Eremit-hysteri

Det jag rekommenderar idag är lätt sakerminsamboochjagtyckteolikaom.blogg.se Jag sitter och läser den, lyssnar på bra musik och deppar lite över Jojje. Det funkar, hon har haft det värre än mig, men ibland känner jag verkligen igen mig i det hon skriver. Hon är jättebra, och jag tycker det är helt underbart att man kan vika ut sig så fullständigt på internet.

Känslomässigt vika ut sig, något jag ibland gör jättemycket, och ibland inte alls. Det ytliga djupe viker jag ju ut hela tiden, och kan sitta och skriva djupa grejer om, men vissa saker håller man för sig själv. Visste ni till exempel att jag typ ylade av gråt när Jojje gjorde slut med mig? Jag låg i min säng, grät som fan rätt ner i en av mina kuddar och sket fullständigt i om någon hörde mig eller inte. Det gjorde folk.

Sånt brukade jag inte säga. Jag säger gärna inte att jag gråter, fast det är klart, ibland händer det att man erkänner det. Men då säger man ju inte precis att man ylade så mycket att hela ens familj börjar undra vad fan som är problemet, egentligen. Det blir mer ett "sen började jag gråta, och då...", och så låtsas man som att det är jävligt manligt att gråta.

Det är inte manligt att gråta. Det är patetiskt. Det är skitlöjligt att gråta, men det är just därför man ska gråta ut när man kan. För när man är så påverkad av något att man känner ett starkt behov av att lägga sig ner och bara gråta ett tag (eller sitta på en stol och vattna ur sin spaghetti, vilket som), då ska man fanimig vara patetisk. Men skit i det.

Dagens ord är eremit-hysteri. Jag är osäker på om det ska vara bindestreck eller inte, men jag har snott det från Mats Hedlunds låt Lyckan när jag blundar, och i texten har han stavat det med bindestreck, så därför skriver jag så. Så jag lägger allt ansvar på Mats.

Hela citatet lyder

Du säger: lycklig är fri! (eremt-hysteri!) Hon kan inte, hon får inte.
[...]
Så du säger: Stå på, ta och ring henne, då! Jag kan inte, det går inte!
Hon har hittat nån ny, man har sett dem på byn, så inte ska väl jag,
jag mår nog bättre någon annan dag...

Och vad ska man säga? Well, you speak my mind, boy! Det är precis så jag känner vissa gånger. Alla springer omkring och hävdar att man klarar sig så himla bra själv, och visst man borde vara två, men är det verkligen nåt att va? Och ja, det är klart de har en poäng i det också. Men inte just nu.

Just nu har man en poäng om man heter Jojje och fortfarande är kär i mig. Det spelar ingen roll att jag vissa gånger lyckas lura mig själv att allt är lugnt, att jag kan gå vidare och hångla upp någon annan. Knulla bort mina sorger, och supa sönder mina sår, om man får säga så. För det brukar ju gå skitbra när man gör så, eller hur?

Fast han ignorerar ju mig. Han säger såklart inte att han gör det, faktum är att sist jag pratade med honom hävdade han till och med att han inte var sur på mig längre. Det gjorde visserligen jag med, så det kan vi antagligen inte lita på. Han hade troligtvis inte vågat tala om att han fortfarande var arg på mig, om så var fallet. Skittönigt.

Sen han var här för två veckor sen, den gången då jag slog honom, har han inte pratat med mig alls. Jag skrev lite till honom en gång, men då hann vi skicka typ tre grejer var innan han var tvungen att gå. Det var då han sa att han inte var sur. Sen dess har jag inte hört av honom. Och nu tycker jag fanimig att det är hans tur.

Fast jag känner ju mig, det kommer jag inte hålla. Säkerligen kommer jag skriva till honom imorgon och hoppas att han svarar, försöka få en förklaring av någon slag. Men då kommer han nog bara blocka mig, han har ju gjort det med Robin. De har kännt varandra sen typ ettan, men nu blir de bara sura när de pratar. Heja.

Blabla. Igår var ja gpå 50-årsfest, det var kul. Mats (alltså, Zed, inte MH) presenterade mig som Döden inför alla som var där, så de fick säkert ett skitbra första intryck. Tragiskt nog så skrattade de allihop när de förstod att det var jag som var Döden, ska jag bli förolämpad nu?

Musikski, Svedski och Johan tävlade om vem som skulle få med mig hem. Svedski och Johan försökte med ganska många mutor, till exempel matade de mig med vindruvor och grejer. Men de lyckades inte, för jag valde Musikski till sist i alla fall. Antagligen för att hon ser ut som en palm med sina dreads, ashäftigt. ^^

Ärligt talat så var den egentligen anledning att sista tåget gick runt ett och jag vill stanna kvar längre. Så då bestämde jag mig för att jag kanske skulla kunna sova hos Musikski, och det funkade skitbra så alla blev nöjda och glada. Jag med, för jag drömde om Jauvet av någon intressant anledning (jupp, den är intressant, men det ska du skita i!)

Ursäktar för att dagens blogg blev så tråkig och känslorik och grejer, i morgon blir det något roligare. Men om ni ändå tyckte att dagens blogg var intressant och vill ha mer känslomässigt dravel från en nydumpad fjortis så får ni gärna skriva en kommentar. Och vill ni inte ha det får ni gärna skriva en kommentar och säga det med. Skriv kommentarer!

Over and out.