There's no hell like home

Det känns som att jag börjar komma hem nu. Eller ja, det är fortfarande skitjobbigt för jag har massa skolarbeten att skriva, jobb att skaffa, körtkort att ta och så vidare, men jag tror det går att lösa om jag bara tar tag i det. Baserat på det faktum att de flesta faktiskt klarar av att börja trean utan att ta knark eller köpa arbeten av pluggisarna, i alla fall.

Anyway, det som känns bra är att jag tror att jag börjar bli glad igen. Det tog ett tag liksom, men det kan ju lite ha berott på att jag inte ville erkänna för mig att jag mådde dåligt, för det är ju så eeemooo, typ. Men sen var det någon som var vänlig nog att påpeka för mig att jag varit mer eller mindre nere ganska länge nu, och det slog mig att det är ju faktiskt sant och nu är det nog bra. Eller bra är det ju inte, men det värsta är över, helt enkelt.

Och det här blogg inlägget låter jättetråkigt, men jag kände iaf att jag borde skriva ner det här så jag kan komma ihåg det. Sen är det väl inte säkert att bara för att jag kommit över vissa saker så kommer livet gå på räls hädanefter (se förra inlägget ;P), speciellt inte med den här jäkla huvudvärken jag har.

Det luktar regn nu iaf, märkte jag när jag öppnade fönstret, vilket är helt underbart egentligen. Så jag ska nog se om det springer runt några Ipren som vill bli nerslagna någonstans och sen ska jag ägna hela min dyrbara uppmärksamhet åt matte c.

That's enough of that shit.