De Underjordiska

Eftersom den inte vann Skrivas novelltävling på temat "Klockan" tänkte jag att jag kan låta er läsa min novell. Den är inte det mest amazing som någonsin skrivits, men jag är ändå nöjd med den, av anledningar jag tänkte berätta om efteråt.

_____________

KLANG.

Han ignorerar kyrkklockan. Det är lätt gjort en dag som denna, när solens sista strålar glittrar i snön på kyrkogården, ljus står tända på några av gravarna och luften är sådär frisk som den bara kan vara en molnfri dag i januari. Dessutom är det bara den första ringningen: gott om tid för honom att avsluta sitt ärende och hinna tillbaka till kyrkan innan mörkret faller.

Hennes grav ligger längst bort på kyrkogården, i ett av hörnen där en hög stenmur omger den på två sidor och det är långt till närmsta granne. Hon hade velat ha det så: på andra sidan stenmuren reser sig den mörka skogen hon alltid älskat, skogen där de lekte som barn. På hösten tappar träden sina färggladaste löv över muren och bildar ett täcke i gult, rött och orange på graven. Han behöver inte ens gå dit och kratta, för hon kunde inte drömt om en bättre plats för sin sista vila än under tusen färgsprakande löv.

KLANG.

Men nu är det vinter, det är årsdagen av hennes död och han går alltid dit då. Går alltid dit och gör graven så vacker den kan bli. Han låter snön som samlats på stenen ligga kvar, som en vit krona, men borstar bort den som täcker hennes namn. Han trycker ner blombuketten i snön framför graven och ritar hennes initialer i ett hjärta i snön. Lite fånigt, kanske, men de var ganska fåniga tillsammans.

Han sjunker ner på knä och berättar om det senaste året, berättar om allt som hänt sedan han var där sist. Det är tyst på kyrkogården förutom hans viskade röst: inte ens vinden viner. Träden på andra sidan muren står som tysta, kala väktare och ser ner på honom. Han sneglar på dem med en rysning, låtsas som att de inte stör honom. Hon hade inte tyckt om att han ser träden som någonting hotfullt. Att han inte alls får den tröst från dem som hon fick.

KLANG.

Han ser upp. Var det andra eller tredje ringningen? Nog skulle han ha reagerat om det hade ringt igen sedan han kom in på kyrkogården? Det måste vara andra. För säkerhets skull reser han på sig, viskar tre korta ord till henne, och skyndar bort mot kyrkan. Den reser sig långt bortom alla rader av gravar. De grå stenarna syns knappt i det avtagande dagsljuset, porten är som ett enormt svart hål. Inte det minsta ljus slipper ut inifrån.

Kyrkporten är stängd. Det måste ha varit den tredje ringningen trots allt. Helvete. Han springer den sista biten fram till porten, bankar hårt på den och skriker att de måste släppa in honom. Det är lönlöst, ingen får öppna porten efter tredje ringningen, inte för någon. De kan inte rädda hans liv utan att riskera livet på alla andra som redan hunnit in, alla som planerat bättre än honom.

Han vänder sig om. Det måste finnas någon annanstans han kan vara säker. Vad som helst som är inomhus och har en dörr som går att låsa eller barrikadera. Han ser sig omkring, desperat: solen har gått ner och försänkt hela kyrkogården i mörker. Den första stjärnan blinkar till. Han har inte lång tid kvar nu, vid den femte ringningen måste han vara inomhus.

KLANG.

Räddningen finns längst bort på kyrkogården, så långt ifrån hennes grav som det går att komma. Där står ett litet träskjul. Kanske är det låst, kanske har någon redan gömt sig där, men det är hans enda chans nu. Han måste dit innan det är för sent.

Han springer. Skjulet närmar sig, han har inte hört den sista ringningen än. Hjärtat bankar. Dörren står öppen, bara lite, lite grann, men tillräckligt för att en sista glöd ska tändas inom honom igen, suga de sista krafterna ur honom. Benen brinner när han springer de sista meterna fram till skjulet, hoppar över en gravsten och smäller igen dörren bakom sig.

Han andas ut. Dörren går att regla, men för säkerhets skull känner han sig runt i mörkret efter någonting att ställa i vägen. Han hukar sig ner på golvet för att inte slå i huvudet i det låga taket. När han lägger handen på golvet fryser blodet till is i ådrorna.

Skjulet har ett jordgolv.

KLANG.

______________

Okej, kanske inte det mest amazing eller originella, men I like it. Jag hade en extremt tydlig bild av hur storyn skulle bli innan jag skrev den, och visste exakt vad som skulle hända. Det är ovanligt för mig, oftast improviserar jag bara hej vilt, så det var kul att faktiskt veta vad jag höll på med för en gångs skull.

Den är också skriven i presens, vilket är ett tempus jag är fruktansvärt dålig på men som jag testar på i lite noveller bara för att se om jag kan. Jag fick läsa om den ett par gånger för att se om den var konsekvent, och jag har säkert missat något verb här eller där fortfarande.

För det tredje gillade jag bara själva novellen. Jag har aldrig försökt skriva någonting läskigt innan, jag har aldrig försökt skriva någonting där man aldrig får se själva monstret, där det bara hintas om det i titeln. Som sagt, den är kanske inte superoriginell, men man måste få testa på att vara lite klyschig ibland tycker jag, för att se om man vill göra någonting bättre av det.

Skrivas nästa tävling har tema Vilse, så vi får se om jag hittar på någonting på det temat också. Även om jag inte vinner tycker jag det är kul med novelltävlingar, för utan dem har jag så svårt att inspireras till kortare berättelser. ^^

True story.