Nu har jag haft en nice dag på stan och druckit tre stora glas juice av någon anledning. Så går det när man inte dricker läsk och inte vill ha kaffe. Men det var gott.Sen satt vi (jag, Hanna och Dreaner) på Burger King och kom in på det här med kändiskärlek, och jag som är expert på det kom med en mycket fin metafor som de andra två sa att jag var tvungen att skriva ner här för att dokumentera den.
Det jag stör mig på är folk som går från att ena dagen avguda en skådis, till att nästa dag avguda en annan. Det är inte seriöst nog. För mig är det liksom så att för att ag ska kunna bli kär i en ny skådis måste jag tröttna lite på den gamla. Kärleken måste fadea ut lite liksom. Sen att jag ibland blir tillfälligt kär i lite andra under tiden, det hör inte hit.
Och då kom jag på den fina metaforen att det är lite som en bil. Harrison Ford kör bilen (såklart), och i passagerarsätet satte sig Clint Eastwood för de är nästan lika bra. Ibland tar de upp en liftare, som typ Musse Hasselvall eller Milind Soman, men de hoppar av efter några hundra meter. Sen ibland stannar liftaren kvar och sitter i baksätet och åker med han med, som typ Bruce Willis. Så det är lite som en minibuss full med kändisar jag gillar.
Av någon anledning verkade det här som en fett djup grej på Burger King. Men det som stör mig mest är inte folk som byter kändis att dyrka, utan folk som gör det mest hela tiden. Det funkar inte så! Det kanske inte är helt som att vara kär på riktigt, men det är likt nog, och man behöver en viss tid för att komma över dem.
That's enough of that shit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar