Jag hoppade runt lite i bdb och hittade två dikter jag skrivit precis när Lilo gjort slut. Varför är man bara kreativ på ett bra sätt när man är deppig? Jag menar, jag tyckte de där var ganska bra, men skulle jag försöka skriva nåt nu skulle det bara bli otroligt pinsamt och dåligt, så jag låter bli helt enkelt...
Jag tror seriöst inte att det är normalt att känna sig otrogen mot någon som inte finns, och av någon anledning tar jag det bättre när Marcus säger "ja, det är jävligt illa" än när folk säger att de förstår mig. Å andra sidan höll Marcus en utläggning om folk som har drakar som sexuell läggning efter att sagt det, och då kände jag mig plötsligt helt normal. Haha.
Vi fick Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (som har skrivit den faktiskt ganska bra novellen Kyssen) idag att läsa i svenskan och jag trodde att den skulle vara ungefär lika bra som typ Dvärgen som vi fick läsa förra året (åh, den boken är SÅ dålig!), men nu har jag läst ganska långt i den och den är faktiskt bra! Trots att doktorn är sjukt cynisk så är hans tankar om kärlek typ precis som jag tänker, och trots att den är skriven typ 1905 finns det ganska många saker i den som jag känner igen mig i. Way to go, Hjalmar!
Sen var det projektarbets-kick off och jag tror mina största problem med det kan sammanfattas i tre punkter: 1) jag behöver hitta någon lika nördig som jag själv att jobba med, 2) jag behöver pengar för att finansiera mina experiment med och 3) jag måste formulera ett syfte så att jag får naturvetenskapliga experiment att låta kulturella. Fixar jag det är jag good to go helt enkelt.
Nu ska jag nog fortsätta läsa på IndianaJones.de innan det är Simpsons. Mitt liv är djupt.
That's enough of that shit.
Haha, btw, så måste ballad-versionen av Måns Zelmerlöws Cara mia vara något av det töntigaste jag hört. Jag skrattar varje gång jag hör refrängen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar