En sak som gör att jag känner mig allmänt häftig är att alla gör som jag gör. Nu verkar det som att allas vår Maräka har skaffat sig en blogg också, sm jag tyvärr inte kan namnet på. Hon gjorde det för att Svedski gjorde det, och Svedski gjorde det för att jag gjorde det. Jag är mao allas guru och gud.
Men det var ju inte det jag hade tänkt skriva om nu, min plan var att tala om hur häftig någon annan är. Jo, det är väl en oväntat twist när man försöker vara så ego och självälskande som jag är, men ibland måste man ju acceptera det faktum att det finns andra på den här planeten också. Som är bra.
För Mats Hedlund var bra! Jag, min mamma, och mammas kompis Annika var alltså och såg honom och Fröken Underbar på Mosebacke idag (som sagt: utifall att någon skulle missat det). Mamma förklarade innan att hon träffat Annika och en till tjej (vars namn jag inte minns) när hon jobbade för typ tjugo år sen. Då var mamma tjugo och de fyrtio. Eller nästan i alla fall.
Om Annika kan man säga följande: har man någon gång undrat varför mamma blev som hon blev så finns svaret här. Defintivt. Hon har skön humor, fattar saker, och tar inte illa upp om man drar skämt som är på gränsen. Kom med en del kommenterar i stil med sånt som mamma brukar säga. Fast hon var ganska många år äldre.
Nu var det ju inte henne jag skulle skriva om, utan Mats, så det är väl bara att börja. Han var bra. Väldigt bra. Tyvärr spelade han bara fem låtar, och tyvärr hade jag bara hört första och sista, men eftersom den sista låten var Svart katt som jag bara älskar så gjorde det inte så mycket. Låtarna som jag inte hört var också grymt bra.
Först var det lite av en chock att höra honom prata. Jag har ju hört honom prata massvis med gånger förut, men då har han haft medeltidskläder på sig och sprungit runt som Jauvetare på Medeltidsveckan. Därför kändes det lite skumt nu när han hade vanliga kläder på sig, stod på en scen, och dessutom var ensam.
Det tror jag han också tyckte, för han verkade fett nervös. Ursäktade sig hela tiden, typ "oj, nu pratar jag för mycket" och såna saker, som gör att man bara "nej, du pratar inte för mycket, dra fler skämt!". Hans skämt var... inte dåliga, men det verkade som att han tyckte det, och då blir det svårt att skratta, typ.
Fast när han väl började spela låtarna så var han hur jävla bra som helst. Så bra liveröst, det lät typ precis som på skivan. Skitbra, helt enkelt. Stirrade på olika ställen i publiken hela tiden också, och typ inte på väggen bakom eller något annat dumt. Uppenbarligen så såg man publiken därifrån, det sa iaf Sandra i Fröken Underbar.
Vilket är bra, för jag tror att han såg på mig ett tag. När han spelade sista låten - som sagt: Svart katt - så sjöng jag såklart med hela tiden, och då är jag rätt säker på att han tittade på mig under första versen. Jag kände mig i alla fall väldigt träffad, jag tror att han kan ha blivit chockad över att någon kunde texten. Eller något åt det hållet. Trevligt var det iaf.
Fröken Underbar var inte riktigt lika bra. Jag hörde någon beskriva dem som en kvinnlig Winnerbäck (som Annika gillade!), men det är fanimig en överdrift. Fast låten "Ingen ängel precis" var bra, speciellt refrängen var faktiskt underbar. Men jag, mamma och Annika var överens om att Mats var bättre, och det var ju bra, för det var honom vi ville se. :P
Iofs var det lite tjockt, för han sa att han sålde sin skiva för hundra kronor! När JAG köpte den kostade den hundrafemtio, men nu var den alltså en femtiolapp billigare. Annika sa att isåfall var det rätt åt honom att han fick trettio mail av mig, och tyckte att jag skulle gå och kräva femtio spänn av honom. Plus pengar för SMS jag skickade, för SMS är inte gratis.
Och apropå SMS så skickade jag faktiskt ett SMS till honom och sa att han hade spelat jättebra och grejer. Fast det har han inte svarat på, vilket iofs inte var så oväntat. Jag slängde in någon pik om att det var taskigt att sänka priset på skivan också, men ändå. :P
Nu ska jag nog klottra lite i min riktiga dagbok (som jag skrev lite i förut, på en toalett. Så undebart löjligt!), läsa Kalle Anka, försöka hitta skatten som är gömd i Stockholm just nu (skulle du tacka nej till femhundra spänn? Inte jag heller!), och sen ska jag nog - chockerande nog - gå och lägga mig. Djupt, va?
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar