torsdag 2 juli 2015

Ferrari

Ännu en förlorad novelltävling, tänkte jag skriva men det kändes himla självömkande. Jag vann faktiskt en alldeles nyss och det är lite orimligt att förvänta sig att man ska vinna varenda gång. Den här skrevs till Tidningen Skrivas novelltävling på temat Djuret, vilket ärligt talat kändes som ett sjukt tråkigt tema.

_____________________________

Blocket-annonsen visade en bild på en röd ödla med två mörka fläckar på ryggen. Kläckt tre veckor tidigare, med en förväntad livstid på sju år. Ett terrarium och döda syrsor ingick i priset, som sänktes med trehundra kronor om man kunde hämta den inom en vecka.

Tre dagar senare var Marie på väg hem med en helt ny ödla i ett terrarium i bilen. Hon bestämde sig för att kalla den för Ferrari, eftersom den röda färgen påminde om en sportbil. Han var enligt säljaren väldigt social och skulle bli ett troget husdjur.

Två veckor senare hade Ferrari växt ur sitt terrarium.

Marie hade visserligen lagt märke till att han växt ordentligt efter bara några dagar: först hade han kunnat sitta i hennes handflata, men snart draperade han sig runt hela hennes arm och nu var han stor som en hund, och kunde inte längre få plats i terrariet annat än för att sova där.

Marie ringde säljaren men numret hade tagits ur bruk och när hon åkte hem till honom var huset igenbommat och sålt. Hon sökte runt på internet efter ”kinesisk jätteödla”, artnamnet som säljaren uppgett, men hittade ingenting.

Efter två månader var Ferrari långt över fyra meter och var tvungen att flytta ut i garaget. Marie gick ofta ut och klappade på honom, för oavsett hur kallt det var utomhus var hans hud alltid torr och varm. Garaget påminde mer och mer om en ångbastu för varje dag som gick.

Marie fick också svårare och svårare att hålla koll på sina smycken, silverbestick och småmynt: på ett eller annat sätt hamnade allting i garaget, och hon hittade det förr eller senare längst in i ett hörn där Ferrari lagt allting på hög. Hon fick säga till honom på skarpen för att få tillbaka sina småpengar, men snart började hon ta för vana att samla på sig små, blänkande föremål och ge till honom.

Mat var också ett problem: grannkatten försvann under mystiska omständigheter och Marie fick snabbt se till att alltid ha ett extra kylskåp i garaget fyllt till bredden med stora köttbitar. Det höll på att ruinera henne, tills en vän till en vän kunde börja sälja kött direkt från slaktaren till ett förmånligt pris. Hon hoppades att Ferrari hade slutat växa nu.

Det hade han inte. En dag, ett halvår efter att hon köpt honom, kom hon hem och insåg att hennes garage brunnit ner. Hon trodde först att Ferrari rökskadats i eldsvådan, för tjock rök bolmade ut ur hans näsborrar, men när hon la fram dagens köttbit till honom andades han fram tunna små eldsflammor ur munnen och stekte köttet på bara några sekunder. Han svalade det i en tugga innan han tillgivet gned sin kind mot henne: han var nu så stor att han nästan slog ner henne när han gjorde det.

Grannarna var förbannade: en enorm, eldsprutande ödla som fick hela bostadsområdet att stinka av svavel och rök sänkte priserna på deras bostäder, för att inte tala om att det inte längre gick att ha husdjur eller värdesaker i området eftersom allt sådant försvann spårlöst och dök upp hemma hos Marie. Fördelen med att ha en enorm, eldsprutande ödla på sin sida var att ingen vågade köra ut en ur huset man bodde i av rädsla för att dö en plågsam elddöd. Det tog inte många månader innan grannarna flyttat därifrån och försvarsmakten tillkallades.

När de första stridstankarna rullade in på gatan visste Marie först inte vad hon skulle göra. Hon kunde inte skydda sin Ferrari, men hon ville inte skada militärerna heller. Hon strök honom försiktigt över de mörka fläckarna på ryggen: de hade alltid varit extra känsliga, som ett extra lager hud över ryggen.
”Jag vet inte vad vi gör nu, Ferrari”, sa Marie. ”Flyr kanske. Men jag tror inte de kommer låta dig gå härifrån.”


Ferrari nickade långsamt, sedan vecklade han ut den extra känsliga huden till två mörkröda vingar och prövade dem försiktigt. Marie klättrade utan att tveka upp på Ferraris rygg och medan stridsvagnar närmade sig kastade sig draken upp i luften och tog dem långt därifrån.

_____________________________

Obviously inspirerades jag av historierna man hör med jämna mellanrum om folk som köper en gullig liten minigris och två år senare har ett fullvuxet svin i lägenheten. Det känns som att det fanns utrymme för att göra den längre, vi får väl se om det händer någon gång.

Tidningen Skrivas nästa novelltävling har tema Attack, med deadline 5 augusti!

True story.

Inga kommentarer: