Det sjuka är att jag räknas som vuxen i nästan alla aspekter nu, och ändå kan jag och min pappa inte sluta bråka om mitt rum. Det sjuka är att jag har försökt förklara för honom i säkert halva mitt liv (iaf sen vi flyttade till det här huset, och då var jag tio) att jag inte vill ha mitt rum på samma sätt som hans: det ska vara mycket grejer, och jag ska lätt kunna komma åt saker.
Pappa håller inte med. Och det blir bråk. Efter bråk. Efter bråk. Och till sist blir man så trött att man försöker undvika bråk genom att faktiskt städa ett par veckor, vilket funkar asbra enda tills den dagen då jag inte orkar längre utan låter rummet förfalla. Och vi är tillbaka på ruta ett: de veckor då det var städat räknas inte, och det är dags att klaga på hur rummet är.
Jag är ganska trött på att min pappa alltid hittar på massa bullshit när han argumenterar, när jag var liten märkte jag inte det för man litar ju på sin pappa och han kan ju faktiskt en del, men många gånger när han pratar om hur folk fungerar är det bara skit. "De flesta människor klarar inte av att vara i ditt rum". Ursäkta mig, men jag vet att det inte är sant, för de flesta som varit i mitt rum tycker om det. Och de som inte gör det: fuck you. Det är mitt rum, jag gör som jag vill.
Mitt rum är inte till för att farmor ska godkänna det, det är till för jag ska kunna hänga på ett ställe där jag trivs. Och jag trivs som fan i mitt rum, vilket är bra, för jag är nog den som spenderar mest tid här. De få (mycket få) gånger pappa tittar in på mitt rum får han väl ha ångest om det är så, jag har ångest dagligen av massa anledningar, det tror jag alla har: och eftersom jag inte tänker ändra mitt rum får han helt enkelt acceptera det.
"Vad ska vi göra med ditt rum när du flyttar till Norge, då? Hade du bara tänkt lämna det här?". Ibland är han värre än Marcus när det gäller att komma på värdelösa argument: när jag flyttar till Norge planerar jag att ta med mig så mycket som möjligt, och resten ska jag packa ner i lådor tills jag flyttar seriöst. Jag vet att mamma och pappa kommer tapetsera om mitt rum så fort jag lämnar det (med tanke på hur mycket jag förstört väggarna har de inget val), så jag kan lika gärna göra precis vad jag vill med det eftersom jag inte kommer - om allt går planenligt - vara kvar längre än ett år till. Förklara det för min pappa...
That's enough of that shit.
4 kommentarer:
"Mitt rum är min oas" - för att citera Zits :P
Jaa, men jag förstår vad du menar, jag menar, det är ju DITT rum och du ska ju inte bo där hela livet och din pappa ska ju knappast bo där inne, så du borde få göra vad du vill med det.
Haha, men ELLER HUR.
Ja, det ävad vi försöker säga, men han är ju hopplös.
Herregud! Din pappa verkar ju bara trög när han inte inser att du får och kommer att göra precis som du vill med ditt rum eftersom det är just DITT rum.
Ja,det är vad jag försökt förklara för honom, men det går INTE så bra...
Skicka en kommentar