fredag 27 maj 2016

Ingenting är lika tyst som en ljudlös telefon

Jag vet att jag skickade ut mitt manus till förlag igår och att det är orimligt att vänta sig svar ... ja, kanske inte förrän efter sommaren (varför gör jag alltid förlagsutskick i maj!?), ändå börjar man ju genast vänta. Och vänta. Och vänta.

Väntan påminde mig dock om någonting jag stört mig på ett tag hos folk, vilket är förmågan att läsa in saker där ingenting finns att läsas in. Alltså, jag vet att det är en mänsklig egenskap som är svår att göra sig av med, den ligger till grund för typ all vår folktro och våra religioner, men ändå kan jag fan bli galen på folk som försöker förutspå vad förlagen menar när de troligtvis inte menar någonting alls.

Exempel på det är typ att försöka avgöra hur det går för ens manus beroende på svarstiden från förlaget. Typ "om förlagen gillar ditt manus svarar de snabbt, inom en månad" eller "om de inte hört av sig på ett halvår är det ett bra tecken för då diskuterar de fortfarande ditt manus". Really? För jag har inte hört av ett av förlagen jag skickat till på två år, antar att det är SKITBRA för mitt manus. Eller så har de bara glömt det. Eller skiter i att skicka refuseringar. I don't fucking know, allt jag vet är att jag inte blir utgiven av dem.

Eller när folk faktiskt får standardrefuseringar och ska försöka läsa mellan raderna på dem. Har de läst mitt manus? Ogillade de den här karaktären? Borde jag ha skrivit ett tydligare följebrev? Man letar efter ett enda ord i refuseringar som kan ge en ledtråd till vad som inte höll, TROTS ATT STANDARDREFUSERING BETYDER ATT DET ÄR EN STANDARD. Jag vet det, för jag har fucking jämfört standardrefuseringar, Chriss fantastiska manus som är en utgiven bok these days fick exakt samma standardrefusering från ett förlag som jag fick. Sen fick hon en del positiva utlåtanden också från andra förlag, men standardrefuseringen var densamma.

Poängen är att det finns ingen kod att knäcka, inga hemliga meddelanden, inget förlagsspråk som bara få utvalda kan förstå som kommer förklara varför de väntar/standardrefuserar/whatever. Ibland är en standardrefusering bara en standardrefusering.

Inte för att det gör väntan mer uthärdlig, but it's true.

True story.

Inga kommentarer: