Ja, då ska jag då fortsätta på det jag skrev igår. Funderar på om jag kanske borde döpt berättelsen till 'Ellens resa till Bondeland' istället, men det är lite sent påkommet nu. Bytte uppenbarligen tempus mitt i alltihop, men ajg hoppas ni förlåter det. :P
Så jag och Ch vandrar hemåt och jag är på väldigt dåligt humör. Kommer hem, fortsätter vara aggressiv och på dåligt humör. Börjar snacka med Dennis på MSN, och vi bråkar. Minns inte riktigt vad vi sa, men jag bad honom iaf att skjuta sig minst en gång. Så glad var jag.
Han tycker att vi borde träffas utan Ch och prata. Jag tycker att det ären skitdålig idé, men går med på det. Dennis säger att han ska komma om nån timme, och jag och Ch börjar beställa knappar från Knapp.nu.
Dennis dyker upp efter ett tag och jag går ut till honom. Jobbar på att fortsätta vara skitsur, men det värsta har lagt sig. Jävligt störande, men jag lyckas iaf vara ganska så irriterad medan vi är ute och vandrar runt. Sen kommer vi fram till precis utanför Öllsjöskolan, där jag praoade för ett halvår sen (När allting började...). Jag ställer mig och glor på gräset, och Dennis glor på mig.
- Ser du något kul på gräset?
- Det är blött.
- Happ.
Antagligen sa vi väl något mer, men jag ahr glömt det. De allra flesta konversationerna har jag glömt, jag kommer bara ihåg vissa meningsutbyten och sånt. I alla fall så bestämde jag mig för att gå, så jag började gå tillbaka, men blev stoppad av Dennis som tog tag i min arm. Försökte dra mig loss, men Dennis höll kvar och sa typ "Jag vill bara ge dig en kram, får jag det?". Så vi stod och höll om varandra ett tag.
- Jag vet att inte ens Elegi och ett dussin röda rosor kan rädda mig nu, men jag vill gärna ha dig tillbaka...
Som om jag inte visste det redan? Som om jag inte räknat ut det av allt ditt tjat, dina frågor och dina desperata små antydningar? Jag är inte trög, om du inte glömt det redan så har jag faktiskt mer i IQ än vad du har. Dessutom överanalyserar jag ju allt, precis som alla andra.
Svarade inte, även om 'Well, but you can't have me' kändes lockande. Vi fortsatte att hålla om varandra, medan mitt huvud var fast i en massa flashbacks från någon dag innan, när jag varit med Jojje (När jag äntligen fick mina kramar) till musiksalen, till sportlovet och massa saker med Dennis och så vidare. Bara flashbacks. And then I made up my mind...
Drog mig loss, och citerade Winerbäck (Önskar fan att man kunde Shakespeare vid såna här tillfällen): 'Man saknar sånt som man inte har, och man saknar allt som man inte har kvar' och sen började jag gå igen. Dennis följde efter. Sa att nu hade jag det i alla fall svart på vitt. Nej, sa jag, det är inte svart på vitt eftersom du sa det. Han erbjöd sig att skriva ner det, men ajg påpekade att han missade min poäng.
Sen kom vi till ett vägskäl. Går man till höger kan man ta en snabbare väg hem till Dennis. Går man till vänster kommer hem till Ch. Så jag stannade upp och funderade lite. På exakt hur elak jag ville vara. Och bestämde mig för att det var ganska så mycket.
- Vad?
- Jag funderar...
- På vad?
- Kan man inte ta den här vägen hem till dig?
- Jo?
- ...Kan inte du göra det?
Elakt, kanske, men sån är jag. Liten, söt och djävulsk, som Jojje så fint uttryckte det. Dennis mumlade något om att 'så du vill inte att jag ska följa dig hem?', vilket jag tyckte var rätt uppenbart. Nej, det ville jag inte. Vill jag inte heller, för den delen. Dennis tog tag i min hand, och jag tror att jag tog ett steg tillbaka och försökte dra åt mig handen. Gick väl, men ändå. Varför?
Så han gick fram, kramade mig. Jag tog tag i hans armar, och funderade över om jag skulle putta bort honom eller inte. Och då - då kysste han min panna och backade undan innan jag hann smälla till honom. Såg på honom, sen gick jag. Eller sprang, rättare sagt. Typ hundra meter, innan jag la mig ner på gräset och svor. Svor för att jag inte alls varit sur på slutet, för att jag inte slog till honom, för att allt var så jävla jobbigt och för att jag verkligen, verkligen ångrade att jag inte slog till honom.
Så jag SMSade och berättade det. Att jag hatar att han går ner i lågstatus så att man slutar vara sur. Att jag ville slå honom. Hårt. Och han svarade att jag fick det om jag kom tillbaka, och mer behövdes inte för att jag skulle börja gå. Men ingen Dennis var där.
Mer SMS, men jag skrev ändå bara '...', och Dennis tyckte att jag kunde säga vad jag tänkte istället. 'Det är kallt, snart går jag hem', svarade jag kryptiskt. Dennis frågade om han skulle gå dit, och jag tycket att han kunde väl testa. Under den här tiden har jag gått och satt mig ovanför en tunnel, precis bredvid bilvägen. Och spottat på marken. Jag spottar aldrig, om det inte framgår. Däremot vet jag en person som spottar jämt. En person vars namn börjar på J...
Dennis dök upp i alla fall. Sa att han inte trodde att jag skulle vara där, men att han hoppades det.
- För hoppat är ju det sista som överger.
- Mjo... eller nej, det är fan ädelmodet.
- Va?
- Ädelmodet är det sista som överger människan, har jag kommit fram till.
- Syftar du på någon särskild när du säger så?
- Kanske det.
- Så jag ska känna mig träffad?
- Vem vet. Jag tror förresten att jag ska gå nu, Chriss vill inte att jag skulle vara borta så länge, för då skulle hon få tråkigt.
- Vad ska jag göra då?
Hade precis rest mig upp, och stod bredvid honom. En buss kör förbi. Buss nr. 2. Den bussen som man tar hem till Dennis. Där pratar vi perfekt timing. För jag hade inte ens hunnit öppna munnen för att komma på ett bra svar, och det säger ju en del.
- Du kan ju alltid sitta här och begrunda dina möjligheter...
Minns inte riktigt resten av samtalet, Dennis reste sig iaf så att jag fick slå till honom. Hårt. Och det kändes riktigt jävla bra, om jag ska vara ärlig. Ångrar det faktiskt inte heller. Visst kanske det var elakt, men som sagt: 'Jag kanske kommer skämmas för det jag gjort, men jag ska aldrig ångra nåt...'
Sen hoppade jag ner, gick genom tunneln för att komma hem. Dennis följde efter och vi diskuterade hans möjligheter. Inte så många lockande, kanske, men vi diskuterade dem ändå. Och jag hävde ur mig min och Chs slogan 'En pungspark säger mer än tusen ord'. Väldigt träffande.
- Det är väl inte till någon hjälp nu, men är det nåt kan du alltid ringa...
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar