Melrose Place

Jag är kääääääääääääääär!!!

Bara kommit på det sådär spontant de senaste dagarna, jag är ju jättekär!!! Okej, för att jag varit jättekär innan, men det senaste halvåret har jag varit kär i någon som bott jättelångt bort, och innan det i någon som inte var intresserad tillbaka, och innan det en som jag inte träffar varje dag.

Som nu! Alla dagar! Utom igår, för då var han tjock och gick inte till skolan. Men i måndags så var han här, i tisdags var vi ute och gick och idag gick vi hem hit på lunchen. Av någon skum anledning, vet inte hur det gick till. Jag hängde bara med Scharabben, Wombat och Jojje när de gick ut, och sen cyklade W och S hem till S, och så sa J att vi skulle gå hem till mig typ. Så lämnade vi Muskot ensam åt sitt öde och drog hem till mig. Och såg på Melrose Place. :P

Men käääär, alltså. Väldigt, väldigt kär. Bara typ rosa fluff-kär. Och inte så dör djupt och seriöst förälskad som man uppenbarligen borde bli någon gång. Utan bara lite lagom rosa fluffigt happy-kär. Helt underbart. ^^

Inte kär så att man svävar på rosa små moln och bara flyger ut genom fönstret som folk säger. För så är det inte. Utan sådär kär så att man är plågsamt medveten om att det är en centimeter emellan en själv och personen med stort P. Man vet att helst av allt vill man bara överrösa personen med kramar, men vågar i själva verket knappt röra honom ens lite grann. Mest för att resten av klassen är runt omkring, och de kanske inte ska ha någon koll än?

Sådär kär så att man är helt nöjd med att ligga i en alldeles för liten säng, glo på Melrose Place och prata om absolut ingenting vettigt. Så kär att man tycker att det kanske inte gjorde något om skoldagarna bara var lite, lite längre, typ en tjugo minuters rast till så att man har en anledning att prata och umgås lite, lite mer med honom. Bara lite...

Sådär kär att man kan vakna på morgonen och tänka att "det kanske till och med är värt att gå till skolan idag". Så kär att man nästan blir sur när personen i fråga inte tar ens hintar, även om man själv kommer på sig själv - efteråt förstås - med att ha missa alla uppenbara hintarna från hans sida. Så kär att man nästan glömmer alla problem som det fört med.

Klart man har varit kär. Klart jag tillbringat hela det senaste halvåret med att vara kär. Klart att jag inte glömmer det och hävdar att det här är den enda äkta kärlek jag upplevt. Men just nu, efter ett halvår i ett distansförhållande, är det verkligen helt jävla underbart att kunna få träffa personen när man vill, och veta att den faktiskt också vill! Så kär att man helt håller med Winnerbäck när han hävdar att allting, allting, ja, allt är nästan perfekt...

Over and out.