Iris

Min novell jag nämnde för ett par dagar sen som min lärare älskade. Som alltid hatar jag den redan. :P KOMMENTERA.


Vissa dagar vaknar jag av att jag bitit mig så hårt i tungan att den blöder. Då vet jag att jag drömt om henne. Ibland går jag upp och sticker fingrarna i halsen, kräks, för att vara säker på att allt är över. För om jag inte gör det, om något av drömmen blir kvar i mig, då kommer det att förfölja mig resten av dagen. Som ett monster, som jag kämpar hela dagen för att springa ifrån, men som slutligen, alltid och till sist hinner ikapp mig strax innan jag ska sova och sen håller mig vaken tills det ljusnar ute igen. Om det inte är vinter, förstås, då är det alltid mörkt, och jag sitter där i mitt fönster och önskar att jag aldrig träffat henne. Ibland har jag min hatt på mig, blundar, och låtsas att jag är den hon kan få. Den hon vill ha.

Idag är en sån dag. Jag hade ätit makaroner innan jag gick och la mig, för jag kände på mig att det kunde bli såhär, och de är lättare att spy upp än annan mat. Det finns nog de som skulle säga att det är självskadligt, men jag kallar det överlevnad. Om två år är hon ändå inte kvar, det säger hon jämt, och då kanske jag kan släppa taget, men inte än. Inte idag, och tills den dagen kommer äter jag makaroner. Jag har ändå aldrig gillat pasta.

De värsta dagarna är då hon drömt om mig också. Då sover jag sällen på flera nätter, och idag hinner jag inte ens fram till mitt skåp innan jag vet att det är en sån dag: hon står redan där och väntar på mig, med den sortens leende på läpparna som bara hon har. Hon ser ut att höra hemma där, men bara för att jag inte kan komma på var i världen hon skulle se vilsen ut. Hon är alltid rätt, och därför förstår jag inte varför hon alltid dras till mig: jag är alltid fel.

Inatt har hon drömt att hennes handväska var full av köttbullar som jag ville att hon skulle äta, får jag veta på vägen till engelskan. Jag bara nickar dumt åt informationen, istället för att dra nåt skämt om att det vore typiskt mig att försöka få en vegetarian att äta köttbullar, istället för att säga något som skulle få henne att skratta. Det vore typiskt mig att göra nåt sånt, fast aldrig mot henne såklart. Men det behöver ju inte hon veta.

Hon följer mig hela vägen in i klassrummet och stannar så länge att läraren måste be henne gå igen. Nu är hon sen till sin lektion, men det spelar inte henne någon roll, och hennes höga klackar ökar inte nämnvärt när hon nästan ramlar ut från klassrummet. Några killar längst bak kommenterar högljutt hennes lite väl djupa urringning när hon är utom hörhåll och jag önskar verkligen att jag vågade be dem dra åt helvete, att jag någon dag har mod nog att försvara henne. Allt jag gör nu är att slå upp mitt skrivhäfte för att påminnas om varför det är som det är: hon behöver kanske ingen hjälte, men hon förtjänar en. Och tro mig, även om jag ibland låtsas det, är jag allt annat än en hjälte.

Vill ni veta varför en kille som jag aldrig kan bli ihop med en tjej som hon? Förutom det uppenbara, med jordens undergång och så (för ett säkrare tecken på apokalyps finns väl inte?), förstås. Det är för att killar som jag inte faller för tjejer som henne. Det är för allas bästa, för att inga oskyldiga ska komma till skada. Oskyldiga som hon och jag. Det är som Mary-Jane och Peter Parker, i verkligheten skulle en sån nörd aldrig falla för en tjej som hon. Det är inte bra, självförtroendemässigt. Så vi håller oss till våra actionfigurer, och lägger ut mer pengar på dem än någon kille någonsin lagt på sin flickvän.

Självbevarelsedrift kallas det. När lejonen på Animal Planet blir ifrånsprungna av antiloperna så är det naturens ordning, och när hon och jag möts utanför skolan på väg hem, då finns det inget som heter naturlagar längre. När hennes klackar glider ner några centimeter i sanden där hon går, kan man se hur verkligheten springer ifrån oss, i flock, ständigt hoppandes hit och dit för att undvika drömvärldens morrande käftar. Drömvärlden som hotar att äta upp den och ge oss det vårt ”lyckliga i alla sina dagar”, men vi behöver inte oroa oss. Verkligheten kommer alltid undan, återvänder alltid, men i fem minuter, när det bara är hon och jag kvar, då kan den inte längre nå oss.

Det är under de minuterna som jag inser ironin i hennes namn, för hon är verkligen som hämtad ur en Goo Goo Dolls-låt. A thousand other boys could never reach you, how could I have been the one? Fast det hjälper ju inte, för vi går ändå alltid några meter ifrån varandra, och ibland pratar vi inte ens utan hon bara nynnar på en sång eller håller en av sina berömda klagomonologer: swallowed all your bitter pills, that’s what makes you beautiful.

Efter fem minuter är vi framme vid hennes hus, och då kommer antilopen tillbaka med verkligheten för att fortsätta beta, eftersom lejonet för länge sen hittat ett kadaver att gnaga på någon annanstans. Ibland står vi kvar och fortsätter prata, om vi haft någon särskilt intressant diskussion, eller om hon känner att hon måste berätta klart om det hon läst om den som hon kan få. Den hon vill ha. Fast det spelar ingen roll om vi står där i två sekunder eller tjugotvå minuter, när verkligheten hunnit ikapp oss är det över.

Om vi varit två karaktärer i en film, eller en bok, hade folk kanske insett vilket perfekt par vi är och börjat skriva fan fictions, men verkligheten är så stenhård och bestämd – det ska aldrig, aldrig hända – att vi inte ens får det.

That's enough of that shit.