Hey jealousy

Idag skriver Chriss om sin väg till förlagsavtal. Gå och läs det, för det är superintressant, OCH nu känner jag att det är dags för mig att skriva om den andra sidan av myntet och då måste ni känna till hennes historia. Det här inlägget är typ ett syskoninlägg till det Chriss skrivit, om man tänker sig att Chriss inlägg är Robb Stark och mitt inlägg är Jon Snow. Typ.

Som ni förstår handlar det här inlägget om ...

Klassiska schlagerlåtar!! Nee, skoja bara. Det handlar såklart om att vara avundsjuk, framför allt att vara avundsjuk på en nära vän. Det är alltid mycket värre än att vara avundsjuk på någon random.

Avundsjuka är såklart en typiskt dålig känsla, men fuck it, lärde vi oss någonting av Insidan Ut så är det ju att alla känslor faktiskt behövs, till och med de dåliga. Jag tänker att det är okej att vara avundsjuk, så länge man inte fastnar i det. Dessutom är det ju, som Simpsons så fint berättat, skillnad på att vara avundsjuk och avundsjuk (eller ja, det skulle vara det om svenskan var lite bättre):

Jag skulle vilja säga att jag numera är envious, för vem är inte det när någon annan uppnår det som är ens egen högsta dröm? Det är väl helt rimligt att vara det, till och med när folk lyckas inom ämnen man själv inte ens är intresserad av. Om Chriss vann VM i gokart skulle säkert vara envious på det med, trots att jag aldrig ens suttit i en gokart.

Nu har hon förstås inte vunnit VM i gokart, utan fått ett förlagskontrakt. När hon fick det första mailat från förlaget, där de bara sa att de läst och gillat, hade jag själv haft manus ute hos olika förlag i typ fem månader, och just påbörjat det andra förlagsutskicket. Inget förlag hade gett mig mer än en standardrefusering, och jag önskar att jag kunde säga att när Chriss berättade om det första mailet var jag enbart glad för henne.

...men det vore inte mycket till inlägg i så fall, eller hur? Jag minns faktiskt exakt när hon fick det och jag minns att jag just då var så avundsjuk att jag kunde dö. Jag satt med ryggen mot Chriss (för jag gjorde någonting vid min dator) och tacka fan för det, då behövde jag bara ljuga lite snabbt. Nog för Chriss säkert förstod, hon är ju inte dum i huvet direkt, men det är lättare att ljuga när man inte måste se på nån. Några minuter senare gick hon iväg till ICA och jag förstod att jag skulle ha femton minuter (ca) för mig själv i lägenheten.

Jag gjorde det enda rätta och ringde mamma och grät ut (värt att notera att jag aldrig gråtit för en refusering, de brukar jag ta med gott mod, men det här ... inte lika graceful). Mamma var perfekt för ändamålet: hon tycker såklart mycket om Chriss men hon är ändå min mamma och alltid på min sida. Jag minns inte exakt vad vi sa, men vi var nog lite inne på det som Chriss skriver om, att hon ändå gått två år på Författarskolan medan jag mest hobbyskrivit ... och även om det var ett kort samtal Bara att få typ erkänna att jag haft de här negativa och nästan förbjudna känslorna hjälpte.

Senare på kvällen pratade jag och Chriss om det också (många av våra sena konversationer när vi egentligen borde sova handlade om utgivning) och jag berättade såklart för henne också, att även om jag var glad för henne (och det var jag) så var det svårt att inte samtidigt också vara väldigt avundsjuk. Hon förstod förstås det, för jag menar ... vem blir inte avundsjuk någon gång i livet? Och vad är det egentligen som säger att avundsjuka inte kan gå hand i hand med att vara glad för någon annans skull?

Bildkälla: http://trema-pictures.com/

Jag menar, let's face it, alla är avundsjuka ibland. Hanna frågade mig om det här för bara några veckor sen, typ var inte jag avundsjuk på Chriss, och erkände sedan att hon inte bara var avundsjuk på Chriss utan även på mig - för jag har skickat ut ett manus till olika förlag och så långt har inte Hanna kommit i skrivprocessen. Jag kan ändå förstå det: jag skulle lätt vara avundsjuk på folk som skickat ut sina manus om jag inte själv också gjort det.

Numera kan jag ärligt säga att jag inte är jealous längre, utan bara lite envious. Jag var med under hela tiden som Chriss väntade på svar från förlaget, och fy fan vilken jobbig väntan det var (jag vet att Chriss påstår att hon var lugn som en filbunke men hon ljuger. Jag var där. Jag minns när jag fick läsa Chriss mail för att hon inte vågade göra det själv. Det här är fan som när gravida kvinnor glömmer bort förlossningsmärtorna ...). När (vi tänker positivt här!) jag blir antagen hoppas jag att det bara kommer ett samtal en dag, för den där väntan var inte rolig (även om Chriss helt klart har rätt i att det var rätt obvious att NÅGON skulle ge ut hennes manus, även om just det förlaget skulle tackat nej ). Väntan var dock bra för mig, för det gav mig all tid jag behövde och när Chriss äntligen fick veta att hon var antagen var jag verkligen bara glad för hennes skull.

Bildkälla: https://sharonxx.files.wordpress.com/

Det kanske är lite cheeesy, men varje gång jag känner att jag börjar bli lite för avundsjuk, och ba "åh det är så orättvist jag vill också bli utgiven" brukar jag tänka på det där citatet. Att Chriss blir utgiven gör inte mina chanser till att bli det mindre, det enda det betyder är att jag måste jobba hårdare för att uppnå mina mål.

Om jag ska sammanfatta det här svamliga inlägget tror jag iaf att det kommer down to this: acceptera att man blir avundsjuk ibland, konfrontera de känslorna och fucking deal with it. Om du inte vågar prata om dem med någon annan, prata iaf med dig själv och säg åt dig själv att jaha, okej, jag är visst lite avundsjuk nu, det är okej men jag tänker också vara glad för min kompis.

Sen kan man ju vara galet avundsjuk på främlingar. Det är också ett bra sätt att bli av med känslorna: projicera de på någon annan vars lycka du skiter i. Det kanske dock inte är det hälsosammaste sättet att göra det på, men eehhh, jag är ingen psykolog heller.

Det finns för övrigt vissa fördelar med att ens BFF blir utgiven istället för en själv, tro det eller ej, och det tror jag kommer att bli ett framtida inlägg.

True story.