These boots are made for walking

Nej, klockan är inte alls halv fem och jag har inte alls terapiskrivit hela natten, jag lovar. Borde verkligen sova, men jag har inte mått bra så jag skrev massa. Ni ska läsa. La upp skiten på Färdlektyr (enda sidan jag kan publicera saker på, Sockerdricka är strictly MAT-gänget) men det går inte att länka där, så nu lägger jag ut allt här istället. Kommentera iaf!

-------

Så det var såhär det kändes att bli knivhuggen. Iris stapplade några steg bakåt och kände instinktivt efter mot smärtan i hennes bröst, bara för att inse att det inte fanns någon kniv där. Helvete, helvete. Ett enda ord flög genom hennes huvud när hon insåg att det som egentligen hänt var värre än en kniv i magen. Att se den hon älskade mest av alla kyssa någon annan var ett helt annat sorts ”take my breath away” än vad hon ville vara med om. Rätt kyss, fel person.
På ostadiga ben lyckades hon backa ytterligare några meter och snubbla in på en sidogata, där sjönk hon ihop på den kalla trottoaren, lutad mot en vägg. Hennes huvud föll hårt ner mot knäna, och när hon fäste blicken på trottoaren och insåg hon att hon grät ganska häftigt också. Det var ingen idé att ens försöka sluta.
Hon hade ju vetat att det här skulle hända. Självklart skulle han gå vidare, hon hade bara inte trott att det skulle gå så fort. Och hon hade inte en aning om att det skulle vara såhär svårt att acceptera det.
Med suddig blick fiskade hon upp mobilen ur fickan, bara för att lägga ner den igen när hon insåg att hon inte hade någon att ringa. Det fanns väl ett par som kanske skulle kunna förstå henne, men eftersom hon tillbringat de senaste veckorna med att förklara för alla hon kände hur bra livet var utan honom ville hon inte erkänna hur mycket hon faktiskt ljugit när hon sagt det. Uppgivet åkte mobilen raka vägen ner i handväskan igen.
Här skulle hon sitta tills världen blev snäll igen, och det sa sig själv att det kunde ta tid.

- Ehm, hallå… tjejen?
Rösten som plötsligt drog tillbaka Iris till verkligheten, som fick henne att inse att hon faktiskt satt precis bredvid en central gata i Stockholm och inte befann sig instängd på sitt rum, hade kunnat tillhöra precis vem som helst.
- Hej, fortsatte rösten när Iris såg upp och märkte att den tillhörde en tjej som verkade vara ungefär i hennes ålder. Ehm, hur är det?
Iris var på väg att svara, men så kom hon på att hon faktiskt inte hade en aning om hur det var, så hon ryckte bara på axlarna.
- Eller ja, liksom… fortsatte tjejen. Det är väl sämst, såklart. Men det känns taskigt att bara gå förbi utan att fråga, typ. Vill du ha en kram eller nåt? Eller en näsduk eller en McFlurry?
Iris snörvlade lite och försökte torka bort tårarna.
- Jag skulle kunna behöva en kram, erkände hon till sist, med ett tafatt leende åt det surrealistiska i det hela.
Tjejen gled ner bredvid henne, och slog tröstande sina armar runt Iris. Utan att säga något bara satt de där, den ena gråtandes och den andra mumlandes lugnande ord om att det skulle bli bättre. Så satt de, tills Iris tårar slutligen tog slut, och allt som återstod var några fåniga snörvlanden.
- Fan, mumlande hon. Jag hatar män.
- Don’t we all? undrade tjejen med ett leende. Har de gjort nåt speciellt eller kom du bara att tänka på hur värdelösa de är helt plötsligt?
Iris tvingade fram ett leende.
- Det skulle varit ett år imorgon, förklarade hon. Och han kommer spendera den dagen med nån annan! hennes röst brast på de sista orden och återigen började tårar fylla hennes ögon.
- Är det de där jävlarna som står och elvispar vid övergångsstället? undrade tjejen. Seriöst, jag funderade på att boka ett hotellrum åt dem!
En nick från Iris fick henne att fortsätta sin diss, det verkade ha en uppmuntrande inverkan på hennes nyfunna gråtande väninna.
- Om det är till nån tröst såg det jäkligt amatörmässigt ut också.
- Han var inte jättebra på att hångla, erkände Iris.
- Menar du? Det ironiska i hennes röst kunde bara mätas med minen och blicken hon gjorde samtidigt – Iris brast ut i skratt på riktigt.
Som om det var en tyst överenskommelse mellan dem räckte tjejen plötsligt över sin mobiltelefon, en skinande ny Z610 som man lätt kunde spegla sig i, och en mascara till Iris, samtidigt som hon reste sig upp för att kolla läget lite snabbt.
- De har gått och du ser okej ut, sa hon när hon återvände. McDonalds eller vego-café några gator bort?
- Ta inte illa upp, men jag föredrar McDonalfs, svarade Iris.
- Inga problem. Jag hatar böngroddar.

