Thursday, I don't care about you

Dagens kreativa skrivande består av en kort haiku eftersom idag var rätt bra:

Det blev ljust igen
Hade vant mig vid mörkret
Nån tände lampan

That's enough of that shit.

Wednesday just don't go

Den här är mest skumma tankar som dök upp under religionslektionen när det låg en Metro framför mig och jag var allmänt trött på allt.

Wentworth Miller är fan inte snygg
Eller ja, allt ska ju vara så relativt nu, så
Det spelar väl ingen roll egentligen, men
När killar inte har långt hår ser de sällan bra ut.
En av dem, i och för sig, Ami James,
Ser jävligt bra ut, men han har ju tatueringar,
Det väger upp ganska mycket, och personlighet
Alla pratar jämt om hur viktigt det är
Yay! Nu slutar vi.

That's enough of that shit.

Coming Tuesday I feel better

Jag vet att allt kommer på samma gång nu, men jag insåg inte förrän imorse att det var det här jag höll på med (när det slog mig hur otroligt dålig den här dagen också skulle bli). Här är iaf en fin berättelse jag skrev igår under titeln "That's what best friends do sometimes".


It had been one of those days. Angelina had woken up feeling that this would be one lousy son of a bitch-day. And she had been right. It was only Tuesday, and so far the week had been sucking so badly she was starting to think it was a product by Microsoft. And not even that joke seemed to cheer her up.

As she walked through the corridors she passed a number of second graders, and couldn’t help but wish she was one of them. Sure, back then she had been having problems too, but at that point they could easily be solved by some fighting or chocolate, or by simply being emo until it passed. Nowadays she was constantly reminded of the fact that even a minor screw-up could jeopardize her entire future. Because it felt like everybody kept telling her that she would get one chance to succeed, one chance to make it, and that there was only one way to get there, and if she strayed but a little she would end up on the street, dead, doing drugs, or worse.
What could be worse than that?

She knew. Worse would be getting nowhere, worse would be going home saying “fine, whatever, what do you me to be?”, worse would be not going her way, not only following someone else’s road, but doing so because she was told to, not because she wanted it. There were a lot of things that was worse, and each and every one of them went down to one simple thing: not doing what she wanted to do.

But; back to the sucky week and the second graders in the corridor: she could feel their looks after her, and how they wish they’d turn out to be just like her. She’d been wanting that too once, and maybe she should be appreciating the fact that she got what she wanted. Well, things could’ve turned out worse, she’d give the world that, but that did not change the fact that she was in a bad mood, and probably would stay that way for a while.

Another turn in the corridor and the second graders couldn’t see her anymore. She felt her shoulders relax, wondering why she tried so hard to look good in front of them. If they wanted to be her, they should see the real her, and if they didn’t like what they saw, who gave a shit?

Angrily she kicked a trash can all over the hall, wondering what the hell it was doing there anyway. She’d never seen it when she’d actually been in need for one, which would have been never, but still. She kept kicking it all the way to the Room, and then sent it flying as far as she could. She could hear someone muttering over the trash that’d been spilt all over the castle, but she decided that she couldn’t possibly care less about that at the moment, and quickly opened the door to the room.

And “Bad day” was playing on the stereo when she entered, Marielle loudly singing along and Travina trying to drink the last of a smoothie from her glass. When they saw her, Marielle turned the volume down, and Travina instantly picked up the coffee mug that stood by the sofa, handing it to Angelina with one hand, and picking up another smoothie to herself with the other.

“Bad day?” Marielle asked, when Angelina landed hard on the couch.

“Yeah”, she said, “but I think it just got much better.”

That's enough of that shit.

Monday, I've got friday on my mind

Jag har ett inofficiellt projekt den här veckan: varje dag som är sämst ska jag skriva någon form av text, aldrig samma som någon annan dag, om hur jävligt allt är eller vad som dyker upp i huvet på mig. Det här är måndagens text, publicerad i Kulturbladet som huvudnyhet namnet "Det finns ett ord för såna dagar".


Du vaknar av att CD-spelaren skriker av rundgången, undrar varför mobiler börjar citera Die Hard, och slår huvudet i lampan innan du ens kommit ihåg vad du heter. Känner du igen dig?

Håglöst kravlar du ur sängen, övertygad om att idag finns det fan ingen Gud och om det gör det så har den antagligen övergivit dig för länge sen, för som det bortkomna får du känner dig som när du kryssar mellan tomma glas på golvet så skulle aldrig en God Gud låta dig må. Du trasslar in dig väskan, snubblar ner för trappen och ber till den Gud du just bestämt dig för att överge att kaffemaskinen ska fungera utan att krångla.

Brutalt kort tid senare rusar du ut genom ytterdörren, mer eller mindre påklädd och fixad, för att rusa till Röda Fasan som ska ta dig till skolan som så många andra dagar. Självklart är den fashionabelt sen med ungefär 27,4 minuter (vilket känns fruktansvärt meningslöst, menar du, då bussturen i sig bara tar en kvart), och när du tränger dig av den tillsammans med resten av skolan (som alla bara måste ta just din buss) inser du att du glömt ditt block med alla viktiga anteckningar på sätet. Trängseln, som påminner dig om Mufasas dödsscen i Lejonkungen, drar dig längre och längre ifrån bussjäveln, och när du äntligen kan springa tillbaka har den redan åkt därifrån, med ditt block i sitt järngrepp. Efter att ett antal svordomar på ungefär fjorton språk (aldrig är du så multispråkig som när du är förbannad) pallrar du dig iväg till ditt skåp, bara för att minnas att nyckeln antagligen ligger kvar i din andra väska som du använde kvällen innan.
Nedslagen och bitter vandrar du genom korridorerna, funderandes över livets mening, och skaffar dig snabbt en kaffe hos Kockis där du beklagar dig över ditt liv och din situation.

Medlidande står ingenstans att finna, när en anonym person flinandes säger ”jaså? En sån dag?”. Med en blick som med all rätt borde kunna döda uppbringar du ett avgrundsvrål ur strupen: ”nej”, svarar du, ”en måndag”.

That's enough of that shit.

This time somebody's getting hurt

Idag är jag trött och arg på allt (se rubriken lix), och därför kommer en hård och smärtsam (?!) diss mot de eviga optimisterna, allas solsken. Ni vet de där som säger att man ska möta varje dag med ett leende och är man bara positiv så blir allt bara bra? Jag har två ord att säga till alla såna människor: fuck you!

Såhär är det, va. Jag är en dryg, bitter, och lättirriterad människa, vilket kan vara anledningen till att mitt dissförråd är så stort - jag har stor erfarenhet. Sen, när jag är glad, är jag så jävla glad också. Ingen ironi, jag är skitlycklig när jag är lycklig, ni vet, svävar på moln och älskar alla i stort sett. Är det för att jag ser livet från den ljusa livet? Nej, fan heller.

Om man alltid är glad, även när man mår skit, hur fan ska man då kunna vara glad när man faktiskt är det? Alla jag någonsin känt som varit solskensoptimister har haft en sak gemensamt: då mår alla skit egentligen. Allt är en listig fasad för att vi normala människor ska må dåligt över oss själva, men jag låtar mig inte luras. Jag vet att om man är konstant glad glömmer man till sist bort hur man faktiskt är det, och det enda man kan känna i slutändan är en deprimerande pressande känsla som säger "sluta aldrig le".

Jag hade tänkt ut massvis med bra grejer jag skulle säga, men det slog mig att sitter man här och läser är chansen att man är en av de människorna ganska liten, och jag har nog med självinsikt för veta att några blogginlägg från mig inte direkt kommer förändra världen. Men nu har jag skrivit det här i alla fall och ska dra mig tillbaka för att vara bitter med ett gäng kakor, kaffe och Gossip Girl som börjar snart. Det blir garanterat TV-blogg på den.

That's enough of that shit.

Problemet med många bra idéer är att de fungerar och sen visar sig vara inte så bra ändå

Problemet med riktigt bra idéer är ju när man genomför dem och plösligt sitter där och undrar vad som var så jävla genialt egentligen. Exempel: man är astrött runt sex på kvällen och lyckas (samtidigt som man garvar åt "missing sex" - vad tänkte jag med som lät mig själv ta beslut då!?) resonera sig fram till att "om jag går och lägger mig nu och sover nio timmar, så kommer klockan vara tre på natten, och då kommer jag vara pigg och sen kommer jag bli trött lagom till normal sovtid imorgon kväll".

Nu är klockan fyra och jag är fortfarande trött, plus att jag har absolut ingenting att göra för ingen annan är ju vaken. Jag funderar på att gå och borsta tänderna och lägga mig och sova två timmar till, för sen sak jag ju gå upp i alla fall. Jag skulle ju säkert kunna vara vaken och typ skriva, Trams skulle ju älska mig då, men problemet är att jag kan inte göra kaffe för jag riskerar att väcka min familj. Ofta man orkar vakna till då.

Ja, frågan är: borsta tänderna eller riskera att väcka föräldrarna? En sak är säker, jag är hädanefter förbjuden att tänka ut "geniala" planer när jag är övertrött. Jag tror jag måste skälla ut Trams som inte stoppade mig...

That's enough of that shit.

Ell behöver Facebook probably as bad as she needs another hole in her head

Okej, BEST ROCKY EVER. Ni ser inte vad det står, så det blir transcript från mig:

Ruta 1: Det här jävla facebook har gjort hela västvärldens befolkning till tamagotchis! Folk matar varandra med digitala pajbitar och drinkar, vad håller de på med?

Ruta 2: "Din gamla dagisnemesis Görn vill bjuda dig på en frozen margareta." Hördu Göran, en labbråtta ringde och ville ha tillbaka sitt liv!

Ruta 3: De säljer en miljon såna där matikoner om dagen, för en dollar styck! Svältande N'Gutu i Etipoien bara "vad sa du att de gjorde sa du? Köpte små bilder av mat för en dollar? Stackars jävlar, inte ens jag är så jävla hungrig!"

Ruta 4: Och de här facebookaktivisterna ska ju skjutas! "Göran invites you to join the group Stoppa folkmordet i Sudan."

Ruta 5: Ganjaweedmilisen bara "shit, det är uppror på Facebook! De matstrejkar, ingen har rört sina pajbitar på tre dagar!"

Ruta 6: "Och FN removade vår poke, nu ligger vi risigt till. Bäst vi tar och kammar oss så inte Bob Geldorf ignorar vår friend request."

HATA FACEBOOK.

That's enough of that shit.

På ett fullkomligt idiotiskt sätt

Jag har inte så mycket att blogga om idag. Jag hade dock världens tråkigaste svenskalektion idag, först hur mycket dadaism som helst (måste jag upplysa er om att jag hatar dadaismen mest av alla konstformer i världen, modernismen över huvud taget, eller är det uppenbart om man känner mig?), världens sämsta musik som gav mig ännu mer huvudvärk än jag redan hade (men några jobbiga tjejer sitter alltid längst fram och sjunger med och hävdar att det är "sååå bra", och "för mig är dadaism konst". HALLÅ!? DADAISM ÄR ANTI-KONST, SJÄLVA POÄNGEN ÄR JU INTE ATT DET ÄR KONST DITT FITTCP), och efter det så skulle vi gå igenom grammatikregler eftersom läraren räknat ut att alla inte kunde dem.

"Vad skiljer de olika ordklasserna?" undrar hon, och ja, ni vet väl vad folk svarar? "Ååhh, hur gick ramsan nu igen? Substantiv är namn på ting..." och så vidare. Den töntiga ramsan som alla utom jag någon gång tvingats att lära sig utantill, jag har lärt mig dem ändå. Det är ju löjligt enkelt med de tre ordklasserna, och adverb är pissenkelt också. Behövs ramsjäveln?

Så jag räcker upp handen, och får ordet för att jag är den enda som är duktig nog att göra det. "Det där funkar inte", säger jag, och börjar sedan dra den som för mig är en gammal klassiker: "substantiv är saker som man kan sätta fan eller jävel efter, till exempel pojkfan, flickjävel. Verb är saker du kan sätta utav bara helvete efter, som sprang utav bara helvete, åt utav bara helvete, gick utav bara helvete, och adjektiv är saker du kan sätta skit fram, som skitsnygg, skitful, skitrolig".

"Det där var ju bara mer förvirrande", säger tjejerna som älskar dadaismen. Läraren älskar mig, och Madde dök upp senare och sa att hon skulle lära sina barn den istället för den som alla fått lära sig. Bra det i alla fall. Men jag tror det var den värsta svenskalektionen jag haft sen Skolhagen. Hemskt var det i alla fall.

That's enough of that shit.

"En av bögarna i Brokeback Mountain har dött."

Mamma kom just förbi och började babbla om sin koppling till "han som är död" (jag tror hon försöker rättfärdiga att hon grät lite imorse när jag berättade om det). Uppenbarligen var det så att i hennes ljuva ungdom gick hon i Gamla stan förbi en filminspelning där kanske Lasse Hallström sa åt henne att inte gå där eftersom de filmade. Det kan ha varit någon annan, men det var någon i hans team iaf. Och gissa vem som sörjer Heath Ledger jättemycket? Lasse Hallström! :O "Ser du kopplingen!?" undrade mamma och gick.

Och rubriken står min pappa för. Charmerande.

That's enough of that shit.

"The pieces of my broken heart are so small that they could be passed through the eye of a needle."

När jag vandrade runt på kyrkogården och kände mig allmänt emo, en kvart innan resten av klassen behagade dyka upp var det en sak som slog mig: fan, vad jag inte vill bli begravd. Det är namn på sten, det är bara det. Man vill kanske tänka sig att det är något mer, men det är bara namn på sten. Ska man tänka sig att deras ande lever kvar där vore det väl schysstare att begrava folk under en bio så de har något kul att titta på i efterlivet, men det gör man inte. Man slänger ner dem i jorden, låter stenarna mossa sönder, och blommorna vissnar och blir föda åt nämnda mossa. Det är sorgligt.

Dessutom, vet ni vad som händer med en grav som folk inte längre betalar för utan bara struntar i? Jag vet! Jag målade nämligen vid ett lager i somras, och vet ni vad som stod lutat mot väggen på andra sidan det lagret? Flera hundra gamla gravstenar. Stod och ruttnade bakom ett jäkla förråd (!?), bara uppgrävda och uppställda där, i väntan på... vad? Uppenbarligen får man inte slänga dem utan de får bara stå där. Kul.

Så ingen gravsten åt mig, tack. Kremeras och spridas vore mysigt. På ett bra ställe.

Varför gick jag runt och var emo på en kyrkogård? På grund av den mycket spännande redovisingen i Staden och Framtiden. Det var kul faktiskt, jag lärde mig en del (att det var jag som var med i den redovisande gruppen kanske inte verkar troligt när jag säger sådär), och för första gången fick jag chansen att se den berömda bilden på Döden som spelar schack (det är den som inspirerade Bergman till en viss scen i Sjunde inseglet, sägs det).

Efteråt gick Sektorn och Sigge till den större kyrkogården, Sigge skulle lämna blommor på sin morbrors grav, och jag ville gå till minneslunden och tänka på Heath Ledger. Mannen tyckte att jag var lite överdriven, fast å andra sidan hade han väldigt svårt att hålla sig seriös. Det vi lyckades komma fram till då var typ att vi borde ha en gemensam grav istället för familjegravar. "Åååååhhh hej...då" skulle det stå på den ("ååååhhhhh hej" är deras ständiga catch-phrase), följt av "Tänk på Bergman, det var kul så länge det varade".

Nu ser jag Magnus Betnér - Inget är heligt i väntan på att en viss film ska köpas lagligt på internet klart så jag kan se den och äta kladdkaka sen. Dels för att fira Ricky-Dean och dels för att jag allvarligt sörjer Heath. Fy fan vad hemskt det är egentligen, han är ju så jävla bra. Han är inte bara snygg, liksom, han kan faktiskt skådespela. Och så det här. Han är tio år äldre än mig och har en dotter på tre år. Jag ska sluta skriva om det här för jag blir bara deppig.

That's enough of that shit.

Calling Dr Jones

Jag är så lycklig! Amanda (ADUProductions) har gjort den här TILL MIG. Och den är så bra och typ det enda som gått som det ska idag (ja, fika och gymmet funkade väl, men att somna på Kreta igen var liksom inte så smidigt). Jag är kär tror jag.

Och gillar ni den lika mycket som jag borde ni klicka er in på YouTube och kommentera, för jag vet att Amanda kommer bli skitglad då. :D

That's enough of that shit.

Det är inte bara Angel som missförstår mig*, märker jag

När det kommer till skolarbete har jag plötsligt börjat se ett mönster: uppgifter som verkar jättesvåra och helt omöjliga är oftast löjligt mycket lättare än vad man tror. Eller så är det bara jag som är ovanligt bra, jag är faktiskt osäker. Mina mystiska MVGn i religion och filosofi är ju det som lett till insikten, vilket kan betyda att det är jag som är bra. Och nej, jag menar inte det här som någon sorts skryt eller så, det är bara det att jag lyckades skriva en två sidor tenta på typ ingen tid alls nyss, och uppgiften var fullkomligt jättevärdelös och jag trodde det skulle ta mig veckor att göra den. Det var trevligt att det inte blev så.

Annars har jag mycket att göra i veckan, fast på ett bra sätt. Det enda dåliga är min enorma brist på pengar, annars har jag inte jättemycket skolarbete att ta igen/göra, och det är faktiskt ganska skönt. I alla fall efter att ha plågat sig själv med alla de där porrnovellerna hela förra veckan. Som inte var särskilt porriga. Anyhow.

En mystisk brud från Helgon fick för sig att jag tänder på äldre män förut idag. Och visst har väl alla fattat att jag har en viss dragning åt det hållet, men låt mig för den sakens skull poängtera: det gäller bara kändisar. Jag är inte alls attraherad av eller intresserad av "äldre män" på riktigt. Jag tänker inte prova på det "med ett mer lustfyllt resultat", och jag tycker under inga omständigheter att det är okej att ha sex med tolvåringar (jag vill inte berätta för mycket om MSN-konversationen med henne, men den var jävligt obehaglig). Bara för att jag vill ha sex med Harrison Ford betyder det inte att jag vill att han ska vilja ha sex med mig. Jag skulle snarare bli väldigt besviken om det visade sig vara så.

Jag vet inte om någon blev mer klok av det där, men så är det i alla fall. Jag är inte lika arg som igår, men än så länge har ingenting löst sig. Vi får väl se hur det blir med den saken.

That's enough of that shit.

* Jag tror enbart Trams fattar rubriken

And I wonder where these dreams go when the world gets in your way

Jag har tvingats till insikten att jag är en ganska emotionell människa ändå. Inte så att jag börjat gråta för minsta lilla, men jag låter verkligen mina känslor styra mig. Speciellt ilska, att vara arg är väl halva poängen med mig. Jag blir arg lätt, men det är nästan lika lätt att göra mig glad igen, så på det hela taget går det jämt ut. Sen finns det vissa individer som nog aldrig lyckats göra mig arg, men det är kanske tre eller nåt i hela världen, så det räknas väl knappast.

Det som är mer fascinerande är faktiskt de saker som jag insett att jag nog alltid kommer vara arg för. Som jag kan komma på är det två saker, allt annat oavsett vad det handlar om har jag på något plan förlåtit och lämnat bakom mig. Sen att jag kanske inte älskar personen som gjorde det emot mig hör inte hit, förutom de här två sakerna är nog det mest glömt och förlåtet. Nice, va?

Den ena av de två är Martin som var testperson på Fenixforum innan Hoggy la ner och inte sa något. I en vecka. De flesta tycker att det är en jättefånig sak att vara arg på, men inte för mig: hans förklaring om att "jag behövde nånting som var mitt eget" gjorde mig bara mer arg, speciellt som min första impuls var att ringa honom och berätta. Jag har förlikat mig med tanken på att jag alltid kommer vara arg på det, och efter att han gjort sitt allra bästa för att få mig att förlåta honom har jag kunnat lägga det bakom mig. Det är stort av mig faktiskt, inte för att det är en fin gest eller nåt, utan för att det är en väldig uppoffring.

Den andra är mina föräldrars "om du pluggar vidare i höst så betalar vi allt åt dig, men om du inte gör det får du klara dig själv". Det har gått två veckor sen den diskussionen, och jag blir lika arg varje gång jag tänker på det. Jag tror helt enkelt jag är förolämpad för att de faktiskt tror att jag skulle ge efter för det, att jag skulle tänka "to hell with my dreams, let's all do that!" och bara strunta i alla mina planer, vad jag lovat Trams, vad jag lovat mig själv, att jag vill mer än nånting annat klara mig själv, och stanna kvar i Sverige och plugga vidare bara för att "de betalar allt". Vafan, liksom? Om jag stannar hemma och pluggar i höst (that's a pretty big if) så tänker jag inte ta emot deras pengar. Vill de hjälpa mig bli det jag vill, fine, men då ska det gälla även om jag väljer att jobba ett år först. Jag lovar, bara jag lovade att plugga vidare i höst skulle de betala en fucking lägenhet på Stureplan om jag bad om det. Eller nej, kanske inte, men det känns så. Jag vill inte: jag vill klara mig själv.

Jag kanske har sett för mycket på TV och läst för mycket böcker, men jag skiter i det, jag vill fan klara mig själv, jag vill kunna säga att "jag fick kämpa som fan, men det var värt det". Är det något fel med det? Måste man ta den lätta vägen bara för att man kan det? För i så fall vill jag inte vara med längre! Och jag är så trött på att låta som en gnällig unge i trotsåldern som inte har någon koll på världen och bara drömmer om att slå igenom, men ORKA bara.

Fan jag är på så jävla dåligt humör just nu så jag vill bara sätta mig och skjuta någon. Kom igen, SÄPO, kom och ta mig, för annars vet man aldrig vad som kan hända.

And I wonder where these dreams go
When the world gets in your way
What's the point in all this screaming?
No one's listening anyway

That's enough of that shit.

"I would tell you 'I love you', if only I spoke hovitos."

HAHAHAHA, jag tror jag dör, den där bilden är ju så jävla rätt. X''D Lorrie på HFW tipsade mig om bästa Something Awful-tråden nånsin (och jag har ändå gillat Helldump-forumet!): It's The Indiana Jones Valentines Day Card Spectacular! Så jävla många bra bilder! Och några sjuka...

Jag älskar mitt nördiga liv. <3 Jag fattar inte vad folk som inte är nördar gör på dagarna? Om någon som läser här drabbas av känslan att "nej, fan, jag är nog inte nörd ändå", så får en personen mer än gärna upplysa mig! Det vore spännande att veta nämligen...

Nej, nu ska jag nog vara ytterligare lite nörd och plugga innan Hanna behagar komma förbi. Det är fett awesome att hon bor här nu så att hon bara kan kika förbi lite då och då. Det kommer bli en spännande vår känner jag!

That's enough of that shit.

"I wish my college had pictures of Harrison."

Jag är sjuk, och det är inte kul! Imorse när jag vaknade var jag så trött så jag trodde jag skulle börja gråta, och sen satte jag mig upp och bara *må dåligt* så då tänkte jag att fuck this shit, jag stannar hemma idag. Jag är fortfarande astrött trots att jag sovit massor, men jag ska nog hålla mig vaken tills efter SGA åtminstone. Orka såna här dagar!

Sen har jag känt att jag är nog otrogen mot Fefo nu, och behöver jag säga med vilket forum? Nä. Men de är sååå mycket trevligare, och snällare, och mindre gnälliga, och så förstår de mig! Om man kan välja mellan det och gnälliga typer som man pratat med hundra gånger innan då är valet inte överdrivet svårt, liksom.

"Movie posters as decorations are the best! I haven't seen it in many other schools, though, my school is sort of... weird. But it's sooo much more fun to look at a poster than a world map or something."
"lol, like -Geography class-
Teacher - Angelina, please point out on The Fugitive poster, the northeast side!
Angelina- *points with finger* it's this side teacher, the one on the right side of Harrison's head!
Teacher- very well, 10 points!"
- Moi och fatima

Liksom, ja?

Dagens bra, eller nåt, är att CDON finally hörde av sig! Tyvärr sa de att de inte kunnat dra pengar från mitt kort, så jag fick beställa om och nu var det 20 kronor dyrare. Tack för den, era jävlar. Men jag borde iaf få den inom en vecka, så då borde Trams ha den om senast två veckor. Snabbt och bra och inte alls sent...

That's enough of that shit.

Det faktum att ordet skola är med två gånger i namnet säger väl allt?

Idag är jag glad och tycker om min skola - för titta vad jag fick av dem! Jag har tillbringat många dagar med att smita förbi korridoren på tredje våningen bara för att gå en glimt av den, och typ drömt om att jag skulle få ta hem den, och idag blev drömmen sann. Mycket glad är jag för det!

Kultursektorn, en TV-estet, en mediaelev, rektorn samt en typ som jag inte riktigt vet vem det var spenderade förmiddagen med att stå i Skolhagen och göra reklam för Täby Enskilda Gymnasium (också känt som Täby Emo Gymnasium), vilket var allt annat än tacksamt. Fan, vad dryga de ungarna är! Hälften av dem såg inte ens på en när man frågade om de gick i nian, och den andra hälften fräste åt en. Och sjuorna drog konstant skämtet "nä, jag går i tian" (if I had a dollar...) eller kaxade i allmänhet. Jag är så överlycklig över att jag inte går i högstadiet längre att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med mig själv.

Jag är också lycklig, tillsammans med resten av sektorn, att vi bara har en lektion i veckan med vår klass och utan resten av kulturarna, för kulturarna är så mycket mer nice! Det är roligare lektioner med dem även om ämnena är tråkiga, och allmänt mysigare stämning. Min klass som klass, och inte på individuell nivå, är fruktansvärt jobbiga. Nu är det bara svenska b med dem (och religion b med några av dem), resten är med S3a-kultur - mycket mer nice!

Nu borde jag sova eller ta itu med mig själv. Är fett trött, men vettefan om jag skulle kunna somna. Antagligen...

That's enough of that shit.

"Det är du som gillar Harrison Ford, va?"

Två saker slog mig igår under massfikat på Grå Munken (förutom det faktum att deras blåbärsmuffins måste vara godast i världen, förstås). Det första var att jag nog umgåtts för mycket med Chriss och Gråsvärden än vad som är nyttigt för en person, för när jag försökte muntra upp Li genom att säga "du klarar det! Du är en man!" stirrade majoriteten av de vid bordet på mig som om jag var dum i huvet innan de började garva. Uppenbarligen är det alltså inte vad man "borde" säga i såna lägen.

Fast jag tycker fortfarande det är bra uppmuntring. Jag erbjöd mig till och med att sjunga I'll make a man out of you som pep-talk, men av någon anledning avböjde hon. Jag har konstiga kompisar ("inte som jag, ergo: konstig").

Det andra var när en tjej vars namn jag glömt, både det riktiga och IRL-namnet, under en diskussion där Harrison Fords namn av någon anledning dykt upp sa "ja, alla vet verkligen att du gillar honom". Jo, visst, det stämmer, alla som känner mig lite grann vet det. Sen fortsätter hon: "min kompis, som du aldrig träffat tror jag, såg en bild på Indiana Jones igår och bara 'är det inte Ell som gillar honom?'."

That's weird. Inte bara för att någon faktiskt kallar mig Ell (jag är van vid det på internet, men jag blir alltid lika förvånad när folk säger det IRL - på ett bra sätt, förstås), utan för att folk jag aldrig ens träffat vet vem min favoritskådespelare är. Herregud! Jag vet inte inte ens vem Zackrids favoritskådespelare är (han har säkert ingen, men ni förstår poängen), men verkligen alla vet vem som är min. Jag blir lika chockad varje gång.

Nu är det plugga som gäller, och diskutera med sig själv om det är värt att köpa 3 DVDer för 99 kronor (ja) på CDON (fortfarande inte fått Trams present dock :/) när man är fett pank (hmm...). Som sagt, får debattera det där hårt och länge för säkerhets skull.

That's enough of that shit.

That's the measure of a man

Åh, jag älskar Rocky-filmerna! Måste erkänna att femman inte är i närheten av lika bra som de första fyra, men ändå. Jag hoppas Acksäll har sjätte filmen för jag vill verkligen se den, och sexan ska ju inte visa den för att "den sög ju faktiskt" (bah!). Fast jag är rätt säker på det, det är ju brorsans favoritfilmer (han har en Rocky-affisch på sitt rum, och han har inte många affischer!).

Idag har jag spelat The Sims 2 typ hela dagen, och gjort skolarbete. Egentligen ska jag läsa 16 erotiska noveller till littveten, men jag pallar inte. Jag ska spela mer The Sims innan jag går och lägger mig. Det är skitkul, fast min familj (bestånde av farfar Humlesnurr, pappa Jack O'Neill och döttrarna Marielle, Angelina och Travina) är asfattig och hade inget golv tills förra omgången (det har gått typ två veckor i spelet). Så går det när man inte fuskar!

Jag älskar mig själv också, för jag tipsade tjejen som gjorde Indy-videon för två avsnitt sen om Dr Jones av Aqua, så om jag har tur får jag äntligen se en Indy-video till den låten. HAH, jag är så lycklig.

That's enough of that shit.

"You broke my glasses!" - "You broke my brush."

Min jävla borste dog! Det var världens bästa borste, och sen bara PANG gjorde den en jäkla En prinsessas dagbok och sen FLÖG den genom hela rummet och rullade in under soffan. VAD I HELVETE!? Jag som stod där och var asnöjd för att mitt hår var snyggt och blondt, och sen bara BANG, från ingenstans hände det. Vad ska jag nu fixa håret med? ;_; Ingen annan borste är så bra som den!

Nu tröstäter jag det sista av kladdkakan trots att vi ska äta mat snart. Jag är rebell. Sen insåg jag att om filtarna på Rusta bara kostar fem kronor skulle jag ju kunna skaffa en till min soffa också, för där la jag den jag köpte nu (som är fin med dödskallar på och som jag ska ha i skolan... fråga Trams om det) och insåg att det saknas ju helt klart. Estrella-filten funkar iofs alltid.

That's enough of that shit.

Ain't no other man like Indiana Jones

Jag har massor jag borde göra, så titta på den här istället. Videon jag pratade om igår som var så cool hittar ni på min TV-blogg (den passade bättre där), http://bullwhipsandpaperclips.blogspot.com/ - dags att börja besöka regelbundet, kära barn.

Nu har jag massor jag borde göra innan jag ska på bio, men det går inte så bra. Får nog prioritera att blondera utväxten framför skolarbete, oändligt djupt och inte alls ytligt känns det. Men sån är jag. Inte mycket djup, men en glänsande skön yta.

That's enough of that shit.

Ain't no other man on the planet does what you do

Nu ska jag sluta obsessa över Harrison Ford (såg en typ awesome video som jag ska länka till imorgon), sluta titta på dåliga musikvideor (jag har väldigt svårt för Star Wars-musikvideor, och är de dåligt gjorda ska de dö. Dock såg jag en sjukt bra Indy-video tidigare idag till Ain't no other man med Christina Aguilera, om någon känner för att se den kan jag länka den också), och lämna HFWs forum som jag just joinat (folk som är lika besatta som jag! Hurra!).

Att sluta använda bilddagboken känns för övrigt som ett väldigt bra beslut. En stor börda har liksom lättat från mitt... hjärta är väl att ta i, men den har lättat i alla fall. Sen att folk bara "*sobsob* don't leave us ;_;" gjorde mig lite ego och glad. Jag gillar ego och glad.

Imorgon ska jag träna, se National Treasure 2 OCH ÄNTLIGEN blondspraya ihjäl min utväxt. Åhåhååhåhåh, tycker vi om det!

That's enough of that shit.

Likheten mellan bdb och facefuck? Ell hatar båda.

Idag hatar vi bilddagboken. Eftersom de uppenbarligen mörkat att lösenorden läckte ut i maj förra året, och nu när de sprids på internet kom de på att "oooops, we better do something!". Ell tillbringar eftermiddagen med att byta lösenord på samtliga ställen hon blivit medlem på sedan nian och bestämmer sig för att aldrig mer hänga på bilddagboken igen. Läs mer här...

För att göra saken roligare har jag inte pluggat (för upptagen med lösenordsbytandet), Trams är på sjukhus och kan inte SMSa så jag vet inte vad som händer, och jag har mens och börjar få mensvärk. TGIF? I don't think so.

Det var i alla fall bättre i skolan än väntat. Jag och Zackrid började en ny tradition genom att gå på café och äta frukost innan vi pallrade oss iväg (och blev sena eftersom jag tvunget skulle köpa blondspray), och under vår håltimme snodde vi åt oss ett klassrum och tittade på National Treasure eftersom vi ska se Book of Secrets imorgon. Det är två traditioner som jag kan tänka mig att fortsätta leva med.

Nu funderar jag på att skriva ihop lite slash och SMSa till Trams för att muntra upp henne. Fast å andra sidan så kan jag inte skriva slash, möjligen med undantag för ett par och jag har inga idéer om dem direkt och jag vet inte hur mycket Trams gillar dem. We'll see.

Mitt liv är ointressant och jag förstår om ingen bryr sig. Vad vill folk läsa här egentligen?

That's enough of that shit.

I'm the one, 'cause I'm still here

"Och vad är det som ni vill förstå
Ska ni resa er och gå om jag säger precis som det är
Och när ska ni fråga om jag vill
ha ett liv där allt står still
Era drömmar finns inte kvar"

För jag vill att verkligheten bränns... okej, jag tycker egentligen Skattkammarplaneten är en skitdålig film, men jag älskar "Jag finns kvar"/"I'm still here" (Jimmy Jansson/John Rzeznik) som är soundtrack. Kanske borde se om filmen och se om den blivit bättre på senare år?

Imorse drabbades jag av några insikter, typ det hjälper inte att organisera sig själv och gör skolarbete duktig och lägga sig i tid och sova åtta timmar, för jag är ändå skittrött när jag vaknar. Och det organiserade livet gör mig allmänt deprimerad och så börjar man undra vad poängen med allt är. Det är dåligt, men nu har jag sagt att jag ska ge det några veckor, och ser jag inga resultat (bättre i skolan, mindre huvudvärk, piggare) snart så skiter jag i det.

Dock ser det inte ut att vara så jävla bra, jag är tröttare än nånsin, missbrukar kaffe (ingen huvudvärk, men den kommer nog punktligt imorgon), och det visade sig att trots min frånvaro förra året ligger jag bara efter med en uppgift i Littveten och - här kommer det bästa - jag lyckades få MVG i filosofi. What's up with that liksom? Jag hoppades på ett VG för det är vad jag får i de flesta ämnen, men ett MVG? Det är galet!

Min dag som var rätt dålig blev betydligt bättre av det här (det är kanske inte lika coolt som demoner i skolan, but still), så nu känner jag att jag kanske kan ge det mystiska och kanske inte alls fungerande organiserade livet en till chans. Och det innebär att jag borde pluggat i typ en timmes tid nu, dåligt.

En annan bra sak är att vi i Kultursektorn har kommit på vad vi ska göra på vår 2,4-timmars håltimmar vi har på fredagar: vi ska se på film! Imorgon blir det National Treasure eftersom jag och Zackrid ska se på tvåan på lördag, sen får vi se om jag kanske använder dem till att plugga eller ha körlektioner de andra veckorna.

That's enough of that shit.

Gonna fly now

Så jag har inte bloggat på ett tag nu. Typ nästan två veckor, men jag har faktiskt haft ett liv! Eller nej, det var inte sant: jag kunde haft ett liv. Trams kom hit, och sen drog vi ner till Chriss och det var ju nice och djupt och så. Man tycker ju att då borde man leva upp lite, men vi spenderade en vecka med att titta på TV, en dag med att shoppa och ytterligare en dag med att dra hem till en av Chriss kompisar. Liksom, hur slött får det bli? ;P Fast nice var det.

Idag var jag fortfarande arg på mina föräldrar efter ett spännande gräl med mina föräldrar om Norge, så för att bevisa att jag kan klara allt skrev jag ut 30 kopior av mitt CV och drog in till Täby Centrum och började fråga efter jobb. Har fem kvar nu, så det var ganska lyckat måste jag säga. Var flera butiker som sa att de skulle höra av sig snart också, yay me!

Nu ska jag plugga lite. Skolan börjar iofs inte förrän imorgon, men det är nog bra att börja med geografin redan nu. Den här terminen ska jag ju vara helt övermänskligt bra, så det är lika bra att börja i tid liksom. Det vill säga nu, när jag bloggar. Smart, Ell, smart.

Planerar att komma med en liten update om mina nyårslöften ganska snart, för jag har kommit på ganska många bra om jag får säga det själv. Inte nu dock, geografin kallar på mig!

That's enough of that shit.