogga om mitt glamourösa liv där alla älskar mig! Så nu ska jag testa att skriva ett sånt inlägg så får vi se om det blir populärt:

Hej Alla Bloggare!

Idag var Giraffen hemma hos mig och chillade, vi drack jättemycket kaffe och hade jätteroligt. Love u 4-ever Giraffen! <3

Sen skulle han på date med någon han träffat på tunnelbanan. Han är så galen ibland. <3




Dagens outfit, Giraffen och jag (jeteful jag, men Giraffen är så fin), och dagens bästa accessoar!

Ehm, nä, det var nog inget för mig det här.

That's enough of that shit.

Machu Picchu is the place to be

Machu Picchu är min stad! Haha, nej, men det är lite sjukt, jag är lite kär i den staden nu. Har lagt in en grymt snygg bild som bakgrund till datorn och allting. Jag vet inte riktigt vad det är. Men inatt kunde jag inte somna, som så många andra nätter, så jag tillbringade lite tid vid datorn och gjorde efterforskningar (det är så jävla roligt att skriva Den Magiska Grunkan sen jag började vara tokseriös med min research), och landade på den här grymt coola hemsidan. Visst, bildkvaliten är diskutabel, men det är fortfarande riktigt jävla svåslaget.

Nä, Machu Picchu is the place to be, det säger jag. Ska lätt ta mig dit någon gång när jag har tid.

Det var lite sjukt inatt också, för kvart i tre började jag gå igenom Signs i huvudet, för den filmen är så sjukt snygg (Sektorn har pratat mycket om det), och det var ju jävligt smart. Inte. Så för första gången någonsin i mitt snart nittonåriga liv fann jag mig själv stirrandes ut i mörkret i mitt rum, fullkomligt livrädd för att en alien skulle komma in genom dörren och äta upp mig. Allvarligt talat. Jag har inte varit rädd för filmer sen typ jag var tolv eller nåt, och just inatt blev jag det. För aliens! Hur kan man som Sci-Fi-nörd vara rädd för aliens!? Jag är så dum i huvet.

Ikväll kommer Hanna hit för Lost-kväll, och jag ska nog tillbringa resten av dagen med att tänka på min älskade inka-stad och skriva på Den Magiska Grunkan. Och kanske göra en till kaffe så att jag håller mig vaken. Har inte vi grädde i kylen? För i så fall får jag en Raven-vision av mig, en caffe moccha med grädde precis nu.

That's enough of that shit.

"Fortune and glory, kids. Fortune and glore."

Alltså det är bra att ha syskon. Körde ut Lisa ur rummet typ tjugo i ett, kände att "faan, inte en till natt av ångest!!!". Sen kom Acksäll in en kvart senare, och så satt vi och snackade skit och tittade på klipp på YouTube och katter till halv fem. Det var väldigt bra nice, måste jag säga. Fast han är cp, pappa skällde ut oss tidigare under kvällen för att vi aldrig tar undan disken och så, och typ fyra går Acksäll ner och gör flingor, sen går han in på sitt rum och hämtar en tallrik som stått där sen tidigare under kvällen: "har du nån mer disk som ska ner? Jag tycker det är så kul att jävlas med pappa". Idiot.

Dagen har varit så nice, jag lämnade sängen för typ tjugo minuter sen. Vaknade två, gick ner och gjorde toast och hämtade mina tidningar som äntligen kommit. Det kanske inte verkar som en jättesmart idé att impulsköpa tidningar för 200 spänn, men Vanity Fair-omslaget är så jävla snyggt, och artikeln var så jävla bra, så DET var värt det. Och jag har just öppnat Empire Magazine, men affischen som man fick med - och som jag satte i garderoben av någon anlending - var så jävla värd det.

Jag älskar mitt nördiga liv. Jag älskar att inte gå upp ur sängen. Pappa kommer nog lacka om jag kommer ner och äter middag i pyjamas, men jag orkar faktiskt inte bry mig. Jag behövde en sån här dag, och nu ska jag läsa filmtidningar och skriva.

That's enough of that very awesome shit.

Ten things I love about you

Min hjärna är lite cp, så ganska ofta börjar den tänka på Milind Soman. Jag vet liksom inte varför, jag kommer sällan fram till nåt utan funderar mest på hur snygg han är och vad rätt det vore om ha var med i Indy 4. Och jag kan inte ens motivera det.

Här kommer i alla fall en lista på varför Milind Soman är den perfekta mannen:

1. Han är skottskfödd indier. I teorin borde det innebära att han kan växla mellan de två hetaste dialekterna i världen.



2. Har jag nämnt att han är supermodell/skådis? Han är alltså erkänt skitsnygg.



3. Han är vegetarian. Logiskt sett är han alltså min.



4. Han har varit simmare på nationell nivå - vilket betyder att, ja, han har gudomligt snygg kropp.



5. Han är gift med en fransyska, vilket gör att han borde kunna åtminstone tre språk: engelska, franska och indiska. HETT.



6. Okej att han inte är en indisk prins som jag gärna hävdar: men han har varit gästspelat i nån cp indisk serie som ängel. Med vingar och allt. Det är hett.



7. Eftersom han är Bollywood-skådis kan man ganska säkert anta att han kan sjunga. Oh yes.



8. Han blev känd genom en reklam där han och nån random indisk brud var iklädda endast en pytonorm. Heh.



9. Okej, sant, vem som helst kan klä sig i en orm och photoshoppa sig och bli snygg. Men han är inte bara snygg och kan skådespela, han driver också en TV-bolag, och ett film-bolag, BLAND ANNAT.



10. Enligt en intervju jag just läste är håret här för att stanna. "I tell people, this is how I want to keep them. If they have a role for me with this look, I'm ready to do it."

Fuck off - han är min.

That's enough of that shit.

:-(( ¬:-D :-V i-)

Min familj är så underbart dysfunktionell ibland. Jag och mamma kommer hem efter att ha övningskört, och över hela vardagsrumsgolvet ligger vad som ska skruvas ihop till en duschstång, och i en fåtölj sitter pappa och tittar på typ skidåkning på TV. "Tja", säger jag glatt, "har du försökt bygga något?", varpå pappa mumlar nåt om att han inte klara av att läsa "den jäkla manualen". Haha.

Söndagar är underbara dagar för övrigt. Man vaknar sent, äter frukost när mamma och pappa äter lunch, och inser klockan fyra att "fan, jag har inte ätit nånting, men jag har druckit tre koppar kaffe". Om det inte vore för att jag var tvungen att övningsköra skulle jag gå runt i pyjamas hela dagen.

Igår tempbannade jag mig själv från Fefo tills på tisdag för jag var allmänt trött och grinig och hatar alla där. Sen ångrade jag mig själv en halv minut efter, men jag ska vara stark och inte be någon släppa in mig. Jag tror en paus är välbehövd, och ska jag vara helt ärlig har det varit jävligt skönt att slippa sitta där och klicka och undra vad alla gör. Hah.

För övrigt är det kul att min lärare mailat ut material till tentan som ska vara skriven tills på fredag (som jag planerar att göra punder studiedagarna), och en av dem faktiskt heter "ondskefulla uppgifter.doc". Jag vet inte om det säger mer om tentan eller läraren.

Awesome nr 1: testa att skriv http://www.somenspegelboll.com/ och se var ni hamnar...

Awesome nr 2: det är sjukt kul att skriva Magiska grunkan eftersom jag får göra så mycket spännande research. Det är såhär det ska vara att skriva!

That's enough of that shit.

P.S. Knäck rubriken, om ni kan! D.S.

"Om någonting inte är bra - ta bort det. Även om det innebär att du måste kasta borta 150 sidor."

Är det konstigt att jag hatar Fefo och älskar HFW-tjejerna när man får såna här PM bara för att man inte varit jätteonline på ett par dagar (och jag har ändå loggat in och skrivit nästan dagligen fortfarande):

I'm wondering about you, is everything ok? you were an active member and
now you have not posting since the past days...hope all is well with you!
Fatima

Vilka är bäst liksom? På Fefo svarar folk inte ens på mina trådar!

I torsdags tog jag ett hårt och manligt beslut och bestämde mig för att skriva om Jakten på den magiska grunkan. Den gick från 96 sidor till 16, men är nu uppe i 25 för helt plötsligt blev det mycket roligare att skriva. Kill your darlings är ett faktum.

Igår skickade jag fanmail till Michael Coleman, som stått som mina favoritförfattare både här och på YouTube aslänge. Han har skrivit Internetdetektiverna, som var mina favortitböcker när jag var liten (de kommer alltid påminna mig om att vara liten, mycket mer än t ex HP eller LotR eller t o m Star Wars), och som jag fortfarande älskar. Det roliga är att när jag läste dem drömde jag alltid om att träffa massa kompisar via internet (och lösa brott, det drömmer jag fortfarande om!), och, tja, I'm living the dream. Det känns bra med tanke på hur mycket jag svikit mitt forna jag annars.

Nu ska jag iväg och gymma.

That's enough of that shit.

It's friday I'm in love

Dagens kreativa är en sorts novell antar jag som jag började på i somras men avslutade idag. Sista stycket är nytt och det märks för det är betydligt mycket sämre. Den fick namnet "Spegel, spegel" men jag är inte alls nöjd med det, så den som har ett bättre förslag hojtar till.


När hon går faller det stjärnstoft ur hennes hår. Det liksom dröjer sig kvar glitter i luften där hon gått förbi. Där hennes nya ballerinor dansar förvandlas gräset hon nuddat till guld, och hon rör sig alltid i takt till musiken, även när det är tyst.

Ibland när han går faller det torkade lera ur hans hår, men trots det har ingen sett hans riktiga hårfärg på flera år. Hans stora cowboykängor trampar alltid någon på tårna, för han har kommit i otakt med världen och hamnar alltid ett halvt steg fel.

Hennes kläder är nästan alltid på gränsen till det vulgära, och hon har ett sätt att dra till sig allas blickar utan att ge något tillbaka som ingen annan. Och när hon fryser kan hon aldrig låna kläder, för ingen vågar se sina brister speglas tillbaka mot dem från hennes axlar.

Han visar nästan mer hud än vad hon gör, och hans trasiga jeans och tröja ger honom alla blickar han aldrig ville ha. Han har en stil som ingen annan, och när han frysar kan han aldrig låna kläder, för ingen vill se ens den billigaste tröja kastas bort på honom.

Hon har ett skratt som förtrollar var natt, ett leende med smak av eoner. Det syns så tydligt att hon har en hemlighet någonstans, med någon som har ett namn ingen någonsin kommer kunna uttala. Det märks att hon gömmer något, för ibland kan hon plötsligt brista ut i skratt när alla andra gråter.

Hans skratt sticker alltid ut i mängden, det där som hörs när alla andra tystnat, och hans leende påminner om demoner. Det är så lätt att tro att han har glömt något någonstans, för ibland så letar han bland andras skräp, men vägrar förklara varför. Det verkar så uppenbart att han har missat någonting, för han skrattar alltid vid fel tillfälle.

Tillsammans har de något speciellt, och ingen tycks kunna förstå varför. När man ser dem tillsammans är de precis som vilka som helst, och de försvinner nästan alltid i mängden. Och alla dem de kände undrar vart de tog vägen egentligen, och vad de har som ingen annan har. När han lägger armen om henne, och hon lutar huvudet mot hans axel har de alltid varandra, och det är det de är helt ensamma om.

That's enough of that shit.