Jag har inte så mycket att blogga om idag. Jag hade dock världens tråkigaste svenskalektion idag, först hur mycket dadaism som helst (måste jag upplysa er om att jag hatar dadaismen mest av alla konstformer i världen, modernismen över huvud taget, eller är det uppenbart om man känner mig?), världens sämsta musik som gav mig ännu mer huvudvärk än jag redan hade (men några jobbiga tjejer sitter alltid längst fram och sjunger med och hävdar att det är "sååå bra", och "för mig är dadaism konst". HALLÅ!? DADAISM ÄR ANTI-KONST, SJÄLVA POÄNGEN ÄR JU INTE ATT DET ÄR KONST DITT FITTCP), och efter det så skulle vi gå igenom grammatikregler eftersom läraren räknat ut att alla inte kunde dem.
"Vad skiljer de olika ordklasserna?" undrar hon, och ja, ni vet väl vad folk svarar? "Ååhh, hur gick ramsan nu igen? Substantiv är namn på ting..." och så vidare. Den töntiga ramsan som alla utom jag någon gång tvingats att lära sig utantill, jag har lärt mig dem ändå. Det är ju löjligt enkelt med de tre ordklasserna, och adverb är pissenkelt också. Behövs ramsjäveln?
Så jag räcker upp handen, och får ordet för att jag är den enda som är duktig nog att göra det. "Det där funkar inte", säger jag, och börjar sedan dra den som för mig är en gammal klassiker: "substantiv är saker som man kan sätta fan eller jävel efter, till exempel pojkfan, flickjävel. Verb är saker du kan sätta utav bara helvete efter, som sprang utav bara helvete, åt utav bara helvete, gick utav bara helvete, och adjektiv är saker du kan sätta skit fram, som skitsnygg, skitful, skitrolig".
"Det där var ju bara mer förvirrande", säger tjejerna som älskar dadaismen. Läraren älskar mig, och Madde dök upp senare och sa att hon skulle lära sina barn den istället för den som alla fått lära sig. Bra det i alla fall. Men jag tror det var den värsta svenskalektionen jag haft sen Skolhagen. Hemskt var det i alla fall.
That's enough of that shit.
"Vad skiljer de olika ordklasserna?" undrar hon, och ja, ni vet väl vad folk svarar? "Ååhh, hur gick ramsan nu igen? Substantiv är namn på ting..." och så vidare. Den töntiga ramsan som alla utom jag någon gång tvingats att lära sig utantill, jag har lärt mig dem ändå. Det är ju löjligt enkelt med de tre ordklasserna, och adverb är pissenkelt också. Behövs ramsjäveln?
Så jag räcker upp handen, och får ordet för att jag är den enda som är duktig nog att göra det. "Det där funkar inte", säger jag, och börjar sedan dra den som för mig är en gammal klassiker: "substantiv är saker som man kan sätta fan eller jävel efter, till exempel pojkfan, flickjävel. Verb är saker du kan sätta utav bara helvete efter, som sprang utav bara helvete, åt utav bara helvete, gick utav bara helvete, och adjektiv är saker du kan sätta skit fram, som skitsnygg, skitful, skitrolig".
"Det där var ju bara mer förvirrande", säger tjejerna som älskar dadaismen. Läraren älskar mig, och Madde dök upp senare och sa att hon skulle lära sina barn den istället för den som alla fått lära sig. Bra det i alla fall. Men jag tror det var den värsta svenskalektionen jag haft sen Skolhagen. Hemskt var det i alla fall.
That's enough of that shit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar