Jag vet inte var den här idén kom från, men jag och Trams ville skriva och det bara blev såhär helt enkelt. :P Kommentarer uppskattas!
Det var en gång en prinsessa som inte var fången i ett torn. Prinsessan, som hade det vackra namnet Penelope Antonia Fleur, prinsessa av Cortia, var mycket arg över det, eftersom alla andra prinsessorna retade henne för det, då de minsann var allihop var fångna i torn och väntade på sina prinsar.
Jag antar att jag måste börja ifrån början för att förklara det här: prinsessan gick på den internationellt kända skolan ”Googleharts Skola för Prinsesskonster och Prinsdom”. Googleharts var en mycket vist och gammalt par som från början hade åtagit sig uppgiften att uppfostra sina grannars ungar, men som sedan expanderat sin verksamhet till att skapa en skola för unga prinsar och prinsessor. Denna skola var omåttligt populär och hade väldigt många sökande, men enbart de bästa togs in, och man var tvungen att kunna bevisa sin kungliga ätt minst tio generationer bakåt på båda sidor för att få komma in.
Vår hjältinna, eller prinsessa som hon föredrog att kalla sig, hade klarat alla intagningsproven galant, förutom ett: hennes hår var inte tillräckligt långt och tjockt för att en prins skulle kunna klättra in genom fönstret med hjälp av det. De andra prinsessorna hade alla långt, tjockt, lockigt hår i alla möjliga färger som de kunde släppa ner till marken och som prinsarna obehindrat klättrade upp för, för att sedan ge dem en kyss på examensdagen, när det var dags för dem att rida iväg in i solnedgången för att leva lyckligt i alla sina dagar.
Först hade professorerna trott att med rätt mängd hårprodukter och punktliga hårinpackningar varje vecka så skulle Penelope Antonia Fleurs problem lösa sig, och en prins skulle infinna sig för henne också. Men åren gick, och varje år satt hon flera våningar under resten av prinsessorna, och såg hur prinsarna klättrade upp till dem. Ett år försökte hon släppa ut sitt hår även hon, men prinsen som hade oturen att ta tag i det kunde inte hålla fast i hennes fettiga hår, och han gled ner till marken och bröt båda benen.
Varje år tvingades Penelope Antonia Fleur se hur fler prinsar och prinsessor anlände med spökjulbussen som tog eleverna till slottet, och varje år fick hon se hur de red iväg i solnedgången utan henne. Å, om hennes hår bara kunde växa ordentligt och någonting kunde göras åt henne lidande!
Detta året var inget undantag, och Penelope Antonia Fleur satt i sitt fönster och tittade ut över skolmrådet och såg hur spökjulbussen anlände och prinsarna och prinsessorna strömmade ut. De såg ut som de alltid gjorde, prinsessorna med sina vackra korkskruvslockar, och prinsarna med bakåtkammat hår, och allihop bar de kläder med tyger så vackra att inte ens solen hade mage att spegla sig i dem.
Alla utom en, noterade Penelope Antonia Fleur uppifrån sitt nu väl inbebodda rum på andra våningen. Han stack ut ur mängen, ty han hade varken bakåtkammat hår eller färgglada kläder: istället hade han långt, svart lockigt hår som hölls på plats med en bandana, lång läderrock i samma nyans, och boots med klack. Ingen av de andra prinsarna eller prinsessorna låtsades om honom, men Penelope Antonia Fleur kunde inte ta blicken från honom när han följde de andra in genom slottet.
Penelope Antonia Fleur kunde knappt vänta tills det var dags för middagen, och trots att hon försökte uppföra sig så prinsesslikt som möjligt där hon trippade fram i korridorerna, iklädd en vacker rosa klänning med volanger och puffärmar, var det mer som att hon snubblade fram i sina guldgnistrande, stilettklackade sandaler den här dagen. Vem var den mystiske svarte prinsen?
”Välkomna”, hälsade professor Googlehartz den maskuline, ”till ännu ett år på Googlehartz Skola för Prinsesskonster och Prinsdom.”
”Det är med glädje i bröstet”, fortsatte professor Googlehartz den feminina, ”som jag påbörjar årets sortering in i prins- och prinsesshemmen.”
På Googlehartz fanns det fyra hem, två för prinsarna, och två för prinsessorna. Penelope Antonia Fleur tillhörde elevhemmet 'Väna jungfrun', och seden bjöd att enbart prinsar ur 'Manliga riddaren' bjöd ut henne. Sedan fanns även elevhemmet 'Plågade författaren', där gick prinsarna som förväntades uppvakta prinsessorna i 'Förstående hemmafrun'. Så hade det alltid varit, och så skulle det alltid vara.
Penelope Antonia Fleur la knappt märke till vilka som sorterades vart, för hon hade bara ögon för en enda bland prinsarna, den som ingen annan bevärdiga med ens en blick. Vem kunde denne mystiske prins vara?
”Sir Edward, the Black Prince of the Great New Moon”, läste professor Googlehartz den feminima, som höll i sorteringen upp.
Sir Edward, som Penelope Antonia Fleur tyckte var det vackraste namnet hon någonsin hört, gick upp på podiet och satte sig i fåtöljen som stod och väntade på honom. Fåtöljen stod still i några ögonblick, sedan svävade den bort till bordet där resten av de plågade författarna satt.
Åh nej, tänkte Penelope Antonia Fleur! Fel elevhem!
Resten av middagen mindes hon inte mycket av, och skulle heller aldrig tänka mer på, förrän hon trippade tillbaka till sitt rum på andra våningen, och insåg att någon följde efter henne. Hon vände sig om, och där stod ingen mindre än sir Edward.
”Ursäkta mig, min gode herre”, sa hon, ”men kan ni vänligen sluta förfölja mig.”
”Jag ber om ursäkt”, sa han. ”Jag fick berättat för mig att vi två ska bo grannar, och jag tänkte att det var lika bra att följa efter någon som redan kunde vägen.”
Det här var konstigt, tänkte Penelope Antonia Fleur, skulle han bo granne med henne? Men på andra våningen bodde ju bara de som var utstötta, prinsessorna med för kort hår! Varför skulle han bo där?
”Åh, de uppskattar inte riktigt mig”, sa han. ”Jag ska bo här tills jag är villig att anpassa mig.”
”Men varför gör du inte det då?” frågade Penelope Antonia Fleur. ”Du behöver ju bara byta kläder, och fixa håret, och...”
”...och plötsligt är jag inte mig själv längre”, sa sir Edward och fnös. ”Då ruttnar jag hellre bort, är jag rädd.”
Penelope Antonia Fleur tittade skeptiskt på honom när han gick förbi henne, ty nu hade han fått syn på deras rum lite längre fram.
”Kommer du, marshmallow?” flinade han emot henne.
Den natten låg Penelope Antonia Fleur uppe väldigt länge och funderade på det som sir Edward hade sagt om att vägra anpassa sig. Det var ju lätt för honom att säga, tänkte hon, men hon hade ju inte valt att vara sådär. Hon bara var.
Dagarna blev till veckor, och veckorna blev till månader, och varje dag träffade Penelope Antonia Fleur på sir Edward i korridorerna, och varje dag funderade hon på vad han hade sagt. Till slut, en dag, hade hon bestämt sig.
”Sir Edward”, sa hon när hon träffade honom i korridoren. ”Jag vill göra som du. Jag vill inte passa in längre. Imorgon är examensdagen, och jag vill härifrån då.”
Sir Edward log, och nickade mot henne.
”Det kan vi ordna, marshmallow”, sa han, och testade att tvinna lite av hennes hår mellan sina fingrar. ”Jag ska be min vän om hjälp.”
Den följande morgonen var examensdagen, och när Penelope Antonia Fleur steg in i tornet där de andra prinsessorna väntade på att få släppa ner sitt hår, stirrade de alla på henne. Hennes hår var inneslutet i en stor sjal så att man inte kunde se det, men det var inte det alla stirrade på: utan hennes kläder. Hon hade bytt ut sin rosa marshmallow-klänning mot en i svart med tight korsett med illröda detaljer, och hon hade på sig ett par illrosa strumpbyxor till skillnad från de hudfärgade som tillhörde skoluniformen, och istället för guldglittrande sandaler hade hon ett par stora Doctor Martens-kängor på sig.
”Och vad gör du här?” skrattade de andra prinsessorna åt henne. ”Du tror väl inte att du ska få leva lyckligt i alla dina dagar med det där på dig? Och med ditt hår?”
Penelope Antonia Fleur sa ingenting, utan ställde sig bara i ett fönster och väntade på att prinsarna skulle komma ut på skolområdet, väntades på deras vackra hårslingor. En efter en kom de ut, och och en efter en släppte prinsessorna ut sina hår till dem. När prinsarna fick hoppa för att försöka få tag på deras toppar och kunna börja sin klättring, då lossade Penelope Antonia Fleur på sin sjal.
Där förut hennes feta, stripiga hår funntis, var nu ett gäng, långa gyllene dreadlocks, ackompanjerade av lösa, längre dreadlocks i lila och mörkblått, och hon när hon släppte ner sitt långa hår nådde det utan problem till marken, och sir Edward, som stått nedanför och väntat på henne, kunde enkelt klättra upp, mycket snabbare än någon prins någonsin gjort, för att kyssa sin prinsessa.
Medan de andra prinsessorna fortfarande hade prinsar hängandes i håret, tog sir Edward sin älskade prinsessa i handen, och gick ner för spiraltrappan som lett upp till tornet. Längst där nere väntade hästarna, men innan Penelope Antonia Fleur hann fråga vilken som var sir Edwards, kom båda rektorerna fram till henne.
”Äntligen har du förstått vad det innebär att vara en äkta prinsessa”, sa den feminina rektorn och kramade om henne.
Glad och förvånad följde Penelope Antonia Fleur med sir Edward bort till hästarna.
”Vilken är din?” undrade hon och såg på de vita hästarna framför henne.
”Ingen”, svarade han. ”Tror du verkligen en prins som jag har en häst? Jag kör Harley Davidsson, såklart.”
Ännu lyckligare än innan (för Penelope Antonia Fleur var rädd för hästar), satte hon upp bakom honom, och han tryckte gasen i botten och sedan brummade de iväg in i solnedgången, för att leva lyckliga i alla sina dagar.
That's enough of that shit.
Det var en gång en prinsessa som inte var fången i ett torn. Prinsessan, som hade det vackra namnet Penelope Antonia Fleur, prinsessa av Cortia, var mycket arg över det, eftersom alla andra prinsessorna retade henne för det, då de minsann var allihop var fångna i torn och väntade på sina prinsar.
Jag antar att jag måste börja ifrån början för att förklara det här: prinsessan gick på den internationellt kända skolan ”Googleharts Skola för Prinsesskonster och Prinsdom”. Googleharts var en mycket vist och gammalt par som från början hade åtagit sig uppgiften att uppfostra sina grannars ungar, men som sedan expanderat sin verksamhet till att skapa en skola för unga prinsar och prinsessor. Denna skola var omåttligt populär och hade väldigt många sökande, men enbart de bästa togs in, och man var tvungen att kunna bevisa sin kungliga ätt minst tio generationer bakåt på båda sidor för att få komma in.
Vår hjältinna, eller prinsessa som hon föredrog att kalla sig, hade klarat alla intagningsproven galant, förutom ett: hennes hår var inte tillräckligt långt och tjockt för att en prins skulle kunna klättra in genom fönstret med hjälp av det. De andra prinsessorna hade alla långt, tjockt, lockigt hår i alla möjliga färger som de kunde släppa ner till marken och som prinsarna obehindrat klättrade upp för, för att sedan ge dem en kyss på examensdagen, när det var dags för dem att rida iväg in i solnedgången för att leva lyckligt i alla sina dagar.
Först hade professorerna trott att med rätt mängd hårprodukter och punktliga hårinpackningar varje vecka så skulle Penelope Antonia Fleurs problem lösa sig, och en prins skulle infinna sig för henne också. Men åren gick, och varje år satt hon flera våningar under resten av prinsessorna, och såg hur prinsarna klättrade upp till dem. Ett år försökte hon släppa ut sitt hår även hon, men prinsen som hade oturen att ta tag i det kunde inte hålla fast i hennes fettiga hår, och han gled ner till marken och bröt båda benen.
Varje år tvingades Penelope Antonia Fleur se hur fler prinsar och prinsessor anlände med spökjulbussen som tog eleverna till slottet, och varje år fick hon se hur de red iväg i solnedgången utan henne. Å, om hennes hår bara kunde växa ordentligt och någonting kunde göras åt henne lidande!
Detta året var inget undantag, och Penelope Antonia Fleur satt i sitt fönster och tittade ut över skolmrådet och såg hur spökjulbussen anlände och prinsarna och prinsessorna strömmade ut. De såg ut som de alltid gjorde, prinsessorna med sina vackra korkskruvslockar, och prinsarna med bakåtkammat hår, och allihop bar de kläder med tyger så vackra att inte ens solen hade mage att spegla sig i dem.
Alla utom en, noterade Penelope Antonia Fleur uppifrån sitt nu väl inbebodda rum på andra våningen. Han stack ut ur mängen, ty han hade varken bakåtkammat hår eller färgglada kläder: istället hade han långt, svart lockigt hår som hölls på plats med en bandana, lång läderrock i samma nyans, och boots med klack. Ingen av de andra prinsarna eller prinsessorna låtsades om honom, men Penelope Antonia Fleur kunde inte ta blicken från honom när han följde de andra in genom slottet.
Penelope Antonia Fleur kunde knappt vänta tills det var dags för middagen, och trots att hon försökte uppföra sig så prinsesslikt som möjligt där hon trippade fram i korridorerna, iklädd en vacker rosa klänning med volanger och puffärmar, var det mer som att hon snubblade fram i sina guldgnistrande, stilettklackade sandaler den här dagen. Vem var den mystiske svarte prinsen?
”Välkomna”, hälsade professor Googlehartz den maskuline, ”till ännu ett år på Googlehartz Skola för Prinsesskonster och Prinsdom.”
”Det är med glädje i bröstet”, fortsatte professor Googlehartz den feminina, ”som jag påbörjar årets sortering in i prins- och prinsesshemmen.”
På Googlehartz fanns det fyra hem, två för prinsarna, och två för prinsessorna. Penelope Antonia Fleur tillhörde elevhemmet 'Väna jungfrun', och seden bjöd att enbart prinsar ur 'Manliga riddaren' bjöd ut henne. Sedan fanns även elevhemmet 'Plågade författaren', där gick prinsarna som förväntades uppvakta prinsessorna i 'Förstående hemmafrun'. Så hade det alltid varit, och så skulle det alltid vara.
Penelope Antonia Fleur la knappt märke till vilka som sorterades vart, för hon hade bara ögon för en enda bland prinsarna, den som ingen annan bevärdiga med ens en blick. Vem kunde denne mystiske prins vara?
”Sir Edward, the Black Prince of the Great New Moon”, läste professor Googlehartz den feminima, som höll i sorteringen upp.
Sir Edward, som Penelope Antonia Fleur tyckte var det vackraste namnet hon någonsin hört, gick upp på podiet och satte sig i fåtöljen som stod och väntade på honom. Fåtöljen stod still i några ögonblick, sedan svävade den bort till bordet där resten av de plågade författarna satt.
Åh nej, tänkte Penelope Antonia Fleur! Fel elevhem!
Resten av middagen mindes hon inte mycket av, och skulle heller aldrig tänka mer på, förrän hon trippade tillbaka till sitt rum på andra våningen, och insåg att någon följde efter henne. Hon vände sig om, och där stod ingen mindre än sir Edward.
”Ursäkta mig, min gode herre”, sa hon, ”men kan ni vänligen sluta förfölja mig.”
”Jag ber om ursäkt”, sa han. ”Jag fick berättat för mig att vi två ska bo grannar, och jag tänkte att det var lika bra att följa efter någon som redan kunde vägen.”
Det här var konstigt, tänkte Penelope Antonia Fleur, skulle han bo granne med henne? Men på andra våningen bodde ju bara de som var utstötta, prinsessorna med för kort hår! Varför skulle han bo där?
”Åh, de uppskattar inte riktigt mig”, sa han. ”Jag ska bo här tills jag är villig att anpassa mig.”
”Men varför gör du inte det då?” frågade Penelope Antonia Fleur. ”Du behöver ju bara byta kläder, och fixa håret, och...”
”...och plötsligt är jag inte mig själv längre”, sa sir Edward och fnös. ”Då ruttnar jag hellre bort, är jag rädd.”
Penelope Antonia Fleur tittade skeptiskt på honom när han gick förbi henne, ty nu hade han fått syn på deras rum lite längre fram.
”Kommer du, marshmallow?” flinade han emot henne.
Den natten låg Penelope Antonia Fleur uppe väldigt länge och funderade på det som sir Edward hade sagt om att vägra anpassa sig. Det var ju lätt för honom att säga, tänkte hon, men hon hade ju inte valt att vara sådär. Hon bara var.
Dagarna blev till veckor, och veckorna blev till månader, och varje dag träffade Penelope Antonia Fleur på sir Edward i korridorerna, och varje dag funderade hon på vad han hade sagt. Till slut, en dag, hade hon bestämt sig.
”Sir Edward”, sa hon när hon träffade honom i korridoren. ”Jag vill göra som du. Jag vill inte passa in längre. Imorgon är examensdagen, och jag vill härifrån då.”
Sir Edward log, och nickade mot henne.
”Det kan vi ordna, marshmallow”, sa han, och testade att tvinna lite av hennes hår mellan sina fingrar. ”Jag ska be min vän om hjälp.”
Den följande morgonen var examensdagen, och när Penelope Antonia Fleur steg in i tornet där de andra prinsessorna väntade på att få släppa ner sitt hår, stirrade de alla på henne. Hennes hår var inneslutet i en stor sjal så att man inte kunde se det, men det var inte det alla stirrade på: utan hennes kläder. Hon hade bytt ut sin rosa marshmallow-klänning mot en i svart med tight korsett med illröda detaljer, och hon hade på sig ett par illrosa strumpbyxor till skillnad från de hudfärgade som tillhörde skoluniformen, och istället för guldglittrande sandaler hade hon ett par stora Doctor Martens-kängor på sig.
”Och vad gör du här?” skrattade de andra prinsessorna åt henne. ”Du tror väl inte att du ska få leva lyckligt i alla dina dagar med det där på dig? Och med ditt hår?”
Penelope Antonia Fleur sa ingenting, utan ställde sig bara i ett fönster och väntade på att prinsarna skulle komma ut på skolområdet, väntades på deras vackra hårslingor. En efter en kom de ut, och och en efter en släppte prinsessorna ut sina hår till dem. När prinsarna fick hoppa för att försöka få tag på deras toppar och kunna börja sin klättring, då lossade Penelope Antonia Fleur på sin sjal.
Där förut hennes feta, stripiga hår funntis, var nu ett gäng, långa gyllene dreadlocks, ackompanjerade av lösa, längre dreadlocks i lila och mörkblått, och hon när hon släppte ner sitt långa hår nådde det utan problem till marken, och sir Edward, som stått nedanför och väntat på henne, kunde enkelt klättra upp, mycket snabbare än någon prins någonsin gjort, för att kyssa sin prinsessa.
Medan de andra prinsessorna fortfarande hade prinsar hängandes i håret, tog sir Edward sin älskade prinsessa i handen, och gick ner för spiraltrappan som lett upp till tornet. Längst där nere väntade hästarna, men innan Penelope Antonia Fleur hann fråga vilken som var sir Edwards, kom båda rektorerna fram till henne.
”Äntligen har du förstått vad det innebär att vara en äkta prinsessa”, sa den feminina rektorn och kramade om henne.
Glad och förvånad följde Penelope Antonia Fleur med sir Edward bort till hästarna.
”Vilken är din?” undrade hon och såg på de vita hästarna framför henne.
”Ingen”, svarade han. ”Tror du verkligen en prins som jag har en häst? Jag kör Harley Davidsson, såklart.”
Ännu lyckligare än innan (för Penelope Antonia Fleur var rädd för hästar), satte hon upp bakom honom, och han tryckte gasen i botten och sedan brummade de iväg in i solnedgången, för att leva lyckliga i alla sina dagar.
That's enough of that shit.
1 kommentar:
Hah, underbar! :D
Skicka en kommentar