Jag har hamnat i en så konstig bit i mitt liv nu, där det känns som att jag är mellan någonting, men jag inser hela tiden att det är jag inte. Jag väntar på att skolan ska börja igen efter sommaren, men herregud, det är november och någon sommar har det inte varit på länge (tacka fan för det). Klart det är en omställning att gå från att ha pluggat i typ hela sitt liv till att inte behöva göra det mer, men att bryta benet och sjukskrivas i två månader lagom till att det var dags för den insikten hjälpte kanske inte. Men det jag gör just nu är faktiskt det jag gör just nu, mitt jobb är mitt riktiga jobb, mina oregelbundna arbetstider är mina riktiga arbetstider ... det har nog inte riktigt sjunkit in än.
Skönt att vissa saker är som de alltid är då! NaNo är i full gång och jag skriver som vinden. För en person som gillar att skriva kvicka och fyndiga dialoger fulla av popculatural references (vem? Jag? Näääee) är det en utmaning att skriva en huvudperson som fucking hatar att prata med folk och främst kommunicerar via kroppsspråk eller SMS. På 74 sidor har jag använt "sa Cilla" sex gånger, fast jag vet att hon haft några repliker också där jag kanske inte beskrev det just så. Hur som helst, det är en utmaning, men det är kul! Cilla är lite egen, men jag gillar henne och det är riktigt kul att befinna sig i hennes huvud.
Jag jobbade fyra dagar i streck, så då blev det bara minsta möjliga mängd ord skrivna, men idag var jag ledig så då klämde jag ur mig 6k sådär på en höft. Jag såg att mitt rekord för NaNo låg strax över 8k, vilket jag klarade förra året, men jag vettefan om jag orkar slå det alltså ... det är ju jättemånga ord. Hur fan pallade jag det förra året? Då tog jag ju det typ lite chill med 80k, till skillnade från 100k året innan.
Det bästa just nu är dock att min fotled börjat chilla. För två veckor sen, eller när det nu var, började den jäveln göra så ont att jag tror fanimig det var skönare back när jag bröt fotjäveln. Jag låg på riktigt hemma och bara skrek och grät på kvällarna för att det gjorde så ont och ingenting hjälpte. Visst var det till viss del självförvållat: jag gjorde alldeles för mycket grejer, gick alldeles för långt, men samtidigt ... efter tio veckor med gips och kryckor, kan ni verkligen klandra mig?
De senaste dagarna har det dock lugnat ner sig och nu har jag inte tagit smärtstillande sen i lördags morse. Jag är förberedd på att det kanske kan komma tillbaka igen (jag har lärt mig av erfarenhet att inte lita på min fotled), men just nu känns det så jävla gött bara. Det är fortfarande en bit kvar innan jag kan ut och springa eller sitta med benen i kors, men man får glädjas åt de små segrarna ibland.
Hur går NaNo för er? Eller livet för de som inte NaNoar (freaks ...)?
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar