Right, here goes typ allt jag tänkt när jag läst om LotR nu då:
Först och främst: filmerna. Jag gjorde ju helt rätt när jag såg dem först och sen läste om, för filmerna framstod faktiskt som riktigt bra, och sen när man läste så kunde man ju tala om exakt vad skillnaderna var. Typ att Faramirs lilla tal om den döda soldaten egentligen är exakt vad Sam tänker första gången han ser en död människa. Och liknande. Helt rätt väg att gå, med andra ord.
Men sen, visuellt är filmerna klockrena måste jag bara säga (utom alverna - men vi kommer till det). Om man jämför med typ Harry Potter-filmerna, där vissa saker är helt rätt, och andra är komplett bajs, så är det inga problem som helst att köpa att Peter Jacksons Midgård faktiskt är det riktiga Midgård. Och att Aragorn ser ut som Viggo Mortensen, och att hoberna, längden till trots, faktiskt ser ut precis som de gör. Det är nice. Filmerna har inte förstört min bild av någonting, om något så har de förbättrat den. Och det är fan inte ofta det händer.
Fast alverna då. Gud vad jag är besviken på dem i filmerna. Alver ska vara överjordiskt vackra så jag fattar att det är svårt att få till dem, men måste de ta så riktigt fel människor att spela dem? Hugo Weaving liksom? Plz. Det är väl Haldir och Arwen och alla randomalver som är okej, men resten... nej. Legolas ser för fjantig ut, och Galadriel är egentligen största besvikelsen för hon ska ju vara typ snyggast ever, men jag tycker sorgligt nog hon blir ganska platt. Så alverna är det enda jag är besviken på i filmerna. Och det faktum att mina favoritalver aldrig får vara med! Glorfindel försvinner alltid för hans del är iofs lätt att byta ut, men the sons of Elrond, Elladan och Elrohir, är ändå ganska viktiga personer men de får inte heller vara med. Åh, sämst. Fast var de med skulle jag bara vara besviken på hur de såg ut, men ändå.
Jag har fått nya favoritkaraktärer också. Egentligen älskar jag alla, till och med Gollum (inte så rolig att ha att göra med, men underhållande att läsa om), men förut brukade mina absoluta favoriter vara Aragorn och Gandalf, men nu har jag fått upp ögonen för Pippin också. De förstör karaktärernas humor i filmerna när de bara gör slapstick och nobody tosses a dwarf av det hela, men Pippin är sjukt rolig på egen hand, inte för att han är korkad. Det var en pleasant surprise bara.
Faramir också. Jag gillar verkligen Faramir, jag har alltid gjort det. Jag är så stolt över att jag direkt tänkte mig honom som väldigt lik Boromir, för det visar sig ju sen att de är bröder liksom. Men han är så mesig i filmerna! Visst att det kanske passar skådisen bättre, men man vill ju ha den riktige Faramir. Han är liksom... jag vet inte. Man blir så glad när han dyker upp bara. Lite hopp där på vägen mot Mordor ungefär. Det är inte riktigt samma sak i filmen. Och sen älskar jag biten där han och Eowyn står högst upp på någon mur och kysser varandra och det beskrivs som att alla kan se dem men att de inte bryr sig typ. Det är fint.
En annan grej som definierar Tolkien är det faktum att det känns inte som att man läser en bok. Jag kan verkligen inte tänka mig att någon har suttit och skrivit allt det där, det är bara för bra för det. Det är så det ska kännas när man läser. Som att historien är för bra för att någon ska ha kommit på varenda ord där, utan att den bara... skrev sig själv, nästan. Det känns så hela tiden när jag läser LotR, det är så fantastiskt.
Jag börjar få slut på grejer att tjafsa om nu. Weird. Jag trodde det här skulle bli längre, men det är bara för att jag väntat så länge med att skriva som att jag glömt allt jag skulle skriva. LOL. Men så är det i alla fall. Ska nog ta mig igenom nyöversättning sedan någon gång, men nu väntar Musketörerna och sedan Silmarillion och Bilbo och lite annat Tolkien...
That's enough of that shit.
Först och främst: filmerna. Jag gjorde ju helt rätt när jag såg dem först och sen läste om, för filmerna framstod faktiskt som riktigt bra, och sen när man läste så kunde man ju tala om exakt vad skillnaderna var. Typ att Faramirs lilla tal om den döda soldaten egentligen är exakt vad Sam tänker första gången han ser en död människa. Och liknande. Helt rätt väg att gå, med andra ord.
Men sen, visuellt är filmerna klockrena måste jag bara säga (utom alverna - men vi kommer till det). Om man jämför med typ Harry Potter-filmerna, där vissa saker är helt rätt, och andra är komplett bajs, så är det inga problem som helst att köpa att Peter Jacksons Midgård faktiskt är det riktiga Midgård. Och att Aragorn ser ut som Viggo Mortensen, och att hoberna, längden till trots, faktiskt ser ut precis som de gör. Det är nice. Filmerna har inte förstört min bild av någonting, om något så har de förbättrat den. Och det är fan inte ofta det händer.
Fast alverna då. Gud vad jag är besviken på dem i filmerna. Alver ska vara överjordiskt vackra så jag fattar att det är svårt att få till dem, men måste de ta så riktigt fel människor att spela dem? Hugo Weaving liksom? Plz. Det är väl Haldir och Arwen och alla randomalver som är okej, men resten... nej. Legolas ser för fjantig ut, och Galadriel är egentligen största besvikelsen för hon ska ju vara typ snyggast ever, men jag tycker sorgligt nog hon blir ganska platt. Så alverna är det enda jag är besviken på i filmerna. Och det faktum att mina favoritalver aldrig får vara med! Glorfindel försvinner alltid för hans del är iofs lätt att byta ut, men the sons of Elrond, Elladan och Elrohir, är ändå ganska viktiga personer men de får inte heller vara med. Åh, sämst. Fast var de med skulle jag bara vara besviken på hur de såg ut, men ändå.
Jag har fått nya favoritkaraktärer också. Egentligen älskar jag alla, till och med Gollum (inte så rolig att ha att göra med, men underhållande att läsa om), men förut brukade mina absoluta favoriter vara Aragorn och Gandalf, men nu har jag fått upp ögonen för Pippin också. De förstör karaktärernas humor i filmerna när de bara gör slapstick och nobody tosses a dwarf av det hela, men Pippin är sjukt rolig på egen hand, inte för att han är korkad. Det var en pleasant surprise bara.
Faramir också. Jag gillar verkligen Faramir, jag har alltid gjort det. Jag är så stolt över att jag direkt tänkte mig honom som väldigt lik Boromir, för det visar sig ju sen att de är bröder liksom. Men han är så mesig i filmerna! Visst att det kanske passar skådisen bättre, men man vill ju ha den riktige Faramir. Han är liksom... jag vet inte. Man blir så glad när han dyker upp bara. Lite hopp där på vägen mot Mordor ungefär. Det är inte riktigt samma sak i filmen. Och sen älskar jag biten där han och Eowyn står högst upp på någon mur och kysser varandra och det beskrivs som att alla kan se dem men att de inte bryr sig typ. Det är fint.
En annan grej som definierar Tolkien är det faktum att det känns inte som att man läser en bok. Jag kan verkligen inte tänka mig att någon har suttit och skrivit allt det där, det är bara för bra för det. Det är så det ska kännas när man läser. Som att historien är för bra för att någon ska ha kommit på varenda ord där, utan att den bara... skrev sig själv, nästan. Det känns så hela tiden när jag läser LotR, det är så fantastiskt.
Jag börjar få slut på grejer att tjafsa om nu. Weird. Jag trodde det här skulle bli längre, men det är bara för att jag väntat så länge med att skriva som att jag glömt allt jag skulle skriva. LOL. Men så är det i alla fall. Ska nog ta mig igenom nyöversättning sedan någon gång, men nu väntar Musketörerna och sedan Silmarillion och Bilbo och lite annat Tolkien...
That's enough of that shit.
2 kommentarer:
Älskar också Faramir, men lite besviken på hur han framställs i filmerna...mycket bättre i böckerna.
ELler hur, Faramir i böckerna är bara... går inte att beskriva! Visst är han okej i filmerna, men det är ju bara för att skådisen är söt liksom! Inte den manlige steward man vill ha!
Skicka en kommentar