Så är jag tillbaka på hat igen. Jag vet inte vem jag hatar mest just nu, mig själv eller Martin. Jag vill ju inte det här och jag var så jäkla övertygad om att jag var över det värsta och så börjar det om igen. Värre än förra gången. Om han tror att han vet hur jag är när jag är dryg är han dead wrong, jag har inte börjat än.
Man ska veta sitt eget värde. Jag vet precis hur viktig jag är i vissa sammanhang, som arrgruppen. Jag är väl medveten om att jag är en dryg bitch, men jag är den enda som inte kan kickas. Jag är nämligen den enda med fritidsgård. Så att ställa ett ultimatum till Dreaner - Martin eller jag - det var inte ens svårt.
Fast jag vill inte kicka honom egentligen, vi behöver honom faktiskt. Det är väl mer en principsak, jag som försöker statuera ett exempel eller så. Allt jag vill ha är en förklaring och kanske en ursäkt, jag vill veta hur det är egentligen, sen gör det inte mig nåt om han är med eller inte. Helst med, förstås. Själv skulle jag lämnat för länge sen om det inte vore för att jag inte kan. Det är lite kluvet, så att säga.
Det styr sig väl. Dreaner skulle snacka med honom. Men om han inte slutar uppföra sig som att jag var världens jobbigaste person och att han ångrar varje sekund han spenderat med mig, då får han skylle sig själv. För, I'm not a bitch, I'm the Bitch. And it's miss Bitch to you.
That's enough of that shit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar