Review: Den femte vågen

Den femte vågen by Rick Yancey
My rating: 2 of 5 stars

Ugh.

Jag gillar inte post-apokalyptiska berättelser. Jag hatar när jorden gått under och varje dag är en kamp för att överleva, jag hatar det. Jag vill se folk rädda världen, jag vill att folk ska ha hopp, jag vill inte att allt ska suga så mycket att det aldrig kan bli bättre igen. Så, eh, det här var inte rätt bok för mig.

Det hjälper inte att den första sidan (mer eller mindre) börjar med att förolämpa läsaren. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DET. Ja, ja, jag fattar, de här aliens/vampyrerna/monstrena/ekonomerna är såååååå mycket värre än allt vi sett på TV och vi, läsarna, är idiotiska får som aldrig kommer förstå hur jobbigt protagonisten har det för det här är PÅ RIKTIGT. Alltså, håll käften, du är fiktiv, din kamp är för fan inte ens riktig. Om du vill att jag ska gilla dig, prata inte med mig på första sidan och förolämpa mig för att jag inte hanterat dina överlägsna fiender.

Sen, förstås, får vi får första POV-ändring efter 150 sidor, vilket jag tyckte var lite sen. Men det fungerade, vi behövde definitivt två personers POV för att få hela historien ... men att också inkludera en tredje och fjärde person, skrivna i TREDJE person istället för första? NEJ. JAG HATR DET. SLUTA BLANDA FÖRSTA OCH TREDJE PERSON FÖR HELVETE. Jag tolererar det från Stephen King för han är för fan Stephen King och har andra bra kvaliteter, men inte här. Jag kan inte acceptera det här.

Plus att om vi ska ha två första person-POV kanske det är en bra idé om de faktiskt låter som olika personer? Det tog mig typ en sida eller två innan jag insåg att det hade bytts första gången det hände, för karaktärernas röster var så lika varandra.

Ärligt talat, det största problemet är att den här boken var så "meh" för mig. Den fick mig inte att känna någonting, inte för karaktärerna, inte för historien, inte för relationerna ... den fick mig inte ens att hata den. Jag hatade lillebrorsan plot pointen för UHH, jag är så över gulliga småsyskon som motivation i YA-litteratur, men det är typ den enda riktiga känslan jag kände när jag läste det här. Den gjorde ingenting för mig.

Jag antar att jag gillade Cassie, ibland, men jag gillade inte att hon ALLTID har rätt. Hon har så fantastiska instinkter att hennes första gissning nästan alltid är korrekt och hon lyckas gissa lite för mycket av den större helheten utan några som helst bevis för det. Jag antar att jag hade velat se henne ha totalt fel någonting, men det har hon aldrig. Saker går bara fel när andra personer inte lyssnar på henne.

Jag kommer läsa uppföljaren, för av någon konstig anledning vill jag veta vad som ska hända (och den är lättläst, det är bra) och jag äger den redan, men jag måste säga att för det mesta känner jag mig bara grymt underväldigad. Folk verkar älska den här, men jag ser det inte.

View all my reviews

True story.