"Det är du som gillar Harrison Ford, va?"

Två saker slog mig igår under massfikat på Grå Munken (förutom det faktum att deras blåbärsmuffins måste vara godast i världen, förstås). Det första var att jag nog umgåtts för mycket med Chriss och Gråsvärden än vad som är nyttigt för en person, för när jag försökte muntra upp Li genom att säga "du klarar det! Du är en man!" stirrade majoriteten av de vid bordet på mig som om jag var dum i huvet innan de började garva. Uppenbarligen är det alltså inte vad man "borde" säga i såna lägen.

Fast jag tycker fortfarande det är bra uppmuntring. Jag erbjöd mig till och med att sjunga I'll make a man out of you som pep-talk, men av någon anledning avböjde hon. Jag har konstiga kompisar ("inte som jag, ergo: konstig").

Det andra var när en tjej vars namn jag glömt, både det riktiga och IRL-namnet, under en diskussion där Harrison Fords namn av någon anledning dykt upp sa "ja, alla vet verkligen att du gillar honom". Jo, visst, det stämmer, alla som känner mig lite grann vet det. Sen fortsätter hon: "min kompis, som du aldrig träffat tror jag, såg en bild på Indiana Jones igår och bara 'är det inte Ell som gillar honom?'."

That's weird. Inte bara för att någon faktiskt kallar mig Ell (jag är van vid det på internet, men jag blir alltid lika förvånad när folk säger det IRL - på ett bra sätt, förstås), utan för att folk jag aldrig ens träffat vet vem min favoritskådespelare är. Herregud! Jag vet inte inte ens vem Zackrids favoritskådespelare är (han har säkert ingen, men ni förstår poängen), men verkligen alla vet vem som är min. Jag blir lika chockad varje gång.

Nu är det plugga som gäller, och diskutera med sig själv om det är värt att köpa 3 DVDer för 99 kronor (ja) på CDON (fortfarande inte fått Trams present dock :/) när man är fett pank (hmm...). Som sagt, får debattera det där hårt och länge för säkerhets skull.

That's enough of that shit.