They're still fighting over everything you left

You know, while we're a it, så tror jag att jag ska fortsätta jämföra pojkvänner med mig själv ett tag. Ur ett mer eller mindre vetenskapligt perspektiv, och dagens intressanta ämne blir en grej som jag läste om i Marie Claire (som jag köpte enbart pga intervjun med Paris, men det verkade vara en rätt bra tidning ändå): bråk.

Det var när jag var ihop med en kille som heter Fredrik (som för övrigt är den enda kille som kommit ihåg när vi blev ihop utan påminnelse, men mer om det sen) som jag började använda mitt humör som ett sätt att få uppmärksamhet, även om det var vääldigt skämtsamt då. Det kunde vara att han sa något, jag minns inte vad för det är snart tre år sen, och sen vägrade jag prata med honom ett tag efteråt, rekordet blev fyrtio minuter. Men det hindrade mig såklart inte att göra andra saker (höhö) så jag tror att alla förstod att det inte var särskilt seriöst.

Ett antal månader senare inträffade mitt livs misstag: Orchen. Om det finns något i mitt liv som jag skulle vilja ändra på, så är det vårt förhållande. Nu i efterhand förstår jag inte varför jag ens övervägde det hela, det gav mig problem, depressioner, bråk, och han var inte ens värd det. Skulle du offra din vänskap med världens underbaraste person för någon som är ful som stryk (varför tror ni han kallades Orchen?), crap in bed, bor 65 mil bort, saknar all form av respekt, och dessutom har de kassaste åsikterna man kan tänka sig? Nej, jag trodde väl det.

Till en början var det visserligen bra mellan oss, och man kan egentligen dela in det hela i tre stadier. Efter att vi träffats första gången sen vi blev ihop (julen det året) hade vi ett stort bråk innan vi träffades nästa gång (sportlovet). Egentligen förstår jag inte vad det handlade om, vi hade en diskussion om feminism och jag kommer ihåg att jag var fascinerad över att jag kunde ha ett så intressant samtal om ett ämne som betydde så mycket för mig med någon som tyckte helt olika. Vi bråkade inte eller någonting, ju!

Hah, det trodde jag det, morgonen därpå när jag loggade in på Helgon hade han skrivit ett långt dagboksinlägg som jag inte minns särskilt mycket av, men en sak var säker - han hade tagit diskussionen personligt och tyckte inte alls att den var bra. För honom var feminismen onödig, jag hade fel, blabla, och där fanns helt plötsligt en lååång text som argumenterade emot allt jag sagt. Jag hade fattade ingenting, men det löste sig efter två dagar, och allt verkade bra.

Well, sen kom jag hem efter sportlovet, och det första han gjorde var att berätta att när han varit här, och jag varit i skolan, hade han tagit sig friheten att leta igenom hela min dator och läsa alla mina privata filer. Det gjorde mig inte överlycklig precis, och att han dessutom inte sagt något under hela den tid vi spenderat tillsammans gjorde mig inte gladare. Att han sen hade mage att påstå att det inte blev tillfälle var ren bullshit, jag kunde dra mig till minnes ett tillfälle då vi diskuterat just det här med att läsa privata grejer, men det kanske inte var tillräckligt nära? Vad vet jag.

Vi löste det där också, efter ett tag (minns inte riktigt hur, men jag vet att jag hade någon Personal Internet Grail Quest som han tyvärr var helt ointresserad av), men det var startskottet för en månad av bråk, bråk, bråk. Allt som någon sa analyserades och sen helt plötsligt var jag sur igen, och om inte jag var det så var han det. Allt ifrån "jag tycker inte tuperat hår är snyggt" till allvarligare saker som att sex med folk som sover (hela den grejen är intressant, men lite väl personlig kanske) ledde till bråk, och även om jag inte erkände det för mg själv hade det nog varit bättre att göra slut redan då. Men det dröjde ända tills jag blev kär i en annan - Jojje - och sen tog det mig mindre än en vecka att komma över Orchen.

Med Jojje återgick jag till det oseriösa surandet, men det var inte alls samma grej som med Fredrik. Om jag var trött, eller tyckte att han inte gav mig tillräckligt med uppmärksamhet, så kunde jag låtsas vara mer irriterad än vad jag var bara för att få höra mer komplimanger, få honom att ställa upp mer för mig, eller vad som helst. Dessutom gav han mig anledningar att vara sur ibland också, genom att aldrig komma när han lovat att göra det, plötsligt dissa mig med värdelösa anledningar, och genom att aldrig, aldrig vilja sova hos mig... eller ja, han sa att han ville, men när hans föräldrar sa emot var det bara "jahaja", så det kändes inte så.

Anyway, just det fallet fick mig att tänka på en gammal fjortisvisdom som jag ändå tycker har en poäng: "no boy is worth crying for, and the one who is will never make you cry". Jag trodde liksom att Jojje skulle kunna leva upp till det, men när jag fann mig själv gråtandes framför datorn några sena nätter insåg jag att det kanske inte var så ändå. Att det var just de som var värda att gråta över som skulle få en att gråta när de inte var som man hoppades, och när de inte ville ha en lika mycket som man ville ha dem. Sen tog det slut, och jag glorifierade vårt förhållande mer än lovligt.

Sen hände samma sak mig som killen som skrev krönikan: Martin dök upp och jag insåg att man inte alls behöver låtsas vara sur för att få uppmärksamhet. Med rätt person och rätt passion (höhö, vilket rim!) så blir man tillräckligt uppskattad ändå, och då behöver man itne fejka till sig uppmärksamhet. Visst, vi har haft våra små bråk, men det har sällan varit något seriöst (förutom en gång, kanske, men bara för att jag grät i hemlighet behöver det inte betyda att det var något stort), och vi löser det liksom direkt.

Det känns faktiskt jäkligt bra, jag tror det är såhär det ska vara.

Och well, idag är det en månad sen vi officiellt blev ihop, och tre månader sen vi träffades första gången (vilken symmetri!), och Martin hade inte riktigt koll på det, men jag förlåter honom. Som sagt så är Fredrik den enda kille som faktiskt kommit ihåg det där bättre än mig, resten har jag fått påminna, flera gånger. Och tja, Martin sa att han anade att det var något sånt när jag påminnde honom, så han får väl godkänt ändå.

That's enough of that shit.

Dagens ^^
Det låg spelkort utspridda över Täby med valören uppåt. Hjärter Dam, Ruter Kung och Spader Tio mötte mig när jag gick i regnet, och det kändes poetiskt på något vis.

Dagens >_<
Killen som åkte moped med hjälmen över huvudet... alltså, inte på, utan liksom bara nertryck över håret lite lätt. Ville seriöst dunka ner den på huvuet på honom när han körde förbi, men lät bli.

Dagens :D
Har äntligen fått ner hela första säsongen av SatC! :D