PUN INTENDED MWAHAHAHAHAHAH
Nej, men, det gör det faktiskt. När jag inte kunde gå ut från sjukhuset utan kryckor vart jag ärligt talat väldigt besviken, och tanken på att fortsätta använda kryckor trots att jag fick gå kändes verkligen som ett totalt nederlag. Som att det hela var typ mitt fel och att om jag inte var så dålig skulle jag inte behöva kryckorna. Rimligt.
Nu är det snart en vecka sen jag fick börja gå och det går bra. De första dagarna gick jag bara korta sträckor utan kryckor, men igår och idag gick jag ut på promenader HELT krycklöst. Igår blev det 1200 meter när jag gick fram och tillbaka till ICA, och idag vet jag inte för jag lallade runt lite i skogen, men det var ett par hundra meter där också.
Visst, jag haltar en del. Jag minns ärligt talat inte hur det är meningen att man ska gå, det känns som att jag borde kunna göra rätt rörelse med vänsterfoten men jag får liksom inte till det. Men det är nog bara paranoian som talar, det blir bättre varje dag verkligen. Idag gjorde jag dessutom ett yogapass som var en timme långt, och det var så himla nice. Yoga är obv skitbra för att känna sig rörlig igen, och jag gillar att vissa övningar som jag inte kunde göra förut går jävligt bra nu, för jag har byggt upp sjukt mycket lårstyrka. Weird, but true (kul för alla trodde jag skulle få asbiffiga armar, men icke).
Imorgon ska jag till sjukgymnasten för första gången. Först ville de ställa mig i kö, men när jag förklarat att jag alltså fått börja gå nu igen så fick gå före, hehehe. Vet inte riktigt vad jag kommer lära mig där, men förhoppningsvis någonting bra. Bara att gå dit lär väl vara en bra övning, tänker jag.
På lördag börjar jag jobba igen. Känns faktiskt jävligt gött att vara tillbaka hemma och ha lite rutiner igen.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar