En bön för Owen Meany by John IrvingMy rating: 4 of 5 stars
Jag önskar typ att jag hatade den här boken med tanke på hur lång tid det tog för mig att läsa den. TIO DAGAR. Jag läste ut Stephen Kings Det på kortare tid, vafan. Så att tänka "usch det tog mig hur lång tid som helst att läsa ut den här boken och den var skitdåligt" hade varit trevligt, men så var det tyvärr inte. Jag tycker jättemycket om den när jag läste den, det tog bara väldigt lång tid (och dessutom läste jag inte alls tre dagar förra veckan ... sjukt ovanligt för mig).
Jag vet inte riktigt vad det är meningen att jag ska "få ut" av den här boken. Den handlar om tro och religion och kristendom, men jag tror inte på det alls. Och en bok om fiktiva karaktärer kommer inte knappast få mig at tro heller, men jag tvivlar på att det är poängen. Jag antar att i slutändan spelar det ingen roll om det som Owen tror är sant eller inte, för man kan ändå gilla storyn. Med det sagt kändes det för mig nästan mer som en bra fantasybok ... i alla fall på slutet, men inte innan det.
Owen Meany är en fantastiskt karaktärer. Det går inte ens att förklara: han är ASROLIG, men inte på ett sätt så att man skrattar åt eller med honom, han bara är. Det går inte att ogilla honom, även om han är konstig och irriterande ibland. På det sättet är huvudkaraktären lätt att relatera till, för hans känslor för Owen är fullt rimliga.
Med tanke på att huvudploten är att huvudpersoens mamma av misstag blir dödad av hans bästa vän förväntade jag mig en mörk historia, som skulle vara jobbig att läsa. Jag hade så fel. Det kändes bra att läsa den, för även om några karaktärer var svin och antagonister så fanns det så mycket godhet i de andra karaktärerna. Jag älskade hur viktig huvudpersonens styvfar var även efter att mammans dött, jag gillade hur mormodern brydde sig så mycket om folk hon gillade även om hon kunde vara elak, jag gillade vänskapen mellan Owen Meany och huvudpersonen. Boken var trevlig, och det var bara på slutet, när man vet att någonting ska hända som jag kände mig lite stressad när jag läste. Inte för att slutet var dåligt eller så, men man visste att något skulle hända som man inte såg fram emot.
ATT ALL OWENS DIALOG VAR SKRIVEN I CAPS VAR ETT INTRESSANT STILISTISKT DRAG. Å ENA SIDAN VAR HANS KONSTIGA RÖST EN VIKTIG DEL AV HANDLINGEN, MEN Å ANDRA SIDNA HAR ALLA ÅR PÅ INTERNET LÄRT MIG ATT CAPS BETYDER ATT MAN SKRIKER OCH OWEN SKRIKER INTE HELA TIDEN, HAN TILL OCH MED VISKAR IBLAN. DET HADE NOG VARIT BÄTTRE ATT ANVÄNDA KURSIV TEXT ELLER NÅT, MEN JAG ANTAR ATT INTERNET SPEECH INTE VAR EN GREJ NÄR BOKEN SKREVS, SÅ DEN KANSKE URSÄKTAS.
Åh, och huvudpersonen verkade vara asexuell! Det var nice. :D
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar