Webbshoppen
Vilerïa hade en liten novelltävling med tema Halloween och yours truly skickade in ett bidrag - och vann. Är jätteglad över detta eftersom jag kände att det behövdes en liten självförtroendeboost för mitt skrivande just nu, och också för att jag kan använda min vinst - ett presentkort - till att köpa de sjukt snygga grejerna från webbshoppen (när jag sa till Chriss igår att vinnaren presenterades idag var hennes kommentar:"hoppas du vinner ... alltså jag hoppas ju mest att du gör det så du kan köpa nice grejer åt oss").
Efter att den här motiveringen har översålt min story förstår jag att ni är väldigt nyfikna på att läsa den, såå jag tänkte att eftersom det är halloween och halloween är nice så bjuder jag på den idag. Enjoy:
Regnet smattrade mot taket. De färgsprakande höstlöven var inte särskilt sprakande den här dagen, bara våta och tunga. De var vackra dock. Fulla av liv, trots att de var döende. Hon log åt tanken.
Hon drog filten tätare omkring sig. Borde inte sitta ute såhär långt in i oktober, men hon trivdes så bra där på verandan, med sin tekopp. Hon kom närmare regnet på det sättet, kände sig närmare naturen. Kunde betrakta det livgivande vattnet i en döende jord på ett annat sätt ute i den friska luften.
En svart katt låg på golvet bredvid henne. Giles var närmare tjugo år nu, gammal för att vara katt. Hon hade varit orolig för att han inte skulle klara flytten, mer orolig än hon varit för sig själv, men allt hade gått bra. När de äntligen fick se den stora, vita villan, med den stora trädgången, långt ifrån närmaste granne, visste både hon och katten att de var hemma. Inte ens Theas korp hade stört Giles, en katt som annars jagade varenda fågel han såg.
Hon saknade ändå Staterna ibland. Språket, människorna, till och med maten. Såhär i oktober längtade hon som mest, för Halloween här var aldrig detsamma som Halloween hemma. Inga trick-or-treaters här inte, bara några pumpor och skräckmasker. Det blev aldrig något riktigt firande av det hela.
Men det fanns andra bra saker här. De hade kunnat gifta sig. Sjukvården var gratis. De hade haft råd med huset, Thea hade fått ett jobb. Till skillnad från Thea var hon inte tvåspråkig, men nästan alla hon pratade med förstod engelska, även om de inte talade det särskilt väl.
Hennes te hade blivit kallt. Hon suckade, viftade med handen och värmde upp det igen. Hon hade suttit där för länge nu, började säkert bli nedkyld. Thea skulle ha ett och annat att säga om det hela, men vad spelade det för roll? Hon frös alltid nuförtiden, hon kunde lika gärna göra det där ute där hon trivdes, som inomhus.
Trädgården var vacker såhär års: blandningen av träd med rödgula löv och några få som fortfarande var gröna tilltalade henne. Under mattan av gulröda löv stack det ännu upp grönt gräs. Alla dessa färger, allt detta vatten: det hade en behaglig effekt på henne. Gav henne liv när det borde göra motsatsen.
Det påminde henne om höstarna därhemma i Staterna. Det borde stått tretton pumpor i trädgården, det var det enda som saknades. Hennes coven hade alltid haft varsin pumpa med sig på Halloween, skurit ut lustiga ansikten i dem tillsammans innan de tänt värmeljus och ställt ut pumporna i trädgården. Hon saknade dem ibland, men ärligt talat fanns det inte många kvar av dem att sakna längre. Hon började bli gammal.
Men det borde stå pumpor i trädgården, det borde det. Kanske skulle hon odla några nästa år, om den växtsäsongen någonsin kom.
Theas röda Volvo svängde in på grusvägen som ledde upp tull huset. Thea var tidig, eller så hade hon suttit därute längre än hon trott. Hon log igen. Efter alla dessa år var det här fortfarande det bästa på hennes dag: när Thea kom hem till henne igen.
Thea parkerade bilen på grusgången, steg ur och smällde igen bildörren bakom sig. Hon hämtade en stor papperskasse ur baksätet tillsammans med två pappmuggar. Balanserade dem utan problem samtidigt som hon låste bilen. Gick genom regnet utan paraply. Thea använde aldrig paraply, behövde det aldrig för regnet undvek henne, hade alltid gjort det.
Det var så hon sett Thea första gången, för så många år sedan: Thea som vandrade genom regnet på Manhattans gator, ung och skrattandes, och till skillnad från alla andra på gatan hade hon inte varit dyngsur. Hon hade varit torr och glad och full av liv. Hon hade fallit för henne där och då och aldrig sett tillbaka.
”Kära nån”, mumlade hon och såg på kaffemuggarna Thea ställde ner på bordet. ”Säg inte att du köpt sånt där dyrt kaffe när vi har en utmärkt kaffebryggare här hemma.”
“Inte som det här.” Thea log. Hon hade talat engelska i många år nu, men hade fortfarande lite dialekt i allt hon sa. ”Det här är latte med pumpasmak, mina elever säger att de är väldigt populära i USA nuförtiden. De måste vara det om de tagit sig hela vägen över Atlanten.”
“Latte med pumpasmak?” Hon var skeptisk. Smaken av pumpa var aldrig lika tilltalande som åsynen av en pumpa. ”Jag som just tänkte på hur jag saknade pumpor. Hösten är inte densamma utan dem.”
”Jag trodde nästan det.” Thea ställde ner papperspåsen på golvet och lyfte upp en stor pumpa ur den.
”Du behövde inte.”
”Det är inte tretton”, sa Thea. ”Bara en åt oss var.”
Hon log ännu en gång. Fann inga ord.
”Jag sa åt några elever att de gärna fick ta med sig pumpor och komma hit”, fortsatte Thea. “Elever som jag tror är …” Thea letade efter rätt ord: Thea, språkläraren, som alltid måste hitta rätt ord. ”Begåvade.”
”Vi är alldeles för gamla för att starta en ny coven, kära du.”
“Jo, jag vet, och jag antar att ungdomarna har bättre saker för sig än att spendera sina fredagskvällar med gamla tanter som oss. Men det vore trevligt med lite yngre energier i huset, vore det inte?”
Hon nickade. “Jag antar det.”
Thea satte sig i stolen på andra sidan bordet. Den ena kaffemuggen svävade bort till henne.
”Du borde inte vara ute såhär, det är alldeles för kallt.
“Jag vet”, sa hon. “Men det ger mig liv.”
(Ta-daa! Från början var den bara tänkt som en liten oneshot, men karaktärerna passar så bra in i min NaNo att de nog kommer att dyka upp där också. Och nu är det inte många timmar kvar innan vi får börja skriva!!)
True story.
