Det sjuka är att jag räknas som vuxen i nästan alla aspekter nu, och ändå kan jag och min pappa inte sluta bråka om mitt rum. Det sjuka är att jag har försökt förklara för honom i säkert halva mitt liv (iaf sen vi flyttade till det här huset, och då var jag tio) att jag inte vill ha mitt rum på samma sätt som hans: det ska vara mycket grejer, och jag ska lätt kunna komma åt saker.
Pappa håller inte med. Och det blir bråk. Efter bråk. Efter bråk. Och till sist blir man så trött att man försöker undvika bråk genom att faktiskt städa ett par veckor, vilket funkar asbra enda tills den dagen då jag inte orkar längre utan låter rummet förfalla. Och vi är tillbaka på ruta ett: de veckor då det var städat räknas inte, och det är dags att klaga på hur rummet är.
Jag är ganska trött på att min pappa alltid hittar på massa bullshit när han argumenterar, när jag var liten märkte jag inte det för man litar ju på sin pappa och han kan ju faktiskt en del, men många gånger när han pratar om hur folk fungerar är det bara skit. "De flesta människor klarar inte av att vara i ditt rum". Ursäkta mig, men jag vet att det inte är sant, för de flesta som varit i mitt rum tycker om det. Och de som inte gör det: fuck you. Det är mitt rum, jag gör som jag vill.
Mitt rum är inte till för att farmor ska godkänna det, det är till för jag ska kunna hänga på ett ställe där jag trivs. Och jag trivs som fan i mitt rum, vilket är bra, för jag är nog den som spenderar mest tid här. De få (mycket få) gånger pappa tittar in på mitt rum får han väl ha ångest om det är så, jag har ångest dagligen av massa anledningar, det tror jag alla har: och eftersom jag inte tänker ändra mitt rum får han helt enkelt acceptera det.
"Vad ska vi göra med ditt rum när du flyttar till Norge, då? Hade du bara tänkt lämna det här?". Ibland är han värre än Marcus när det gäller att komma på värdelösa argument: när jag flyttar till Norge planerar jag att ta med mig så mycket som möjligt, och resten ska jag packa ner i lådor tills jag flyttar seriöst. Jag vet att mamma och pappa kommer tapetsera om mitt rum så fort jag lämnar det (med tanke på hur mycket jag förstört väggarna har de inget val), så jag kan lika gärna göra precis vad jag vill med det eftersom jag inte kommer - om allt går planenligt - vara kvar längre än ett år till. Förklara det för min pappa...
That's enough of that shit.
söndag 30 september 2007
I hate the way you can't say no
Förra inlägget var mitt 300 inlägg och den enda som kommenterade var Kunglige Chriss. Jag känner mig så dissad. :(
Min nya insikt är att jag motivera tamigfan allting genom hat. Det tror jag alla gör, för att citera dr Cox om träning, till att börja med: "the key to my exercise program is this one simple truth: I hate my body. Do you understand the second you look in the mirror and you're happy with what you see, baby, you just lost the battle". Jag kör på samma spår, jag försöker seriöst träna sex av sju dagar i veckan (även om det bara innebär en tio minuters springtur innan jag går till skolan) för att jag hatar hur jag blir om jag inte tränar. Jag tar trappmaskinen eftersom jag hatar mina boobs och försöker kompensera med en snygg rumpa.
Och det blir värre! Jag jobbar eftersom jag hatar att vara pank, jag går till skolan eftersom jag hatar att ligga hemma och känna mig eländig, jag gör läxor eftersom jag hatar att känna mig korkad i jämförelse med alla andra, jag skriver för jag hatar att känna mig oproduktiv, jag vill engagera mig politiskt för att jag hatar tanken på att leva ett liv utan att ha gjort någonting för någon annan, jag läser för att jag hatar att jag kanske missar bra litteratur bara för att jag är lat.
Så fortsätter det. I all oändlighet. Nu vet jag inte om alla tänker såhär eller bara jag (det finns säkert något som tänker tvärtom om och gör allt för att de älskar saker), men det var en intressant insikt i alla fall. Som slog mig medan jag sprang på ett löpband och insåg att jag inte tyckte att det var lika tråkigt som innan: helt plötsligt har jag börjat tycka om att träna och då gör jag det oftare och lättare än innan. Fast like it or not, det handlar bara om att man hatar sin kropp. Faktiskt.
That's enough of that shit.
Min nya insikt är att jag motivera tamigfan allting genom hat. Det tror jag alla gör, för att citera dr Cox om träning, till att börja med: "the key to my exercise program is this one simple truth: I hate my body. Do you understand the second you look in the mirror and you're happy with what you see, baby, you just lost the battle". Jag kör på samma spår, jag försöker seriöst träna sex av sju dagar i veckan (även om det bara innebär en tio minuters springtur innan jag går till skolan) för att jag hatar hur jag blir om jag inte tränar. Jag tar trappmaskinen eftersom jag hatar mina boobs och försöker kompensera med en snygg rumpa.
Och det blir värre! Jag jobbar eftersom jag hatar att vara pank, jag går till skolan eftersom jag hatar att ligga hemma och känna mig eländig, jag gör läxor eftersom jag hatar att känna mig korkad i jämförelse med alla andra, jag skriver för jag hatar att känna mig oproduktiv, jag vill engagera mig politiskt för att jag hatar tanken på att leva ett liv utan att ha gjort någonting för någon annan, jag läser för att jag hatar att jag kanske missar bra litteratur bara för att jag är lat.
Så fortsätter det. I all oändlighet. Nu vet jag inte om alla tänker såhär eller bara jag (det finns säkert något som tänker tvärtom om och gör allt för att de älskar saker), men det var en intressant insikt i alla fall. Som slog mig medan jag sprang på ett löpband och insåg att jag inte tyckte att det var lika tråkigt som innan: helt plötsligt har jag börjat tycka om att träna och då gör jag det oftare och lättare än innan. Fast like it or not, det handlar bara om att man hatar sin kropp. Faktiskt.
That's enough of that shit.
torsdag 27 september 2007
Iris
Min novell jag nämnde för ett par dagar sen som min lärare älskade. Som alltid hatar jag den redan. :P KOMMENTERA.
Vissa dagar vaknar jag av att jag bitit mig så hårt i tungan att den blöder. Då vet jag att jag drömt om henne. Ibland går jag upp och sticker fingrarna i halsen, kräks, för att vara säker på att allt är över. För om jag inte gör det, om något av drömmen blir kvar i mig, då kommer det att förfölja mig resten av dagen. Som ett monster, som jag kämpar hela dagen för att springa ifrån, men som slutligen, alltid och till sist hinner ikapp mig strax innan jag ska sova och sen håller mig vaken tills det ljusnar ute igen. Om det inte är vinter, förstås, då är det alltid mörkt, och jag sitter där i mitt fönster och önskar att jag aldrig träffat henne. Ibland har jag min hatt på mig, blundar, och låtsas att jag är den hon kan få. Den hon vill ha.
Idag är en sån dag. Jag hade ätit makaroner innan jag gick och la mig, för jag kände på mig att det kunde bli såhär, och de är lättare att spy upp än annan mat. Det finns nog de som skulle säga att det är självskadligt, men jag kallar det överlevnad. Om två år är hon ändå inte kvar, det säger hon jämt, och då kanske jag kan släppa taget, men inte än. Inte idag, och tills den dagen kommer äter jag makaroner. Jag har ändå aldrig gillat pasta.
De värsta dagarna är då hon drömt om mig också. Då sover jag sällen på flera nätter, och idag hinner jag inte ens fram till mitt skåp innan jag vet att det är en sån dag: hon står redan där och väntar på mig, med den sortens leende på läpparna som bara hon har. Hon ser ut att höra hemma där, men bara för att jag inte kan komma på var i världen hon skulle se vilsen ut. Hon är alltid rätt, och därför förstår jag inte varför hon alltid dras till mig: jag är alltid fel.
Inatt har hon drömt att hennes handväska var full av köttbullar som jag ville att hon skulle äta, får jag veta på vägen till engelskan. Jag bara nickar dumt åt informationen, istället för att dra nåt skämt om att det vore typiskt mig att försöka få en vegetarian att äta köttbullar, istället för att säga något som skulle få henne att skratta. Det vore typiskt mig att göra nåt sånt, fast aldrig mot henne såklart. Men det behöver ju inte hon veta.
Hon följer mig hela vägen in i klassrummet och stannar så länge att läraren måste be henne gå igen. Nu är hon sen till sin lektion, men det spelar inte henne någon roll, och hennes höga klackar ökar inte nämnvärt när hon nästan ramlar ut från klassrummet. Några killar längst bak kommenterar högljutt hennes lite väl djupa urringning när hon är utom hörhåll och jag önskar verkligen att jag vågade be dem dra åt helvete, att jag någon dag har mod nog att försvara henne. Allt jag gör nu är att slå upp mitt skrivhäfte för att påminnas om varför det är som det är: hon behöver kanske ingen hjälte, men hon förtjänar en. Och tro mig, även om jag ibland låtsas det, är jag allt annat än en hjälte.
Vill ni veta varför en kille som jag aldrig kan bli ihop med en tjej som hon? Förutom det uppenbara, med jordens undergång och så (för ett säkrare tecken på apokalyps finns väl inte?), förstås. Det är för att killar som jag inte faller för tjejer som henne. Det är för allas bästa, för att inga oskyldiga ska komma till skada. Oskyldiga som hon och jag. Det är som Mary-Jane och Peter Parker, i verkligheten skulle en sån nörd aldrig falla för en tjej som hon. Det är inte bra, självförtroendemässigt. Så vi håller oss till våra actionfigurer, och lägger ut mer pengar på dem än någon kille någonsin lagt på sin flickvän.
Självbevarelsedrift kallas det. När lejonen på Animal Planet blir ifrånsprungna av antiloperna så är det naturens ordning, och när hon och jag möts utanför skolan på väg hem, då finns det inget som heter naturlagar längre. När hennes klackar glider ner några centimeter i sanden där hon går, kan man se hur verkligheten springer ifrån oss, i flock, ständigt hoppandes hit och dit för att undvika drömvärldens morrande käftar. Drömvärlden som hotar att äta upp den och ge oss det vårt ”lyckliga i alla sina dagar”, men vi behöver inte oroa oss. Verkligheten kommer alltid undan, återvänder alltid, men i fem minuter, när det bara är hon och jag kvar, då kan den inte längre nå oss.
Det är under de minuterna som jag inser ironin i hennes namn, för hon är verkligen som hämtad ur en Goo Goo Dolls-låt. A thousand other boys could never reach you, how could I have been the one? Fast det hjälper ju inte, för vi går ändå alltid några meter ifrån varandra, och ibland pratar vi inte ens utan hon bara nynnar på en sång eller håller en av sina berömda klagomonologer: swallowed all your bitter pills, that’s what makes you beautiful.
Efter fem minuter är vi framme vid hennes hus, och då kommer antilopen tillbaka med verkligheten för att fortsätta beta, eftersom lejonet för länge sen hittat ett kadaver att gnaga på någon annanstans. Ibland står vi kvar och fortsätter prata, om vi haft någon särskilt intressant diskussion, eller om hon känner att hon måste berätta klart om det hon läst om den som hon kan få. Den hon vill ha. Fast det spelar ingen roll om vi står där i två sekunder eller tjugotvå minuter, när verkligheten hunnit ikapp oss är det över.
Om vi varit två karaktärer i en film, eller en bok, hade folk kanske insett vilket perfekt par vi är och börjat skriva fan fictions, men verkligheten är så stenhård och bestämd – det ska aldrig, aldrig hända – att vi inte ens får det.
That's enough of that shit.
Vissa dagar vaknar jag av att jag bitit mig så hårt i tungan att den blöder. Då vet jag att jag drömt om henne. Ibland går jag upp och sticker fingrarna i halsen, kräks, för att vara säker på att allt är över. För om jag inte gör det, om något av drömmen blir kvar i mig, då kommer det att förfölja mig resten av dagen. Som ett monster, som jag kämpar hela dagen för att springa ifrån, men som slutligen, alltid och till sist hinner ikapp mig strax innan jag ska sova och sen håller mig vaken tills det ljusnar ute igen. Om det inte är vinter, förstås, då är det alltid mörkt, och jag sitter där i mitt fönster och önskar att jag aldrig träffat henne. Ibland har jag min hatt på mig, blundar, och låtsas att jag är den hon kan få. Den hon vill ha.
Idag är en sån dag. Jag hade ätit makaroner innan jag gick och la mig, för jag kände på mig att det kunde bli såhär, och de är lättare att spy upp än annan mat. Det finns nog de som skulle säga att det är självskadligt, men jag kallar det överlevnad. Om två år är hon ändå inte kvar, det säger hon jämt, och då kanske jag kan släppa taget, men inte än. Inte idag, och tills den dagen kommer äter jag makaroner. Jag har ändå aldrig gillat pasta.
De värsta dagarna är då hon drömt om mig också. Då sover jag sällen på flera nätter, och idag hinner jag inte ens fram till mitt skåp innan jag vet att det är en sån dag: hon står redan där och väntar på mig, med den sortens leende på läpparna som bara hon har. Hon ser ut att höra hemma där, men bara för att jag inte kan komma på var i världen hon skulle se vilsen ut. Hon är alltid rätt, och därför förstår jag inte varför hon alltid dras till mig: jag är alltid fel.
Inatt har hon drömt att hennes handväska var full av köttbullar som jag ville att hon skulle äta, får jag veta på vägen till engelskan. Jag bara nickar dumt åt informationen, istället för att dra nåt skämt om att det vore typiskt mig att försöka få en vegetarian att äta köttbullar, istället för att säga något som skulle få henne att skratta. Det vore typiskt mig att göra nåt sånt, fast aldrig mot henne såklart. Men det behöver ju inte hon veta.
Hon följer mig hela vägen in i klassrummet och stannar så länge att läraren måste be henne gå igen. Nu är hon sen till sin lektion, men det spelar inte henne någon roll, och hennes höga klackar ökar inte nämnvärt när hon nästan ramlar ut från klassrummet. Några killar längst bak kommenterar högljutt hennes lite väl djupa urringning när hon är utom hörhåll och jag önskar verkligen att jag vågade be dem dra åt helvete, att jag någon dag har mod nog att försvara henne. Allt jag gör nu är att slå upp mitt skrivhäfte för att påminnas om varför det är som det är: hon behöver kanske ingen hjälte, men hon förtjänar en. Och tro mig, även om jag ibland låtsas det, är jag allt annat än en hjälte.
Vill ni veta varför en kille som jag aldrig kan bli ihop med en tjej som hon? Förutom det uppenbara, med jordens undergång och så (för ett säkrare tecken på apokalyps finns väl inte?), förstås. Det är för att killar som jag inte faller för tjejer som henne. Det är för allas bästa, för att inga oskyldiga ska komma till skada. Oskyldiga som hon och jag. Det är som Mary-Jane och Peter Parker, i verkligheten skulle en sån nörd aldrig falla för en tjej som hon. Det är inte bra, självförtroendemässigt. Så vi håller oss till våra actionfigurer, och lägger ut mer pengar på dem än någon kille någonsin lagt på sin flickvän.
Självbevarelsedrift kallas det. När lejonen på Animal Planet blir ifrånsprungna av antiloperna så är det naturens ordning, och när hon och jag möts utanför skolan på väg hem, då finns det inget som heter naturlagar längre. När hennes klackar glider ner några centimeter i sanden där hon går, kan man se hur verkligheten springer ifrån oss, i flock, ständigt hoppandes hit och dit för att undvika drömvärldens morrande käftar. Drömvärlden som hotar att äta upp den och ge oss det vårt ”lyckliga i alla sina dagar”, men vi behöver inte oroa oss. Verkligheten kommer alltid undan, återvänder alltid, men i fem minuter, när det bara är hon och jag kvar, då kan den inte längre nå oss.
Det är under de minuterna som jag inser ironin i hennes namn, för hon är verkligen som hämtad ur en Goo Goo Dolls-låt. A thousand other boys could never reach you, how could I have been the one? Fast det hjälper ju inte, för vi går ändå alltid några meter ifrån varandra, och ibland pratar vi inte ens utan hon bara nynnar på en sång eller håller en av sina berömda klagomonologer: swallowed all your bitter pills, that’s what makes you beautiful.
Efter fem minuter är vi framme vid hennes hus, och då kommer antilopen tillbaka med verkligheten för att fortsätta beta, eftersom lejonet för länge sen hittat ett kadaver att gnaga på någon annanstans. Ibland står vi kvar och fortsätter prata, om vi haft någon särskilt intressant diskussion, eller om hon känner att hon måste berätta klart om det hon läst om den som hon kan få. Den hon vill ha. Fast det spelar ingen roll om vi står där i två sekunder eller tjugotvå minuter, när verkligheten hunnit ikapp oss är det över.
Om vi varit två karaktärer i en film, eller en bok, hade folk kanske insett vilket perfekt par vi är och börjat skriva fan fictions, men verkligheten är så stenhård och bestämd – det ska aldrig, aldrig hända – att vi inte ens får det.
That's enough of that shit.
onsdag 26 september 2007
I love your lack of selfrespect
Vad var min prediction om idag? Jo, att idag skulle vara sämst. Vad var idag? Sämst! Jag menar, det började okej, förutom att det var svinkallt i mitt rum och jag var tvungen att gå upp tidigt för att hinna duscha, men sen gick det utför. Hittade ingen vettig lunch (fast det löste sig), fastnade i den värsta morgontrafiken, det var kallt, och väl framme i skolan fick jag veta att fotograferingen är imorgon. GREAT, liksom. Visst, jag hinner styra upp min Potter Generation-tröja (redan gjort), men ändå, jag var ju värsta snygg idag också ju.
Sen är det onsdag idag och ärligt talat hatar jag onsdagar. Man går i skolan i sju jävla timmar, kommer hem typ fem liksom och är helt död. Dessutom måste man ha lektioner med den gamla kära författarklassen och allt är bara allmänt skitjobbigt. Det enda bra är att vi läser våra kulturämnen med MacGyver, och han är rolig. Han låg och sov på en bänk och jag sprang förbi och sa typ "Get up, MacGyver", och sen pratade vi hockeyfrillor hela dagen ("kolla min MacGyver-frisyr inför skolfotot, jag ska bara spara ut i nacken också!", "och blondera dig...", "ja, visst fan, han är ju blond!" XD).
Att folk sen är allmänt sjuka gör inte alltid saken bättre. Sektorn har en dålig vecka: Zackrid är på det bittraste humöret någon varit på sen Schopenhauer och klagar på allt; Marcus spenderade hela dagen med att försöka komma på nåt att bråka med mig om ("kött är inte mord, att döda djur är mord, det står fel på din knapp", "ska det inte stå 'I'm a Dumbledore girl' på din tröja?") innan han kom på att det bästa sättet var att hoppa på Harrison Ford och klaga på hans omiljömedvetenhet baserat på Air Force One ("en skådespelare måste kunna stå för sin film!", "så du menar att Hannibal Lecter--", "JA, det menar jag!"); jag är... tja, ni märker väl hur jag är idag? På obra humör. Trött är jag också.
En kul grej var iaf att vi sysslade med rorschach på psykologin idag, och även om jag inte tror på det var det ganska skoj ändå. Jag såg inte någonting som hade med Harrison eller Indy att göra, mycket chockerande! Dock var det någon grej som skulle bestämma en sexuella läggning beroende på vad för kön man såg två figurer... saken var bara den att jag såg inte figurerna, jag såg en grävling! XD Och när jag sagt det HOPPADE Sina upp och började skrika om hur han såg ett lodjur och var tvungen att gå fram och markera på tavlan innan han konstaterade att "jag ser en pokémon!" och efter det fick vi veta vad det var man egentligen skulle se... Med andra ord vill jag inte veta vad jag och Sina gillar.
För att muntra upp mig efter etiken jag ska plugga nu hade jag tänkt titta på Air Force One idag, ända tills jag insåg att jag inte har den. Jag var fan övertygad om att jag köpte den i somras, men nu har jag kommit på att det har jag inte alls så jag blev deprimerad. Måste köpa den omgående på typ Tradera. Hursomhelst insåg jag att vi inte alls spelat över Six days, Seven nights som jag trodde så jag ska titta på den istället. Och hoppas att vi inte spelat över slutet.
That's enough of that shit.
Sen är det onsdag idag och ärligt talat hatar jag onsdagar. Man går i skolan i sju jävla timmar, kommer hem typ fem liksom och är helt död. Dessutom måste man ha lektioner med den gamla kära författarklassen och allt är bara allmänt skitjobbigt. Det enda bra är att vi läser våra kulturämnen med MacGyver, och han är rolig. Han låg och sov på en bänk och jag sprang förbi och sa typ "Get up, MacGyver", och sen pratade vi hockeyfrillor hela dagen ("kolla min MacGyver-frisyr inför skolfotot, jag ska bara spara ut i nacken också!", "och blondera dig...", "ja, visst fan, han är ju blond!" XD).
Att folk sen är allmänt sjuka gör inte alltid saken bättre. Sektorn har en dålig vecka: Zackrid är på det bittraste humöret någon varit på sen Schopenhauer och klagar på allt; Marcus spenderade hela dagen med att försöka komma på nåt att bråka med mig om ("kött är inte mord, att döda djur är mord, det står fel på din knapp", "ska det inte stå 'I'm a Dumbledore girl' på din tröja?") innan han kom på att det bästa sättet var att hoppa på Harrison Ford och klaga på hans omiljömedvetenhet baserat på Air Force One ("en skådespelare måste kunna stå för sin film!", "så du menar att Hannibal Lecter--", "JA, det menar jag!"); jag är... tja, ni märker väl hur jag är idag? På obra humör. Trött är jag också.
En kul grej var iaf att vi sysslade med rorschach på psykologin idag, och även om jag inte tror på det var det ganska skoj ändå. Jag såg inte någonting som hade med Harrison eller Indy att göra, mycket chockerande! Dock var det någon grej som skulle bestämma en sexuella läggning beroende på vad för kön man såg två figurer... saken var bara den att jag såg inte figurerna, jag såg en grävling! XD Och när jag sagt det HOPPADE Sina upp och började skrika om hur han såg ett lodjur och var tvungen att gå fram och markera på tavlan innan han konstaterade att "jag ser en pokémon!" och efter det fick vi veta vad det var man egentligen skulle se... Med andra ord vill jag inte veta vad jag och Sina gillar.
För att muntra upp mig efter etiken jag ska plugga nu hade jag tänkt titta på Air Force One idag, ända tills jag insåg att jag inte har den. Jag var fan övertygad om att jag köpte den i somras, men nu har jag kommit på att det har jag inte alls så jag blev deprimerad. Måste köpa den omgående på typ Tradera. Hursomhelst insåg jag att vi inte alls spelat över Six days, Seven nights som jag trodde så jag ska titta på den istället. Och hoppas att vi inte spelat över slutet.
That's enough of that shit.
tisdag 25 september 2007
It's a perfect day, in a perfect world
Jag har nästan haft en oanständigt bra dag idag, vilket gör mig övertygad om att jag kommer se för jävlig ut på skolfotot imorgon. Illa, men det är sånt man får ta. Det är ju bara min sista chans ever att se bra ut på ett skolfoto, men ingen panik...
För att återgå till dagen: att gymma på morgonen är underbart (you're at the gym at eight, and school begins at ten?). Jag kommer inte sluta tjata om det, det var så jävla skönt att få träna imorse dessutom för jag har inte gjort det på tre veckor = jobbigt. Sen var killen på Sandy's som jag köpte latte av astrevlig, fast lattemaskinen var inte vaken när jag kom dit ("lyckligtvis var den ju inte bakis" som Zackrid uttryckte det). Framme i skolan fick jag 250 gram choklad av Z, fick veta att Kultur och Idéhistorian skulle tillbringas med att se Life of Brian... styrde upp projektarbetet, blev dyrkad av MacGyver-killen eftersom jag kunde dyrka upp lås med gem ("jag ska kalla dig MacGyverlina efter det här"), kom hem, övningskörde, fick veta att Hermelinen är ours för HP-konventet, beställde VÄRLDENS SNYGGASTE LINNE™ från Knapp.nu/andrasaker, köpte MacGyver säsong 2 från CDON...
Förutom att Scrubs plötsligt började om igen efter fittigaste cliff-hangern ever, så har dagen varit skitbra. Därför kommer jag med största sannolikhet ha världens sämsta hårdag imorgon och se för jävlig ut på fotot. Det är smällar man får ta.
That's enough of that shit.
För att återgå till dagen: att gymma på morgonen är underbart (you're at the gym at eight, and school begins at ten?). Jag kommer inte sluta tjata om det, det var så jävla skönt att få träna imorse dessutom för jag har inte gjort det på tre veckor = jobbigt. Sen var killen på Sandy's som jag köpte latte av astrevlig, fast lattemaskinen var inte vaken när jag kom dit ("lyckligtvis var den ju inte bakis" som Zackrid uttryckte det). Framme i skolan fick jag 250 gram choklad av Z, fick veta att Kultur och Idéhistorian skulle tillbringas med att se Life of Brian... styrde upp projektarbetet, blev dyrkad av MacGyver-killen eftersom jag kunde dyrka upp lås med gem ("jag ska kalla dig MacGyverlina efter det här"), kom hem, övningskörde, fick veta att Hermelinen är ours för HP-konventet, beställde VÄRLDENS SNYGGASTE LINNE™ från Knapp.nu/andrasaker, köpte MacGyver säsong 2 från CDON...
Förutom att Scrubs plötsligt började om igen efter fittigaste cliff-hangern ever, så har dagen varit skitbra. Därför kommer jag med största sannolikhet ha världens sämsta hårdag imorgon och se för jävlig ut på fotot. Det är smällar man får ta.
That's enough of that shit.
"Sometimes I amaze even myself."
Ibland är man nöjd med sig själv. I svenska b fick den alltid lika roliga uppgiften att skriva en novell, och jag skrev en när jag var halvtrött och bitter och hade huvudvärk på tåget hem från Skåne, och nu fick min lärare läsa den.
Och hon typ, älskade den. O_o Vilket är weird, för inga lärare har älskat några noveller jag skrivit innan, de har liksom tyckt att de är okej, men nu var hon så imponerad att hon frågade om hon kunde få behålla den sen, inte bara som lärare utan liksom... tja, för sig själv. o_O Jag är hemskt smickrad och mycket förvånad.
Fast jag ska redigera den lite. Typ ändra slutet och förtydliga en grej. Hmm, hmm, och det har jag till torsdag på mig att göra. Det får duga. Sen lägger jag nog ut den här också utifall att någon skulle ha tråkigt. :P
That's enough of that shit.
Och hon typ, älskade den. O_o Vilket är weird, för inga lärare har älskat några noveller jag skrivit innan, de har liksom tyckt att de är okej, men nu var hon så imponerad att hon frågade om hon kunde få behålla den sen, inte bara som lärare utan liksom... tja, för sig själv. o_O Jag är hemskt smickrad och mycket förvånad.
Fast jag ska redigera den lite. Typ ändra slutet och förtydliga en grej. Hmm, hmm, och det har jag till torsdag på mig att göra. Det får duga. Sen lägger jag nog ut den här också utifall att någon skulle ha tråkigt. :P
That's enough of that shit.
söndag 23 september 2007
I fell in love with an alien
HAH, nu är jag glad! Jag har nämligen hittat Heroes på Amazon.com. Och? tänker ni och pekar på CDON. Ja, om man menar TV-serien kanske det funkar: syftar man på Harrison Ford-filmen från 1970 så blir det genast betydligt svårare att hitta den (speciellt sen den där jävla TV-serien!), men nu har jag lyckats. Och inte nog med det: de har så mycket obskyra gamla 70-tals-filmer att jag har utökat min lista över filmer med honom jag har kvar att se med typ fem stycken, så nu har jag 14 av hans filmer kvar. WOW.
Happy happy fan girl, som Hanna skulle säga. Hur jag ska ha råd att köpa VHSer för 39 dollar styck kan man fråga sig. Äh, jag har hela livet på mig.
That's enough of that shit.
Happy happy fan girl, som Hanna skulle säga. Hur jag ska ha råd att köpa VHSer för 39 dollar styck kan man fråga sig. Äh, jag har hela livet på mig.
That's enough of that shit.
Check up, här kommer jag, jag är Kristi Brud
Wraaargh! Nu har jag tillbringat längre tid än jag vill erkänna med att lägga över citat till min nya hemsida. Det är asjobbigt, och det värsta är att det är typ 822 citat och jag har lagt ut 199 just nu (borde lägga till ett till för symmetrin insåg jag nu...). Hur många som helst kvar! Och det tar verkligen tid att göra det också, sortera in alla i rätt kategorier, bestämma huruvida de är roliga nog för att var kvar (jag hade väldigt dålig humor en gång it den) eller inte. Men det går framåt, min nya hemsida borde lanseras snart. Sen kan jag börja jobba med mitt nästa projekt...
En sak som jag fortfarande stör mig på är det faktum att Kristi Brud made it to the löpsedlar AGAIN. Seriöst, det är över tre och ett halvt år sen Knutby-mordet, och ändå ser hon till att hamna på löpet ungefär en gång varje halvår så att ingen ska glömma bort henne. Alltid samma grej också: nya detaljer om Pastorns hemliga sexliv. I care so little I almost passed out.
För er som är helt efterblivna är Kristi Brud artistnamnet som Åsa Waldau använder sig av i sin strävan för världsherravälde. Den manipulativa kvinnan låtsas att hon på allvar tror sig vara förlovad med Jesus och skapar sig rubriker då och då för att göra reklam för sitt spa där hon jobbar med att hjärntvätta folk och tar över världen. Min teori är att det är Kristi Brud som manipulerat Pastorn till att manipulera Barnflickan till att döda Kristi Bruds syster/Pastorns fru... är det bara jag som börjar få huvudvärk?
En bra grej är att om man har tråkigt och vill läsa på lite om Sveriges mest konstiga kändis, så är Wikipedia som alltid din vän.
That's enough of that shit.
En sak som jag fortfarande stör mig på är det faktum att Kristi Brud made it to the löpsedlar AGAIN. Seriöst, det är över tre och ett halvt år sen Knutby-mordet, och ändå ser hon till att hamna på löpet ungefär en gång varje halvår så att ingen ska glömma bort henne. Alltid samma grej också: nya detaljer om Pastorns hemliga sexliv. I care so little I almost passed out.
För er som är helt efterblivna är Kristi Brud artistnamnet som Åsa Waldau använder sig av i sin strävan för världsherravälde. Den manipulativa kvinnan låtsas att hon på allvar tror sig vara förlovad med Jesus och skapar sig rubriker då och då för att göra reklam för sitt spa där hon jobbar med att hjärntvätta folk och tar över världen. Min teori är att det är Kristi Brud som manipulerat Pastorn till att manipulera Barnflickan till att döda Kristi Bruds syster/Pastorns fru... är det bara jag som börjar få huvudvärk?
En bra grej är att om man har tråkigt och vill läsa på lite om Sveriges mest konstiga kändis, så är Wikipedia som alltid din vän.
That's enough of that shit.
My boyfriends whip is bigger than yours
Jag träffade ju på en sån där rolig människa på pendeltågsstationen. En sån som inleder konversationen med "are you a model? 'Cause you look so sexy" (jag visste väl att det fanns en baksida med att alltid hårspraya), och sen spenderar halva samtalet med att säga att jag är så himla snygg (man har lust att påpeka att det är för att kompensera för hans fulhet, men jag är snäll), och lite pliktskyldigt frågar vartifrån man kommer. En sån som efter att ha sagt "your boyfriend must be so lucky" inser att jag svarade "he is" och därför avslutar samtalet med ett "so, you do have a boyfriend?" innan han fortsätter till nästa blondin på plattformen, samtidigt som hans kompis garvar, klappar till mig på axeln och säger att det är bra.
Jag vet inte om jag tycker mest synd om honom som inte fattar att den där tekniken aldrig kommer funka, eller om mig som måste stå ut med det. Om man helt seriöst skulle ha en oxpiska med sig på stan, tror ni man skulle bli lämnad ifred då? Eller är det bara "Ell, gå och lägg dig"-tankarna som fladdrar runt?
That's enough of that shit.
Jag vet inte om jag tycker mest synd om honom som inte fattar att den där tekniken aldrig kommer funka, eller om mig som måste stå ut med det. Om man helt seriöst skulle ha en oxpiska med sig på stan, tror ni man skulle bli lämnad ifred då? Eller är det bara "Ell, gå och lägg dig"-tankarna som fladdrar runt?
That's enough of that shit.
lördag 22 september 2007
Some stay dry and others feel the pain
Okej, så livet kanske är rätt jättedåligt för personer i min omedelbara närhet, men jag har en rätt bra dag. Var visserligen tvungen att gå upp kvart i sju (eftersom jag varit sjuk var det helt klart rekord för den här veckan) för att jobba med att måla hus i fyra timmar (samma hus som jag och Chriss borstade i somras), men det var okej för jag jobbade med min syster och hon är sjukt rolig ibland. "Jag har en rätt skön klass. Fast alla är töntar, men de är okej. Fast de är töntar som man skrattar åt, inte har kul med." Ingen är så ytlig som hon.Resten av dagen har jag ju träffat Li och andra feffar, och det är nice, och så fick jag äran att vara första hoggaren som var i hennes nya lägenhet. Den var sjukt nice, är allt jag säger. Vi designade dessutom en assnygg knapp för Stockholmshoggarna: watch it here.
Jag har dessutom fått jättefina strumpor av Li (eller hennes mamma snarare) som matchar Hannas och Lis (deras är röda respektive gröna), köpt hårspray (alla vet hur viktigt det är för mig), och äntligen fått tag på senaste numret av Total Film! Det är seriöst världens bästa tidning, man får nice grejer med den (typ min Die Hard-grej som har på min vattenflaska, eller en bok med deras bästa artiklar sen -97 typ) så jag är glad. Inte illa för någon som egentligen är helt pank, heller.
För att göra saken bättre är dessutom den av mina Indy-böcker som jag börjat läsa (den på bilden, ja), riktigt bra, mycket bättre än jag förväntade mig. Okej, inget skönlitterärt mästerverk kanske, men mycket bra underhållning för en nörd som mig. Och apropå Indy-nörd och underhållning blev jag tipsad om dessa videor av Railok: den här behöver ni bara lyssna på, men den här måste ses.
Alltså en bra kväll, som ska avslutas med lite Zero, chips och MAT-gänget. Imorgon blir det mer jobb, men med tanke på hur cp-snygga t-shirts jag ska köpa när det är över, så är det fett värt det. Catch ya on the flip side!
That's enough of that shit.
fredag 21 september 2007
Du är tuff-tuff-tuff som ett lokomotiv!
Det är så otroligt givande när man får en ledig dag bara sådär (av misstag, faktiskt) och bestämmer sig för att göra något av den. Det slutar alltid med att man ser på Scrubs i ett par timmar för mycket, försöker sätta upp en hylla men misslyckas och låter den ligga i sängen och skräpa, halvstädar rummet samtidigt som man skiter fullständig i att plugga även om man lovade sig själv det, och så slutar det med att man designar egna knappar på Knapp.nu. Okej, kanske inte alltid, men teorin är densamma: inget plugg och mycket flumm.
Därför ska jag plocka upp geografiboken så fort jag skrivit klart det här (och skrivit klart en scin i en berättelse) och åtminstone läsa klart texterna till dagens tenta. Då har jag pluggat lite och sen kan jag plugga mer igen på måndag när jag är ledig igen.
Idag är jag frisk, finally, därför är det en ledig dag och inte sjukdag (alla lektioner var inställda, not my fault, really), och det betyder att jag kan jobba imorgon och på söndag. Y-E-S. Seriöst, jag är helt pank den här månaden, jag använde mina sista pengar till att köpa choklad i Hässleholm (damn you, Pressbyrån!), och jag vill verkligen beställa t-shirts från 80stees.com... och designa en egen på Knapp.nu. Men det är svårt när man är superpank och dessutom vill köpa senaste numret av Total Film TROTS att det är omöjligt att få tag på.
Mitt liv är så jävla svårt ibland. Fast vad gör det, det är ju sci-fi-fredag idag (monday you can break my heart, tuesday, wednesday fall apart, thursday doesn't even start, it's friday I'm in love!), och jag är frisk igen. Go me!
That's enough of that shit.
Därför ska jag plocka upp geografiboken så fort jag skrivit klart det här (och skrivit klart en scin i en berättelse) och åtminstone läsa klart texterna till dagens tenta. Då har jag pluggat lite och sen kan jag plugga mer igen på måndag när jag är ledig igen.
Idag är jag frisk, finally, därför är det en ledig dag och inte sjukdag (alla lektioner var inställda, not my fault, really), och det betyder att jag kan jobba imorgon och på söndag. Y-E-S. Seriöst, jag är helt pank den här månaden, jag använde mina sista pengar till att köpa choklad i Hässleholm (damn you, Pressbyrån!), och jag vill verkligen beställa t-shirts från 80stees.com... och designa en egen på Knapp.nu. Men det är svårt när man är superpank och dessutom vill köpa senaste numret av Total Film TROTS att det är omöjligt att få tag på.
Mitt liv är så jävla svårt ibland. Fast vad gör det, det är ju sci-fi-fredag idag (monday you can break my heart, tuesday, wednesday fall apart, thursday doesn't even start, it's friday I'm in love!), och jag är frisk igen. Go me!
That's enough of that shit.
onsdag 19 september 2007
'Cause tonight's the night the world begins again
Noll kommentarer som vanligt, och nu har jag gjort lite förändringar här. Blandat annat är bloggen inte lika ihoptryckt som innan, om ni fattar vad jag menar? Plus den mycket "snygga" nedräkningen vid sidan får väl också räknas som en av mina meriter, även om jag inte lyckades göra en lika fin som de har på HarrisonFordWeb.com. Och until-texten skulle faktiskt vara rosa... Aja, vad tycks?Har även gjort om helt på TV-bloggen: http://bullwhipsandpaperclips.blogspot.com/ har alltså helt ny design, ladies and gentlemen, så surfa dit och säg nåt snällt och/eller konstruktivt.
I övrigt hoppas jag att jag blir frisk snart, för jag orkar inte ligga hemma mer. Visst, glo på Scrubs och Jagad (the Janitor är faktiskt med!) har sin charm, men jag orkar inte! Jag kommer ligga så sjukt mycket efter snart. Orkar. Inte. Med. Det. Här.
Kvällen spenderas antagligen med nån av mina Indy-böcker, ett fanfic, arr-möte, eller någon egenkomponerad berättelse. Släng in lite Simpson, bland hej vilt, och voíla, du har varit mig för en kväll. Var det inte fantastiskt?
That's enough of that shit.
tisdag 18 september 2007
Conservation International
Inte för att ni lagt märke till det, men det finns en mycket bra petition att skriva på i marginalen, tätt följd av lite feeds jag lagt upp från CIs hemsida. Jag gillar dem iaf.
I övrigt kunde dagen varit bättre. Och sämre, fick ju ändå MVG i historia a imorse. Jag är bäst. Och jag har faktiskt gjort skolarbete idag, för jag skrev klart en dum novell till svenska. Yay me!
That's enough of that shit.
I övrigt kunde dagen varit bättre. Och sämre, fick ju ändå MVG i historia a imorse. Jag är bäst. Och jag har faktiskt gjort skolarbete idag, för jag skrev klart en dum novell till svenska. Yay me!
That's enough of that shit.
Åhtåtåmän och bältbron
(Skrivet via SMS och nu överfört till datorn vid random tidpunkter under Danmarksresan)
Mitt första intryck av Danmark var ändå ganska bra, jag hade just gått av tåget och tagit hissen upp till flygplatsen för att försöka hitta min klass, då plötsligt ett Starbucks uppenbarade sig. Med nyinköpt och fantastiskt gott kaffe i handen inleddes alltså min vecka när jag hittade min lagom slitna klass.
Efter en intressant timme av matletande var det slutligen dags att ta tåget, vilket gick relativt smärtfritt med tanke på omständigheterna. Slitna människor sov, Z var hyperaktiv, Bältbron korsades för att försöka klassen om att de kunde dö lyckligt, och de få av oss som var vakna diskuterade alla möjligt sjuka och mindre sjuka saker.
Väl framme i Skive började vi alla undra vad fan vi gjorde där? Var det kanske Åhtåtåmännens fel? Jag hittade iaf min dansk snabbt, blev upplyst om att jag skulle behöva byta hus efter halva veckan, och sen stack vi.
Språkmässigt var det såklart kört, jag förstod (och förstår fortfarande inte) ett ord danska, så det fick bli engelska hela veckan, mer eller mindre. Enligt rykten klarade alla utom jag och Madde den omställningen...
Efter att ha tillbringat några trevliga timmar hemma hos Stine tillsammans med henne och Cathrine (min andra dansk) så var det dags för bowling. Vi stack iväg och mötte upp klassen: att hitta nån pratade svenska igen var ju nästan en gudagåva, och ungefär då SMSade Mamma med nyheten att jag vunnit Harrison autograf på Tradera. Självklart blev jag överlycklig och började hoppa upp och ner, så Julie, Marcus ena dansk, var tvungen att fråga vad et var som hänt. När jag svarat var hennes första kommentar "jaha, det är du som bor hos Stine"(hennes andra kommentar tänker jag inte publicera, men jag har inte förlåtit henne för den). Hur jag redan gjort mig känd som värsta psykotiska Ford-fanet övergår mitt förstånd.
Bowlingen gick för övrigt skitbra, iaf första omgången...
Måndagen var första skoldagen, och den inleddes med en cykeltur på två och en halv kilometer i massa backjävlar. Säkert bra för konditionen, men inte för utseendet och speciellt inte som bakhjulet var trasigt, vilket jag inte upptäckt förrän alldeles för sent. Resten av vecka tog vi bussen.
Första lektionen var en lång föreläsning på danska som jag inte förstod ett ord av. Det gjorde inte Fia heller så vi fick lyssna på Henrics översättningar eftersom han var lite av en naturbegåvning på danska (Henrics beteende under resan borde man nästan skriva en bok om. Nästan). En lunch bestående av kall lasagne och lyckliga elever senare så kände jag att allt jag ville göra var att åka hem. Nånstans där startade jag en nedräkning på min mobil som räknade timmarna tills tåget skulle gå därifrån.
Dagen blev dock bättre, alla hade inte blivit superbästisar med sina danskar som de ville ge sken av, och upptäckten av sexan hemma hos Stine räddade hela kvällen. Chockade dock mig själv genom att gå och lägga mig så tidigt som 22.00. Jag var inte mycket piggare för det, kan jag upplysa er om.
Tisdagen var rätt intetsägande. Eller jag vet inte, det är svårt att sia om.. Som jag minns den var den nice, inser jag nu. Skoldagen innebar att umgås med tjejerna i klassen och köpa massa godis på Netto (jag behöver SÅ träna när jag kommer hem), och efter skolan skulle jag och Stine iväg för att shoppa. Det var dock en plan vi övergav för att sticka hem till tvillingdanskarna och se på film. Vi var sjukt många svenskar och danskar där som svullade i mackor och sedan satte oss och tittade på Ondskan. Mycket mysig film... Eller inte, men mysig stämning var det.
Sen stack vi hem och vad spenderade jag kvällen med? Kakor, Steven Seagal, och Scrubs. Sämre finns ju.
Onsdagen var nog den bästa dagen, trots att det helt plötsligt var den tiden i månaden och jag var högklackat. I skolan hände ingenting, så vi stack ganska omgående till en stad, eller vad man ska säga (i jämförelse med Stockholm var det ju ingenting...), där vi "köpte saker" aka shoppade. Eftersom det var Zs födelsedag var det enda jag köpte en väggklocka med Jesus-motiv, alla var nämligen enade om att det var klockrent (ursäkta ordvitsen).
Efter flera timmar då vi vandrat runt, och jag bland annat fått det goda beskedet att mina Indy-böcker kommit, så var vi ett stort gäng som slog oss ner på Jensens Bøfhus för att äta. Kanske inte så smart om man är veg, men det gick bra ändå. Det var en mycket intressant middag dock, även om Mikaela gick bananer med sin kamera.
Efteråt var det bara att sticka hem till Stine och packa ihop mina grejer, för att sedan dra vidare till Cathrines hus. Det var sjukt coolt, och hallen påminner mig om Grimmaul Place, fast på ett bra sätt. Hennes pojkvän har liksom byggt huset själv, vilket också är ascoolt. Dessutom har de världens sötaste och mest hyperaktiva kattunge där, den var jätterädd för mig i början, men efter ett tag började den jaga efter mina nyckelband och ha sig. Otroligt söt, jag är helt kär.
Torsdag är idag faktiskt, men inte när ni får läsa det här. Vi har åkt mycket buss (de har hyrt en buss åt oss!), och varit uppe i nån fyr och sen på nått WW2-museum. Det var sjukt äckligt, museet var i en gammal bunkar som faktiskt använts i kriget och överallt var det äckliga sängar och dåligt luft. Mina mardrömmar tog sig till helt nya höjder när tanken att "det äckligaste som kan hända nu vore ju om man öppnade ögonen och hade åkt tillbaka 60 år i tiden". Okej, jag vet att det aldrig skulle hända, men tänk OM. Tänk att stå där och sen helt plötsligt kryllar stället av nazister och allmänt pack och någon jävel frågar en på tyska vad man gör där och så kan man inte svara. Panik.
Efter att ha köpt glass stack vi därifrån i alla fall, och blev lurade på lunchen av Åse. Men aja, ni vet de där knarkarna som håller till i Kristiania? Vi var på deras sommarställe! Det var fett coolt och sinnessjukt äckligt, i början kutade alla killar runt och pratade om hur nice det var där och att de skulle sticka dit ett år efter skolan, men sen fick vi se mer än bara husfasaderna och då ångrade de sig.
Marcus säger att det skulle vara mer nice om det var städat och människorna var unga och snygga, vilket säger allt om deras tidigare fördomar. Säga vad man vill, men man har ju fått en del såna krossade sen man kom hit. Och en del bekräftade också, får jag väl lägga till.
Efter ett kort besök på ett rätt tråkigt konstmuseum och en också rätt kort visit på en så kallad "efterskole" (en sorts frivillig internatskola), stack vi hem där i stort sett alla verkar ha tagit tillfället i akt att duscha knarket ur håret. Själv hade jag haft migrän hela dagen, så jag gick och la mig.
Eftersom det var sista kvällen fick jag dock inte ligga där hur länge som helst, utan vi skulle till skolan för avslutningsmiddag och redovisningar. Dansken vid vårt bord flashade med sina svenskakunskaper också, "fy fan, jag behöver ett ligg", "danska jävla bög" och "micket braa" är redan gamla klassiker. Sen redovisade vi våra arbeten, och vår redovisning var nog tråkigast utförd av alla, men jag ttycker personligen att jag ägde.
Sen kommer vi till delen av kvällen som Åse inte ska känna till, eftersom de allra flesta (vissa mer än andra, dock ej undertecknad!) till och det hade ju sina intressant sidor. Vi var ett litet gäng som hängde på "Crazy Daisy" nån gång runt halv ett ramlade resten av klassen in. Henric var borta sen länge, Marcus snubblade omkring och var random som alltid, Spännson och Elias dansade med varandra, ful(l)a asiater försöka få med oss på strippklubb... Det var en bra avslutning, även om jag drog hem rätt tidigt eftersom min danska ville sova. Jag förstår henne.
Fredag är återigen idag, nu tidigt på morgonen på tåget hem. Alla är trötta och slitna, och det verkar mer regeln än undantag att man fortfarande ska vara full. Jag är glad att jag aldrig varit bakfull: jag mår illa nog som det är på morgonen. Dock fick gårdagen mig att bli lite mer intresserad av att festa och dricka goda drinkar än vad jag varit innan.
Förutom att Jonni lyckats glömma sitt pass och måste vända tillbaka verkar resan gå bra hittills, fast man ska väl inte ropa hej än...
Resan gick bra efter det, och nu är jag äntligen på tåget till Kristianstad. Finally! Så fort vi kom fram till Köpenhamn bestämde jag mig för att ta nästan tåg, trots att Åse ville att jag skulle med till Kristiania och riksdagen. Nej tack! Mina danska pengar räckte dock inte till biljetten som jag hoppats, så jag fick impulsshoppa en tidning och zero för att göra av med dem. Varför ska det vara så fucking omöjligt att få tag på senaste numret av Total Film? Det börjar störa mig...
För att sammanfatta kan man väl säga att jag knappast ångrar att jag hängde med, det har varit kul som fan vid tillfällen, och det var inte så jävligt att det inte vägs upp av att få träffa Chriss (få saker är så jävliga). Frågan är bara om man kan överleva att ha dem hos oss... ;P
That's enough of that danish. shit.
Mitt första intryck av Danmark var ändå ganska bra, jag hade just gått av tåget och tagit hissen upp till flygplatsen för att försöka hitta min klass, då plötsligt ett Starbucks uppenbarade sig. Med nyinköpt och fantastiskt gott kaffe i handen inleddes alltså min vecka när jag hittade min lagom slitna klass.
Efter en intressant timme av matletande var det slutligen dags att ta tåget, vilket gick relativt smärtfritt med tanke på omständigheterna. Slitna människor sov, Z var hyperaktiv, Bältbron korsades för att försöka klassen om att de kunde dö lyckligt, och de få av oss som var vakna diskuterade alla möjligt sjuka och mindre sjuka saker.
Väl framme i Skive började vi alla undra vad fan vi gjorde där? Var det kanske Åhtåtåmännens fel? Jag hittade iaf min dansk snabbt, blev upplyst om att jag skulle behöva byta hus efter halva veckan, och sen stack vi.
Språkmässigt var det såklart kört, jag förstod (och förstår fortfarande inte) ett ord danska, så det fick bli engelska hela veckan, mer eller mindre. Enligt rykten klarade alla utom jag och Madde den omställningen...
Efter att ha tillbringat några trevliga timmar hemma hos Stine tillsammans med henne och Cathrine (min andra dansk) så var det dags för bowling. Vi stack iväg och mötte upp klassen: att hitta nån pratade svenska igen var ju nästan en gudagåva, och ungefär då SMSade Mamma med nyheten att jag vunnit Harrison autograf på Tradera. Självklart blev jag överlycklig och började hoppa upp och ner, så Julie, Marcus ena dansk, var tvungen att fråga vad et var som hänt. När jag svarat var hennes första kommentar "jaha, det är du som bor hos Stine"(hennes andra kommentar tänker jag inte publicera, men jag har inte förlåtit henne för den). Hur jag redan gjort mig känd som värsta psykotiska Ford-fanet övergår mitt förstånd.
Bowlingen gick för övrigt skitbra, iaf första omgången...
Måndagen var första skoldagen, och den inleddes med en cykeltur på två och en halv kilometer i massa backjävlar. Säkert bra för konditionen, men inte för utseendet och speciellt inte som bakhjulet var trasigt, vilket jag inte upptäckt förrän alldeles för sent. Resten av vecka tog vi bussen.
Första lektionen var en lång föreläsning på danska som jag inte förstod ett ord av. Det gjorde inte Fia heller så vi fick lyssna på Henrics översättningar eftersom han var lite av en naturbegåvning på danska (Henrics beteende under resan borde man nästan skriva en bok om. Nästan). En lunch bestående av kall lasagne och lyckliga elever senare så kände jag att allt jag ville göra var att åka hem. Nånstans där startade jag en nedräkning på min mobil som räknade timmarna tills tåget skulle gå därifrån.
Dagen blev dock bättre, alla hade inte blivit superbästisar med sina danskar som de ville ge sken av, och upptäckten av sexan hemma hos Stine räddade hela kvällen. Chockade dock mig själv genom att gå och lägga mig så tidigt som 22.00. Jag var inte mycket piggare för det, kan jag upplysa er om.
Tisdagen var rätt intetsägande. Eller jag vet inte, det är svårt att sia om.. Som jag minns den var den nice, inser jag nu. Skoldagen innebar att umgås med tjejerna i klassen och köpa massa godis på Netto (jag behöver SÅ träna när jag kommer hem), och efter skolan skulle jag och Stine iväg för att shoppa. Det var dock en plan vi övergav för att sticka hem till tvillingdanskarna och se på film. Vi var sjukt många svenskar och danskar där som svullade i mackor och sedan satte oss och tittade på Ondskan. Mycket mysig film... Eller inte, men mysig stämning var det.
Sen stack vi hem och vad spenderade jag kvällen med? Kakor, Steven Seagal, och Scrubs. Sämre finns ju.
Onsdagen var nog den bästa dagen, trots att det helt plötsligt var den tiden i månaden och jag var högklackat. I skolan hände ingenting, så vi stack ganska omgående till en stad, eller vad man ska säga (i jämförelse med Stockholm var det ju ingenting...), där vi "köpte saker" aka shoppade. Eftersom det var Zs födelsedag var det enda jag köpte en väggklocka med Jesus-motiv, alla var nämligen enade om att det var klockrent (ursäkta ordvitsen).
Efter flera timmar då vi vandrat runt, och jag bland annat fått det goda beskedet att mina Indy-böcker kommit, så var vi ett stort gäng som slog oss ner på Jensens Bøfhus för att äta. Kanske inte så smart om man är veg, men det gick bra ändå. Det var en mycket intressant middag dock, även om Mikaela gick bananer med sin kamera.
Efteråt var det bara att sticka hem till Stine och packa ihop mina grejer, för att sedan dra vidare till Cathrines hus. Det var sjukt coolt, och hallen påminner mig om Grimmaul Place, fast på ett bra sätt. Hennes pojkvän har liksom byggt huset själv, vilket också är ascoolt. Dessutom har de världens sötaste och mest hyperaktiva kattunge där, den var jätterädd för mig i början, men efter ett tag började den jaga efter mina nyckelband och ha sig. Otroligt söt, jag är helt kär.
Torsdag är idag faktiskt, men inte när ni får läsa det här. Vi har åkt mycket buss (de har hyrt en buss åt oss!), och varit uppe i nån fyr och sen på nått WW2-museum. Det var sjukt äckligt, museet var i en gammal bunkar som faktiskt använts i kriget och överallt var det äckliga sängar och dåligt luft. Mina mardrömmar tog sig till helt nya höjder när tanken att "det äckligaste som kan hända nu vore ju om man öppnade ögonen och hade åkt tillbaka 60 år i tiden". Okej, jag vet att det aldrig skulle hända, men tänk OM. Tänk att stå där och sen helt plötsligt kryllar stället av nazister och allmänt pack och någon jävel frågar en på tyska vad man gör där och så kan man inte svara. Panik.
Efter att ha köpt glass stack vi därifrån i alla fall, och blev lurade på lunchen av Åse. Men aja, ni vet de där knarkarna som håller till i Kristiania? Vi var på deras sommarställe! Det var fett coolt och sinnessjukt äckligt, i början kutade alla killar runt och pratade om hur nice det var där och att de skulle sticka dit ett år efter skolan, men sen fick vi se mer än bara husfasaderna och då ångrade de sig.
Marcus säger att det skulle vara mer nice om det var städat och människorna var unga och snygga, vilket säger allt om deras tidigare fördomar. Säga vad man vill, men man har ju fått en del såna krossade sen man kom hit. Och en del bekräftade också, får jag väl lägga till.
Efter ett kort besök på ett rätt tråkigt konstmuseum och en också rätt kort visit på en så kallad "efterskole" (en sorts frivillig internatskola), stack vi hem där i stort sett alla verkar ha tagit tillfället i akt att duscha knarket ur håret. Själv hade jag haft migrän hela dagen, så jag gick och la mig.
Eftersom det var sista kvällen fick jag dock inte ligga där hur länge som helst, utan vi skulle till skolan för avslutningsmiddag och redovisningar. Dansken vid vårt bord flashade med sina svenskakunskaper också, "fy fan, jag behöver ett ligg", "danska jävla bög" och "micket braa" är redan gamla klassiker. Sen redovisade vi våra arbeten, och vår redovisning var nog tråkigast utförd av alla, men jag ttycker personligen att jag ägde.
Sen kommer vi till delen av kvällen som Åse inte ska känna till, eftersom de allra flesta (vissa mer än andra, dock ej undertecknad!) till och det hade ju sina intressant sidor. Vi var ett litet gäng som hängde på "Crazy Daisy" nån gång runt halv ett ramlade resten av klassen in. Henric var borta sen länge, Marcus snubblade omkring och var random som alltid, Spännson och Elias dansade med varandra, ful(l)a asiater försöka få med oss på strippklubb... Det var en bra avslutning, även om jag drog hem rätt tidigt eftersom min danska ville sova. Jag förstår henne.
Fredag är återigen idag, nu tidigt på morgonen på tåget hem. Alla är trötta och slitna, och det verkar mer regeln än undantag att man fortfarande ska vara full. Jag är glad att jag aldrig varit bakfull: jag mår illa nog som det är på morgonen. Dock fick gårdagen mig att bli lite mer intresserad av att festa och dricka goda drinkar än vad jag varit innan.
Förutom att Jonni lyckats glömma sitt pass och måste vända tillbaka verkar resan gå bra hittills, fast man ska väl inte ropa hej än...
Resan gick bra efter det, och nu är jag äntligen på tåget till Kristianstad. Finally! Så fort vi kom fram till Köpenhamn bestämde jag mig för att ta nästan tåg, trots att Åse ville att jag skulle med till Kristiania och riksdagen. Nej tack! Mina danska pengar räckte dock inte till biljetten som jag hoppats, så jag fick impulsshoppa en tidning och zero för att göra av med dem. Varför ska det vara så fucking omöjligt att få tag på senaste numret av Total Film? Det börjar störa mig...
För att sammanfatta kan man väl säga att jag knappast ångrar att jag hängde med, det har varit kul som fan vid tillfällen, och det var inte så jävligt att det inte vägs upp av att få träffa Chriss (få saker är så jävliga). Frågan är bara om man kan överleva att ha dem hos oss... ;P
That's enough of that danish. shit.
onsdag 12 september 2007
"Jag tror att jag är en produkt av globaliseringen..."
Det läggs ut en hel del bilder på tegskive.blogspot.com, lyckligtvis inga på mig så jag slipper skämmas. (Slipper och slipper iofs... jag råkade gå in på en av Hannas bilder på bdb där hon hade lagt ut BAJS när några i min klass satt bredvid och undrade WTF jag höll på med. Lyckat.) Ni får titta om ni orkar. ;P
Är väl måttligt trött på danska nu (även om jag är grym på det danska tangentbordet, var glada att jag inte bara skriver som jag brukar, då skulle ä bli ø och ö bli æ... tvärtom om jag ville vara halvdryg, men det är sådär de sitter om man ska vara normal), och längtar tills på fredag då man äntligen ska kunna prata och skriva normalt igen. Visst, jag pratar svenska med alla i klassen så det gör väl inget, men att kunna gå till ICA och faktiskt kunna förstå vad som står på skyltarna och kunna kommunicera med de i kassan? Underbart. Att kunna SMSa igen? UNDERBART.
Jag klarar SMS-exilen MYCKET bättre än vad jag trodde, fast jag formulerar SMS jag vill skriva i huvet ibland bara för att inse att det inte kommer hända. Lite störande, så om ni får ett SMS av mig runt tre på fredag som makes no sense at all så vet ni vad det handlar om. ;)
Idag ska jag byta dansk, så har jag otur blir det inget mer sexan för mig. Synd, men den enda filmen jag ville se gick igårkväll och den hann jag se (med Steven Seagal: "I was just kidding too"), så jag klagar bara lagom mycket. Dessutom har jag ätit ohälsosamma mängder choklad (det är den tiden i månaden), så jag är tjock och glad. Men det blir jobbigt när jag kommer hem, måste typ gymma så fort jag kommer av tåget (inte bokstavligt, eftersom jag kommer hem typ vid elva på måndag kväll...).
Misstänker att det är dags att leta upp min dansk och se vart vi ska ta vägen nu - jag hörde nåt om shopping. Sen får vi se vad åhtåtå-männen (icke definierad stavning) säger om saken...
That's enough of that shit.
Är väl måttligt trött på danska nu (även om jag är grym på det danska tangentbordet, var glada att jag inte bara skriver som jag brukar, då skulle ä bli ø och ö bli æ... tvärtom om jag ville vara halvdryg, men det är sådär de sitter om man ska vara normal), och längtar tills på fredag då man äntligen ska kunna prata och skriva normalt igen. Visst, jag pratar svenska med alla i klassen så det gör väl inget, men att kunna gå till ICA och faktiskt kunna förstå vad som står på skyltarna och kunna kommunicera med de i kassan? Underbart. Att kunna SMSa igen? UNDERBART.
Jag klarar SMS-exilen MYCKET bättre än vad jag trodde, fast jag formulerar SMS jag vill skriva i huvet ibland bara för att inse att det inte kommer hända. Lite störande, så om ni får ett SMS av mig runt tre på fredag som makes no sense at all så vet ni vad det handlar om. ;)
Idag ska jag byta dansk, så har jag otur blir det inget mer sexan för mig. Synd, men den enda filmen jag ville se gick igårkväll och den hann jag se (med Steven Seagal: "I was just kidding too"), så jag klagar bara lagom mycket. Dessutom har jag ätit ohälsosamma mängder choklad (det är den tiden i månaden), så jag är tjock och glad. Men det blir jobbigt när jag kommer hem, måste typ gymma så fort jag kommer av tåget (inte bokstavligt, eftersom jag kommer hem typ vid elva på måndag kväll...).
Misstänker att det är dags att leta upp min dansk och se vart vi ska ta vägen nu - jag hörde nåt om shopping. Sen får vi se vad åhtåtå-männen (icke definierad stavning) säger om saken...
That's enough of that shit.
måndag 10 september 2007
What news from the mark?
Japp, en Danmarks-blogg. Didn't see that one coming, did you? Ungefär lika mycket som jag förväntade mig att de skulle ha sexan här, märkte det efter ungefär halva Stargate och höll på att dö av lycka. :P
I övrigt är det ganska bra, jag och Chriss hade en underbar upplevelse när vi såg och träffade Freedom Call i lördags och igår vann jag Harrison autograf på Tradera. ^^
Nu ska jag se Simpsons och äta choklad, men alla som vill får gärna skicka uppmuntrande SMS. :D
That's enough of that shit.
I övrigt är det ganska bra, jag och Chriss hade en underbar upplevelse när vi såg och träffade Freedom Call i lördags och igår vann jag Harrison autograf på Tradera. ^^
Nu ska jag se Simpsons och äta choklad, men alla som vill får gärna skicka uppmuntrande SMS. :D
That's enough of that shit.
torsdag 6 september 2007
I'm gonna date a bankrobber with a heart of gold
Gud, vad jag hatar såna här dagar. När man bara är sådär überbitchig utan anledning och allt är sämst. Och så måste man packa. ORKA.Äh. Rubriken säger allt. Bilden också.
Han får gärna komma och skjuta allt.
That's enough of that shit.
tisdag 4 september 2007
Bullwhips and paperclips
Min TV-blogg har fått en liten makeover och nytt namn, ni hittar samma gamla blogg under det fina namnet: Bullwhips and paperclips numera. ;P Ny adress också, såklart. Skulle det vara svårt att komma ihåg, tänk Indiana Jones och MacGyver, det kan väl inte vara så svårt när det handlar om mig, aight? :P
Idag när jag berättade de glada nyheterna om dansken för Zackrid råkade Draken i min klass höra det, och ville mer eller mindre slåss med mig om henne! Okej, så illa var det inte, men när hon hörde vad hon gillade bad hon om att få byta dansk med mig med motiveringen "men det älskar jag också!". Hah, som om inte jag gör det? ;P Det känns iaf mycket bättre med Danmark nu.
Det, plus att Conny, vår före detta naturkunskapslärare, stoppade mig i korridoren och frågade om det var sant att jag skulle åka tåg av miljöskäl. Han blev hemskt imponerad av att det faktiskt var så, och tyckte - till skillnad från många andra - inte att det var konstigt att jag kunde tänka mig att flyga till ställen längre bort. Yay! ^^
That's enough of that shit.
Dagens :D
Jag gillar det faktum att Harrison Ford var toksnygg i Hollywood Homicide (iaf ser det ut så i reklamen...), och den är inspelad för så lite som fyra år sen... Calista is one hell of a lucky woman!
Idag när jag berättade de glada nyheterna om dansken för Zackrid råkade Draken i min klass höra det, och ville mer eller mindre slåss med mig om henne! Okej, så illa var det inte, men när hon hörde vad hon gillade bad hon om att få byta dansk med mig med motiveringen "men det älskar jag också!". Hah, som om inte jag gör det? ;P Det känns iaf mycket bättre med Danmark nu.
Det, plus att Conny, vår före detta naturkunskapslärare, stoppade mig i korridoren och frågade om det var sant att jag skulle åka tåg av miljöskäl. Han blev hemskt imponerad av att det faktiskt var så, och tyckte - till skillnad från många andra - inte att det var konstigt att jag kunde tänka mig att flyga till ställen längre bort. Yay! ^^
That's enough of that shit.
Dagens :D
Jag gillar det faktum att Harrison Ford var toksnygg i Hollywood Homicide (iaf ser det ut så i reklamen...), och den är inspelad för så lite som fyra år sen... Calista is one hell of a lucky woman!
måndag 3 september 2007
"Shit, man, kosmiskt!"
Nu har jag pratat med min dansk, och helt plötsligt ser jag fram emot att åka dit. Anledning? Tja, det faktum att hon gillar sci-fi, äventyrsfilm och nämnde Star Wars, Harry Potter och Lord of the Rings som favoritfilmer utan att jag ens sagt nåt innan (okej, jag sa "åh, äventyrsfilmer? Typ Indiana Jones?", men det säger ju inte allt det där). Och när jag sa att jag var ett stort Harrison Ford-fan och var rädd att hon inte skulle gilla honom sa hon... tja, jag minns inte för jag kan inte danska, men hon hade inget emot honom iaf. :D
Haha, jag fattar inte att jag lyckats pricka in just rätt dansk, men på något mystiskt vis har jag det. Eller var det kanske Åse? Jag vet att det var hon som tyckte att jag skulle välja Stine, och Åse är ju en ganska slug kvinna. Det här vore ju ganska typiskt henne ändå. I vilket fall som helst är jag betydligt mer positivt inställd till resan nu än vad jag var för några dagar sen. Vilket är sjukt bra.
Så trots att jag kommer vara SMS-befriad i ett par dagar gör det kanske inget. Jag ska se om jag kan hålla er uppdaterade under den tiden.
That's enough of that shit.
Dagens ^^
MAT-gänget ska få fanart. Så bäst!
Haha, jag fattar inte att jag lyckats pricka in just rätt dansk, men på något mystiskt vis har jag det. Eller var det kanske Åse? Jag vet att det var hon som tyckte att jag skulle välja Stine, och Åse är ju en ganska slug kvinna. Det här vore ju ganska typiskt henne ändå. I vilket fall som helst är jag betydligt mer positivt inställd till resan nu än vad jag var för några dagar sen. Vilket är sjukt bra.
Så trots att jag kommer vara SMS-befriad i ett par dagar gör det kanske inget. Jag ska se om jag kan hålla er uppdaterade under den tiden.
That's enough of that shit.
Dagens ^^
MAT-gänget ska få fanart. Så bäst!
söndag 2 september 2007
We are the ones who're gonna last forever
För just idag, 2 september, är det äntligen dags för MAT-gängets officiella hemsida att bli... officiell. För er som aldrig läst några berättelser är det här chansen att äntligen börja göra det, för er som läst några är det här chansen att läsa nästan allt vi skrivit (lite självcensur har vi dock ;P), och för er som är hardcore MAT-gänget-fans är det här chansen att lära er ännu mer om tjejerna i "Visste du att...?"-sektionen.http://mat.angelinascitat.se/ är adressen, lägg till den i favoriter redan idag!
Och till Trams och Chriss... tja, jag hade tänkt skriva något mer djupt här, om hur bra MAT-gänget är och vad ni betyder för mig, men jag tror inte det behövs, för vi det här laget borde ni veta det. Men det tåls att sägas igen: jag älskar er. <3 ^^
We came out of a crazy mind
And walked out on a piece of paper
And walked out on a piece of paper
That's enough of that wonderful shit.
lördag 1 september 2007
I'm your basic average girl, and I'm here to save the world!
Jag vill verkligen se den här filmen, men med tanke på hur sämst Sverige är lär vi ju inte visa den förrän närdå? - 2008? Skulle liksom inte förvåna mig.
Anyway, jag läste på lite om filmen och såklart kommer man in på alla dryga "DET HÄR ÄR INTE SANT DON'T BELIEVE IT" som finns på IMDB eller i stort sett överallt, och jag blir så jävla trött på sånt, för det är liksom inget snack om saken: det är sant! Som det påpekas i En obekväm sanning (som jag tycker är skitbra) så är det inte alls så att man är oöverens om huruvida det är sant eller inte, alla är rörande överens om att vi har ett problem och att det är vår utvecklings fel. Nån på IMDB påpekade att eftersom vi har det så bra i i-länderna är det inte alls fel att leva som vi gör, och man ba "WTF!? Hur tänker människan!?". Det måste var bland det dummaste jag hört: bara för att det är bra för människorna är det väl fanimig inte bra för världen per definition?
Såna människor får mig att bara vilja ge upp och låta jorden gå under bara för att visa dem att de hade fel och här är konsekvensen, asshole. Men det tänker jag inte göra. People like me die, so that people like you don't have to give a shit typ.
That's enough of that shit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)