Några timmar senare hade Iris ett nytt nummer och ett nytt namn att lägga in i sin telefonbok. Amanda. De hade suttit i flera timmar på McDonalds och diskuterat män, och varför de hatade dem. Amanda hade tagit sig tid att lyssna på hela Iris historia, utan att bittert be henne gå vidare eller bara strunta i det. Och Iris hade kunnat koppla av och tänka på nåt annat när Amanda berättade om alla idioter hon träffat på genom åren. Och båda två hade mer och mer drabbats att känslan av att det var precis det här de behövde.
De fortsatte träffas med jämna mellanrum när de båda råkade vara i stan, och höll SMS-kontakt när de var upptagna. När SMSandet blev för dyrt fortsatte de på telefon, och det dröjde inte många veckor innan de började höras av dagligen på telefon och träffas allt oftare bara för att titta på TV tillsammans.
- Okej, MacGyver, Jack Sparrow eller Brad Pitt, du ska gifta dig med en, vara bästis med en annan, och dödsfiende med en tredje? Amanda målade upp ett scenario och Iris suckade.
- Matte, nationella, imorgon, är det svar nog? försökte hon.
- Nope, kom igen nu. Jag kan gissa åt dig! Jag menar, du skulle aldrig kunna gifta dig med MacGyver, du idoliserar honom för mycket.
- Mannen som är bäst på allt, mumlade Iris lite halvt medan hon verkligen, verkligen försökte koncentrera sig på den räta linjens ekvation.
- Så han blir bästis, och jag tror du gifter dig med Brad Pitt.
- Vadå, så jag ska vara dödsfiende med Jack Sparrow?
- Skulle du gifta dig med honom, eller? Han skulle ju bedra dig innan du hann vara otrogen med Brad!
- Okej, okej, gick Iris med på och la bort matteboken – tillfälligt. Luke Skywalker, David Hasselhoff och Ashton Kutcher – personlig stylist, älskare och rival.
- Lätt Don’t Hassel the Hoff som stylisten i alla fall, skrattade Amanda till svar.

Sån var deras relation, enkel och kravlös, kanske inte den sortens vänskap som gjorde underverk för studierna, men utan tvekan den som räddade en från den vanliga vardagsångesten. Ett dåligt prov botades med shopping, och rykten om ex man ännu inte var helt över botades med en heldag på stan och romantisk komedi på kvällen.
Det var just en sån dag som det absolut otänkbara hände och Iris lyckades bryta av klacken på sina älskade högklackade som tagit henne genom stan hundratals gånger innan. I valet mellan att åka hem och byta eller köpa nya och fortsätta dagen på stan beslutade Amanda att de åtminstone kunde titta om det fanns några värdiga kandidater i närmsta skobutik. Och Iris lät sig övertalas.
De fick syn på stövlarna exakt samtidigt och visste genast att det var de som Iris skulle ha. Smal, hög klack, svart läder som räckte ungefär hälften upp på låret: ”these boots were made for walking” konstaterade Amanda lyriskt när Iris bytte om till dem i butiken och fick sina gamla nerpackade i en påse.
Och Iris kände sig genast som en ny person när hon tog sina första steg i dem. De satt perfekt. Det hade varit kärlek vid första ögonblicket, och det var så uppenbart att de var gjorda för varandra. De klickade precis lagom högt när klacken slog i marken, och Amanda skrattade åt henne när hon helt enkelt inte kunde sluta le.
Utan att de märkte det hade de kommit till precis den plats där de två hade träffats, bara tjugo meter ifrån övergångsstället där Iris sist hade sett sitt ex och den andra tjejen. Och nu, precis som då, kunde man se hur den mörkhårige pojken som krossat hennes hjärta stod bredvid rödljuset och lekte torktumlare med en ny tjej. De båda flickorna såg på varandra och skakade synkroniserat på sina huvuden: chansen måste varit en på miljonen och ändå hände det.
- Överlever du? undrade Amanda oroligt.
Iris tog ett djupt andetag och lät blicken vandra över pojken och flickan igen. Hon kände hur den välbekanta och obehagliga magkänslan återvände, hur det började knyta sig strax under naveln, och hur det började bli svårt att andas – bara för att plötsligt känna hur allting släppte. Istället sprack hennes läppar upp i ett stort leende och hon nickade mot Amanda.
- These boots are made for walking, började hon sjunga, och hennes vän fyllde snabbt i:
- And that’s just what they do!
Samtidigt som det slog om till grönt passerade de det oavbrutet hånglande paret, och avslutade tillsammans:
- One of these days these boots are gonna walk all over you!


That's enough of that shit.

Och typ... kommentera, snälla? ^^