I hate the way you can't say no

Förra inlägget var mitt 300 inlägg och den enda som kommenterade var Kunglige Chriss. Jag känner mig så dissad. :(

Min nya insikt är att jag motivera tamigfan allting genom hat. Det tror jag alla gör, för att citera dr Cox om träning, till att börja med: "the key to my exercise program is this one simple truth: I hate my body. Do you understand the second you look in the mirror and you're happy with what you see, baby, you just lost the battle". Jag kör på samma spår, jag försöker seriöst träna sex av sju dagar i veckan (även om det bara innebär en tio minuters springtur innan jag går till skolan) för att jag hatar hur jag blir om jag inte tränar. Jag tar trappmaskinen eftersom jag hatar mina boobs och försöker kompensera med en snygg rumpa.

Och det blir värre! Jag jobbar eftersom jag hatar att vara pank, jag går till skolan eftersom jag hatar att ligga hemma och känna mig eländig, jag gör läxor eftersom jag hatar att känna mig korkad i jämförelse med alla andra, jag skriver för jag hatar att känna mig oproduktiv, jag vill engagera mig politiskt för att jag hatar tanken på att leva ett liv utan att ha gjort någonting för någon annan, jag läser för att jag hatar att jag kanske missar bra litteratur bara för att jag är lat.

Så fortsätter det. I all oändlighet. Nu vet jag inte om alla tänker såhär eller bara jag (det finns säkert något som tänker tvärtom om och gör allt för att de älskar saker), men det var en intressant insikt i alla fall. Som slog mig medan jag sprang på ett löpband och insåg att jag inte tyckte att det var lika tråkigt som innan: helt plötsligt har jag börjat tycka om att träna och då gör jag det oftare och lättare än innan. Fast like it or not, det handlar bara om att man hatar sin kropp. Faktiskt.

That's enough of that shit.