onsdag 23 januari 2008

"The pieces of my broken heart are so small that they could be passed through the eye of a needle."

När jag vandrade runt på kyrkogården och kände mig allmänt emo, en kvart innan resten av klassen behagade dyka upp var det en sak som slog mig: fan, vad jag inte vill bli begravd. Det är namn på sten, det är bara det. Man vill kanske tänka sig att det är något mer, men det är bara namn på sten. Ska man tänka sig att deras ande lever kvar där vore det väl schysstare att begrava folk under en bio så de har något kul att titta på i efterlivet, men det gör man inte. Man slänger ner dem i jorden, låter stenarna mossa sönder, och blommorna vissnar och blir föda åt nämnda mossa. Det är sorgligt.

Dessutom, vet ni vad som händer med en grav som folk inte längre betalar för utan bara struntar i? Jag vet! Jag målade nämligen vid ett lager i somras, och vet ni vad som stod lutat mot väggen på andra sidan det lagret? Flera hundra gamla gravstenar. Stod och ruttnade bakom ett jäkla förråd (!?), bara uppgrävda och uppställda där, i väntan på... vad? Uppenbarligen får man inte slänga dem utan de får bara stå där. Kul.

Så ingen gravsten åt mig, tack. Kremeras och spridas vore mysigt. På ett bra ställe.

Varför gick jag runt och var emo på en kyrkogård? På grund av den mycket spännande redovisingen i Staden och Framtiden. Det var kul faktiskt, jag lärde mig en del (att det var jag som var med i den redovisande gruppen kanske inte verkar troligt när jag säger sådär), och för första gången fick jag chansen att se den berömda bilden på Döden som spelar schack (det är den som inspirerade Bergman till en viss scen i Sjunde inseglet, sägs det).

Efteråt gick Sektorn och Sigge till den större kyrkogården, Sigge skulle lämna blommor på sin morbrors grav, och jag ville gå till minneslunden och tänka på Heath Ledger. Mannen tyckte att jag var lite överdriven, fast å andra sidan hade han väldigt svårt att hålla sig seriös. Det vi lyckades komma fram till då var typ att vi borde ha en gemensam grav istället för familjegravar. "Åååååhhh hej...då" skulle det stå på den ("ååååhhhhh hej" är deras ständiga catch-phrase), följt av "Tänk på Bergman, det var kul så länge det varade".

Nu ser jag Magnus Betnér - Inget är heligt i väntan på att en viss film ska köpas lagligt på internet klart så jag kan se den och äta kladdkaka sen. Dels för att fira Ricky-Dean och dels för att jag allvarligt sörjer Heath. Fy fan vad hemskt det är egentligen, han är ju så jävla bra. Han är inte bara snygg, liksom, han kan faktiskt skådespela. Och så det här. Han är tio år äldre än mig och har en dotter på tre år. Jag ska sluta skriva om det här för jag blir bara deppig.

That's enough of that shit.

Inga kommentarer: