Yay, sjukdag nummer två! Men imorgon är jag frisk, för just nu mår jag mycket bättre. Och jag tror inte jag ska på föräldramötet inför Danmark ikväll, för som så fort det handlar om något som innebär att mina föräldrar måste gå till skolan kommer det sluta med långa jobbiga diskussioner, ni vet dotter/föräldrar-sorten. Jag kanske börjar bli frisk, men inte så frisk.
Överhuvudtaget tycker jag att mina föräldrar kunde vara aningen mer supportiv med saker, typ det här med Norge. Trams mamma håller redan på att komma på saker hon måste lära sig tills hon ska flytta, och det enda jag får är pappa som säger att det inte kommer gå och jag kan ingenting och hur ska jag få jobb och bla bla. Och det enda sättet att få tyst på honom vore att säga att vad vet han om det - han har inte ens gått gymnasiet, men ärligt talat vore det verkligen, verkligen inte värt det. Jag blir bara så irriterad. Mamma är väl inte direkt pessimistisk som pappa, men det vore ju trevligt med ett "det är klart det kommer gå, ska vi hjälpa dig att hitta lägenhet?".
Å andra sidan är jag inte förvånad, jag tror inte att jag hade kunnat komma med en enda framtidsplan som de skulle godkänna i alla fall. "Jag vill bli författare" - "det är omöjligt att bli, blabla". Har mina föräldrar läst något jag skrivit förutom min julkalender och sporadiskt lite skolarbeten? Nope. Hade jag sagt att jag ville plugga något flumämne på Stockholms Universitet hade det varit "och vad förväntar du dig att få ut av det? Tror du att du kommer få några jobb när du blivit det?". Är det konstigt att jag vill lämna landet?
Okej, visst, Mamma var den som fick mig att välja Författarlinjen och hjälpte mig att byta till Sam-Kultur när det inte var rätt: jag är säker på att när det skiter sig med Norge (för ska man lyssna på pappa kommer det göra det) så kommer hon hjälpa mig också. Men det vore trevligt att höra det innan. Och det vore trevligt om någon som faktiskt vet något om att plugga vidare (min pappa kanske är allmänbildad, men det här vet han inte ett skit om) kunde uttala sig också.
Och en sak till: om jag stannar hemma och inte pluggar vidare kommer de kräva hyra av mig, vilket är fair enough egentligen. Men frågan är, om jag inte kan något och alltså inte får några jobb (varför skulle jag lyckas bättre här än i Norge?), hur fan förväntar de sig att jag ska kunna göra något annat än att bo kvar hemma och aldrig utbilda mig?
Föräldrar!
That's enough of that shit.
2 kommentarer:
Du får joina mig och Hanna på kulturvetarlinjen såklart!
Men jag vill inte gå kulturvetarlinjen! :O
Skicka en kommentar