Idag är jag trött och arg på allt (se rubriken lix), och därför kommer en hård och smärtsam (?!) diss mot de eviga optimisterna, allas solsken. Ni vet de där som säger att man ska möta varje dag med ett leende och är man bara positiv så blir allt bara bra? Jag har två ord att säga till alla såna människor: fuck you!
Såhär är det, va. Jag är en dryg, bitter, och lättirriterad människa, vilket kan vara anledningen till att mitt dissförråd är så stort - jag har stor erfarenhet. Sen, när jag är glad, är jag så jävla glad också. Ingen ironi, jag är skitlycklig när jag är lycklig, ni vet, svävar på moln och älskar alla i stort sett. Är det för att jag ser livet från den ljusa livet? Nej, fan heller.
Om man alltid är glad, även när man mår skit, hur fan ska man då kunna vara glad när man faktiskt är det? Alla jag någonsin känt som varit solskensoptimister har haft en sak gemensamt: då mår alla skit egentligen. Allt är en listig fasad för att vi normala människor ska må dåligt över oss själva, men jag låtar mig inte luras. Jag vet att om man är konstant glad glömmer man till sist bort hur man faktiskt är det, och det enda man kan känna i slutändan är en deprimerande pressande känsla som säger "sluta aldrig le".
Jag hade tänkt ut massvis med bra grejer jag skulle säga, men det slog mig att sitter man här och läser är chansen att man är en av de människorna ganska liten, och jag har nog med självinsikt för veta att några blogginlägg från mig inte direkt kommer förändra världen. Men nu har jag skrivit det här i alla fall och ska dra mig tillbaka för att vara bitter med ett gäng kakor, kaffe och Gossip Girl som börjar snart. Det blir garanterat TV-blogg på den.
That's enough of that shit.
Såhär är det, va. Jag är en dryg, bitter, och lättirriterad människa, vilket kan vara anledningen till att mitt dissförråd är så stort - jag har stor erfarenhet. Sen, när jag är glad, är jag så jävla glad också. Ingen ironi, jag är skitlycklig när jag är lycklig, ni vet, svävar på moln och älskar alla i stort sett. Är det för att jag ser livet från den ljusa livet? Nej, fan heller.
Om man alltid är glad, även när man mår skit, hur fan ska man då kunna vara glad när man faktiskt är det? Alla jag någonsin känt som varit solskensoptimister har haft en sak gemensamt: då mår alla skit egentligen. Allt är en listig fasad för att vi normala människor ska må dåligt över oss själva, men jag låtar mig inte luras. Jag vet att om man är konstant glad glömmer man till sist bort hur man faktiskt är det, och det enda man kan känna i slutändan är en deprimerande pressande känsla som säger "sluta aldrig le".
Jag hade tänkt ut massvis med bra grejer jag skulle säga, men det slog mig att sitter man här och läser är chansen att man är en av de människorna ganska liten, och jag har nog med självinsikt för veta att några blogginlägg från mig inte direkt kommer förändra världen. Men nu har jag skrivit det här i alla fall och ska dra mig tillbaka för att vara bitter med ett gäng kakor, kaffe och Gossip Girl som börjar snart. Det blir garanterat TV-blogg på den.
That's enough of that shit.
1 kommentar:
Åh, inget revolutionerande, men du konstaterade saker jag har tänkt tidigare. Värt att notera är att det gäller över hela känsloregistret, om du aldrig känner hat så kommer du knappast att uppleva den starkaste av kärlek etcetc. Yin och yang och allt har en motpol. Lycka till!
Skicka en kommentar