Jag har tvingats till insikten att jag är en ganska emotionell människa ändå. Inte så att jag börjat gråta för minsta lilla, men jag låter verkligen mina känslor styra mig. Speciellt ilska, att vara arg är väl halva poängen med mig. Jag blir arg lätt, men det är nästan lika lätt att göra mig glad igen, så på det hela taget går det jämt ut. Sen finns det vissa individer som nog aldrig lyckats göra mig arg, men det är kanske tre eller nåt i hela världen, så det räknas väl knappast.
Det som är mer fascinerande är faktiskt de saker som jag insett att jag nog alltid kommer vara arg för. Som jag kan komma på är det två saker, allt annat oavsett vad det handlar om har jag på något plan förlåtit och lämnat bakom mig. Sen att jag kanske inte älskar personen som gjorde det emot mig hör inte hit, förutom de här två sakerna är nog det mest glömt och förlåtet. Nice, va?
Den ena av de två är Martin som var testperson på Fenixforum innan Hoggy la ner och inte sa något. I en vecka. De flesta tycker att det är en jättefånig sak att vara arg på, men inte för mig: hans förklaring om att "jag behövde nånting som var mitt eget" gjorde mig bara mer arg, speciellt som min första impuls var att ringa honom och berätta. Jag har förlikat mig med tanken på att jag alltid kommer vara arg på det, och efter att han gjort sitt allra bästa för att få mig att förlåta honom har jag kunnat lägga det bakom mig. Det är stort av mig faktiskt, inte för att det är en fin gest eller nåt, utan för att det är en väldig uppoffring.
Den andra är mina föräldrars "om du pluggar vidare i höst så betalar vi allt åt dig, men om du inte gör det får du klara dig själv". Det har gått två veckor sen den diskussionen, och jag blir lika arg varje gång jag tänker på det. Jag tror helt enkelt jag är förolämpad för att de faktiskt tror att jag skulle ge efter för det, att jag skulle tänka "to hell with my dreams, let's all do that!" och bara strunta i alla mina planer, vad jag lovat Trams, vad jag lovat mig själv, att jag vill mer än nånting annat klara mig själv, och stanna kvar i Sverige och plugga vidare bara för att "de betalar allt". Vafan, liksom? Om jag stannar hemma och pluggar i höst (that's a pretty big if) så tänker jag inte ta emot deras pengar. Vill de hjälpa mig bli det jag vill, fine, men då ska det gälla även om jag väljer att jobba ett år först. Jag lovar, bara jag lovade att plugga vidare i höst skulle de betala en fucking lägenhet på Stureplan om jag bad om det. Eller nej, kanske inte, men det känns så. Jag vill inte: jag vill klara mig själv.
Jag kanske har sett för mycket på TV och läst för mycket böcker, men jag skiter i det, jag vill fan klara mig själv, jag vill kunna säga att "jag fick kämpa som fan, men det var värt det". Är det något fel med det? Måste man ta den lätta vägen bara för att man kan det? För i så fall vill jag inte vara med längre! Och jag är så trött på att låta som en gnällig unge i trotsåldern som inte har någon koll på världen och bara drömmer om att slå igenom, men ORKA bara.
Fan jag är på så jävla dåligt humör just nu så jag vill bara sätta mig och skjuta någon. Kom igen, SÄPO, kom och ta mig, för annars vet man aldrig vad som kan hända.
Det som är mer fascinerande är faktiskt de saker som jag insett att jag nog alltid kommer vara arg för. Som jag kan komma på är det två saker, allt annat oavsett vad det handlar om har jag på något plan förlåtit och lämnat bakom mig. Sen att jag kanske inte älskar personen som gjorde det emot mig hör inte hit, förutom de här två sakerna är nog det mest glömt och förlåtet. Nice, va?
Den ena av de två är Martin som var testperson på Fenixforum innan Hoggy la ner och inte sa något. I en vecka. De flesta tycker att det är en jättefånig sak att vara arg på, men inte för mig: hans förklaring om att "jag behövde nånting som var mitt eget" gjorde mig bara mer arg, speciellt som min första impuls var att ringa honom och berätta. Jag har förlikat mig med tanken på att jag alltid kommer vara arg på det, och efter att han gjort sitt allra bästa för att få mig att förlåta honom har jag kunnat lägga det bakom mig. Det är stort av mig faktiskt, inte för att det är en fin gest eller nåt, utan för att det är en väldig uppoffring.
Den andra är mina föräldrars "om du pluggar vidare i höst så betalar vi allt åt dig, men om du inte gör det får du klara dig själv". Det har gått två veckor sen den diskussionen, och jag blir lika arg varje gång jag tänker på det. Jag tror helt enkelt jag är förolämpad för att de faktiskt tror att jag skulle ge efter för det, att jag skulle tänka "to hell with my dreams, let's all do that!" och bara strunta i alla mina planer, vad jag lovat Trams, vad jag lovat mig själv, att jag vill mer än nånting annat klara mig själv, och stanna kvar i Sverige och plugga vidare bara för att "de betalar allt". Vafan, liksom? Om jag stannar hemma och pluggar i höst (that's a pretty big if) så tänker jag inte ta emot deras pengar. Vill de hjälpa mig bli det jag vill, fine, men då ska det gälla även om jag väljer att jobba ett år först. Jag lovar, bara jag lovade att plugga vidare i höst skulle de betala en fucking lägenhet på Stureplan om jag bad om det. Eller nej, kanske inte, men det känns så. Jag vill inte: jag vill klara mig själv.
Jag kanske har sett för mycket på TV och läst för mycket böcker, men jag skiter i det, jag vill fan klara mig själv, jag vill kunna säga att "jag fick kämpa som fan, men det var värt det". Är det något fel med det? Måste man ta den lätta vägen bara för att man kan det? För i så fall vill jag inte vara med längre! Och jag är så trött på att låta som en gnällig unge i trotsåldern som inte har någon koll på världen och bara drömmer om att slå igenom, men ORKA bara.
Fan jag är på så jävla dåligt humör just nu så jag vill bara sätta mig och skjuta någon. Kom igen, SÄPO, kom och ta mig, för annars vet man aldrig vad som kan hända.
And I wonder where these dreams go
When the world gets in your way
What's the point in all this screaming?
No one's listening anyway
That's enough of that shit.
1 kommentar:
Det är inte svårt att bli arg. Alla blir ju det. Sen hur man hanterar det är ju en annan sak. Om det finns ett hälsosamt sätt att hantera ilska skulle jag vilja veta det för jag kan det inte.
Jag blir arg på dina föräldrar också. Mest för att jag inte förstår mig på dem. Och de verkar inte förstå dig och på så sätt låter det ju som om de försöker tvinga till dig att göra något som de vill. Och jag hatar allt som är ett hot mot fri vilja så därför är nog det enda jag kan säga att använda ilskan för att faktiskt klara det här. För det är väl viktigare att uppfylla ett löfte till dig själv än att göra som de vill?
Vi kommer ju att klara det här eller dö. Eller bo i en låda. Men det har inte de med att göra eftersom det är ditt liv och du själv bestämmer helt vad du vill göra med det. Och det är så lätt att säga det till andra och svårt att följa det själv.
Skicka en kommentar