Jag har ett inofficiellt projekt den här veckan: varje dag som är sämst ska jag skriva någon form av text, aldrig samma som någon annan dag, om hur jävligt allt är eller vad som dyker upp i huvet på mig. Det här är måndagens text, publicerad i Kulturbladet som huvudnyhet namnet "Det finns ett ord för såna dagar".
Du vaknar av att CD-spelaren skriker av rundgången, undrar varför mobiler börjar citera Die Hard, och slår huvudet i lampan innan du ens kommit ihåg vad du heter. Känner du igen dig?
Håglöst kravlar du ur sängen, övertygad om att idag finns det fan ingen Gud och om det gör det så har den antagligen övergivit dig för länge sen, för som det bortkomna får du känner dig som när du kryssar mellan tomma glas på golvet så skulle aldrig en God Gud låta dig må. Du trasslar in dig väskan, snubblar ner för trappen och ber till den Gud du just bestämt dig för att överge att kaffemaskinen ska fungera utan att krångla.
Brutalt kort tid senare rusar du ut genom ytterdörren, mer eller mindre påklädd och fixad, för att rusa till Röda Fasan som ska ta dig till skolan som så många andra dagar. Självklart är den fashionabelt sen med ungefär 27,4 minuter (vilket känns fruktansvärt meningslöst, menar du, då bussturen i sig bara tar en kvart), och när du tränger dig av den tillsammans med resten av skolan (som alla bara måste ta just din buss) inser du att du glömt ditt block med alla viktiga anteckningar på sätet. Trängseln, som påminner dig om Mufasas dödsscen i Lejonkungen, drar dig längre och längre ifrån bussjäveln, och när du äntligen kan springa tillbaka har den redan åkt därifrån, med ditt block i sitt järngrepp. Efter att ett antal svordomar på ungefär fjorton språk (aldrig är du så multispråkig som när du är förbannad) pallrar du dig iväg till ditt skåp, bara för att minnas att nyckeln antagligen ligger kvar i din andra väska som du använde kvällen innan.
Nedslagen och bitter vandrar du genom korridorerna, funderandes över livets mening, och skaffar dig snabbt en kaffe hos Kockis där du beklagar dig över ditt liv och din situation.
Medlidande står ingenstans att finna, när en anonym person flinandes säger ”jaså? En sån dag?”. Med en blick som med all rätt borde kunna döda uppbringar du ett avgrundsvrål ur strupen: ”nej”, svarar du, ”en måndag”.
That's enough of that shit.
Du vaknar av att CD-spelaren skriker av rundgången, undrar varför mobiler börjar citera Die Hard, och slår huvudet i lampan innan du ens kommit ihåg vad du heter. Känner du igen dig?
Håglöst kravlar du ur sängen, övertygad om att idag finns det fan ingen Gud och om det gör det så har den antagligen övergivit dig för länge sen, för som det bortkomna får du känner dig som när du kryssar mellan tomma glas på golvet så skulle aldrig en God Gud låta dig må. Du trasslar in dig väskan, snubblar ner för trappen och ber till den Gud du just bestämt dig för att överge att kaffemaskinen ska fungera utan att krångla.
Brutalt kort tid senare rusar du ut genom ytterdörren, mer eller mindre påklädd och fixad, för att rusa till Röda Fasan som ska ta dig till skolan som så många andra dagar. Självklart är den fashionabelt sen med ungefär 27,4 minuter (vilket känns fruktansvärt meningslöst, menar du, då bussturen i sig bara tar en kvart), och när du tränger dig av den tillsammans med resten av skolan (som alla bara måste ta just din buss) inser du att du glömt ditt block med alla viktiga anteckningar på sätet. Trängseln, som påminner dig om Mufasas dödsscen i Lejonkungen, drar dig längre och längre ifrån bussjäveln, och när du äntligen kan springa tillbaka har den redan åkt därifrån, med ditt block i sitt järngrepp. Efter att ett antal svordomar på ungefär fjorton språk (aldrig är du så multispråkig som när du är förbannad) pallrar du dig iväg till ditt skåp, bara för att minnas att nyckeln antagligen ligger kvar i din andra väska som du använde kvällen innan.
Nedslagen och bitter vandrar du genom korridorerna, funderandes över livets mening, och skaffar dig snabbt en kaffe hos Kockis där du beklagar dig över ditt liv och din situation.
Medlidande står ingenstans att finna, när en anonym person flinandes säger ”jaså? En sån dag?”. Med en blick som med all rätt borde kunna döda uppbringar du ett avgrundsvrål ur strupen: ”nej”, svarar du, ”en måndag”.
That's enough of that shit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar