Now that's a name I've not heard in a long time

True story.

Review: Jerusalems Lott

Jerusalems Lott by Stephen King
My rating: 4 of 5 stars

Den sista novellsamlingen av King som jag läste hade bara fyra långa noveller (novellas?), så jag var glad att hitta en som var full av ganska korta berättelser. Eftersom jag skriver en del noveller själv var det nice att se hur någon jag beundrar gör det.

Sen var jag mindre lycklig när jag upptäckt att den svenska versionen av boken är uppdelad i två, så tekniskt sett har jag inte läst den här boken. Suuuck.

Men halva boken var i alla fall bra! Jag tror min favorit var Grey Matter (tror det svenska namnet var "Grått slem, eller ..." eller något annat töntigt), vilket förvånade mig eftersom jag enbart baserat på titeln inte trodde jag skulle gilla den. Men den var äckligt och fantastiskt obehaglig så jag älskade den. Jag gillade alla faktiskt, även om några av dem inte riktigt levererade emot slutet, men fram tills dess var de alla fantastiska och obehagliga ...

View all my reviews

True story.

Review: Harry Potter och hemligheternas kammare

Harry Potter och hemligheternas kammare by J.K. Rowling
My rating: 4 of 5 stars

Jag tänker inte seriöst recensera Harry Potter, så låt oss bara gå rakt på en sak jag noterade när jag läste den här gången (bortsett från det faktum att ju äldre jag blir desto mer chockad blir jag över Dursleys behandling av Harry. Jag menar, de svälter honom seriöst i den här? Och Petunia försökte slå honom i huvudet med en jävla stekpanna!? Det är sjukt).

När Ginny skickar Harry den pinsamma alla hjärtans dag-sången noterade jag två saker: 1) att Draco Malfoy vet att hon skickade det, och 2) att han kallar henne GINNY när han mobbar henne för det. Draco kallar Crabby och Goyle vid sina efternamn, han tror Percy heter Peter, men på något sätt känner han Ginny tillräckligt väl för att kalla henne Ginny?

Alltså ni kan inte säga att Ginny och Draco inte har hemliga "jag hatar Harry Potter"-möten i korridorerna sent på nätterna där de snackar skit och/eller skvallrar om honom. Jag lovar att Draco hjälpte Ginny skriva den jävla sången. Jag lovar att han var ännu argare än Ginny att han inte gillade den. Jag slår vad om att Ginny och Draco är hemliga BFFs som bara låtsas hata varandra.

Jag lovar.

View all my reviews

True story.

Midsommar

Glad midsommar! Jag har - precis som förra året - åkt ut till landet för att chilla lite över helgen. Museet har stängt över midsommar så för en gångs skull behöver man inte oroa sig för att bli inringd, och eftersom jag jobbar resten av sommaren, ja, då gäller det att passa på att vara ledig nu.

Har chillat med mina favoriter, korna! Var även ute och sprang imorse, hela 11 km vilket är det längst jag någonsn sprungit, och då fick jag umgås med lite får och jättemånga insekter. Vädret idag har varit rent vidrigt med runt 20 grader och superfuktig luft, och eftersom insekter och värme är mina hatgrejer med sommaren har det väl inte varit den bästa midsommaren i mannaminne, men rätt nice ändå!

Sjukt midsomrigt var det iaf, med jordgubbstårta och en midsommarstång. Tårtan var tyvärr inte vegansk men jag fuskade lite. Mamma hade dessutom fixat 1 ägg åt mig genom en arbetskamrat: jag tycker faktiskt det kan vara okej äta ägg om man vet att de kommer från någon som har ett par stycken egna och inte en jättestor gård, så därför fick jag iaf avnjuta ett sånt. Det var nice.

Mot kvällen blev det iaf rätt bra väder, dvs något svalare och mindre fuktigt, och när min bror och hans sambo begett sig hemåt passade jag på att få lite fin skrivtid med ett par koppar te. Precis som förra året fick jag en idé till en fantastiknovell på vägen ut och nu ska vi se om jag hinner avsluta den innan det är dags att åka hem igen. Det tycker jag faktiskt att jag borde hinna göra om jag ska vara ärlig. Den handlar om lesbiska häxor för det är väl typ det enda jag skriver om, men å andra sidan kan väl världen knappast ha för många lesbiska häxor i sig ...

Aja, kanske dags att sova nu. Ska ut och rulla mig naken i morgondaggen imorgon för jag har hört att det är bra för, ehh, vad det nu var.

True story.

Review: Jag och Earl och tjejen som dör

Jag och Earl och tjejen som dör by Jesse Andrews
My rating: 3 of 5 stars

Jag vet inte. Först älskade jag den här boken, den fick mig att skratta på bara några sidor och jag uppskattade den ganska hårda tonen från "författaren", som hela tiden klankade ner på sig själv. Det kanske inte är för alla, men det är verkligen min sorts humor.

Men ändå ... jag vet inte, det är inte så mycket här, eller? Jag fick aldrig känslan av att Rachel var mer än en plot device, men hon är knappast ens fridged eller använd för att ge den manliga huvudpersonen angst eller något för han bryr sig ju typ inte ens om henne. Han verkar inte bry sig särskilt mycket om någonting eller någon, inte ens sig själv.

Kanske försökte boken lite väl mycket att undvika ett klyshigt slut, och det är väl bra och sådär, men när den gör det så mycket att jag i slutändan undrar vad storyn ens var, då har den kanske distansierat sig lite för mycket.

View all my reviews

True story.

Tetris ger starka barn

Nu när jag köpt en laptop var det dags för nästa steg i processen: att göra sig av med den stora stationära datorn och skrivbordet som mest tagit upp plats. Eller ja, det har ju fyllt sin funktion, men ändå. Titta bara:

Man kan tycka att jag på fem år borde tagit en enda bättre bild än den här, men nej. Aja, lita på mig när jag säger att den tog upp mycket plats. Nu när jag bara ska förlita mig på en laptop behöver jag dock inte skrivbordet så det står på vinden och istället har jag ställt in en bokhylla där:

Mmmm, så mycket space! Har alltså ett hyllplan var dedikerat åt Star Wars, Lord of the Rings, JK Rowling och såklart - böcker om bergsklättringsolyckor. Förutom det innehåller en av hyllorna enbart böcker jag lånat på biblioteket, vilket betyder att jag kommer ha plats att köpa massa fler böcker i framtiden. Mmmm, that's what I'm talking about.

Förhoppningsvis fungerar det här. En del personer har uttryckt sig skeptiskt mot tanken på att enbart ha en laptop och ingen stationär dator, men de flesta jag känner klarar sig ju på det så varför inte jag?

Lite kul är det ändå, att när jag flyttade in för fem år sen var mitt mål att få in så mycket skit som möjligt i lägenheten, och nu har jag spenderat ett par år med att försöka få fram så mycket yta som möjligt bland all skit. Men det går ju, om man bara IKEA-ninjar lite och använder sina tetriskunskaper.

True story.

Review: Harry Potter och de vises sten

Harry Potter och de vises sten by J.K. Rowling
My rating: 5 of 5 stars

Jag tänker inte recensera Harry Potter för femhundrade gången, men den illustrerade utgåvan är helt fantastisk! Jag älskar inte alltid stilen på de lite mer komiska bilderna, men det är en bra mix mellan gulligt och roligt och awesome. Jag gillar hur karaktärerna inte ser exakt ut som i filmerna, men att de inte heller ser helt annorlunda ut bara för att. De är bara perfekta.

Jag kan inte fatta att det är fem rå tills vi har alla illustrerade utgåvorna. Men jag antar att som Harry Potter-fans är vi vara vid att vänta. Ni vet, I did my waiting.

Twelve years of it.



View all my reviews

True story.

Doin' it all night, all summer

MultiCon närmar sig med stormsteg och medan mina arbetskamrater skriver om hur de är ute och festar spenderar jag lördagskvällen med att läsa Harry Potter och dricka te. Eller tja, jag var faktiskt iväg och var social innan, med ett helt normalt resultat:

Not sure how you guys are spending this Saturday evening but this is what Malin and I are doing pic.twitter.com/6w6tESApUr

— BB-Ell Eastwood (@Ellociraptor) June 18, 2016

Eller ja, hur man nu definierar normalt. Fint blev det iaf! Och det var inte riktigt lika jobbigt som den där gången jag och Chriss spenderade halva natten med att blötlägga papper i te för hänga dem på tork i köket.

Men vad ska man säga?

True story.

P.S. Älskade ösregnet idag. Hatade att varenda person i hela Stockholm tänkte att det var en bra idé att gå på museum. Man kan bara hantera så många fullsatta föreställningar på Cosmonova innan man går in i väggen av stress. D.S.

Review: Dead Lucky: Life After Death on Mount Everest

Dead Lucky: Life After Death on Mount Everest by Lincoln Hall
My rating: 4 of 5 stars

Fantastisk bok! Jag har läst ganska många bergsböcker om ett antal katastrofer, men den här står ut eftersom den är om någon som gick igenom ofattbar skit ... och levde för att berätta om det. Vanligtvis är folk överlever för att berätta om det är det för att de aldrig var i särskilt stort fara eller för att de kom ut i tid, men inte Lincoln Hall. Han fucking dog och kom ändå tillbaka för att berätta om det.

Jämfört med, typ, Beck Weather's bok Left for deda, tar den här oss precis med honom, genom allting. Vi får se alla händelser som han upplevde dem just då, inklusive hallucinationerna som - ibland - presenteras som fakta, även om man som läsare förstår att han nog inte hittade en liten hydda med en eld i efter att blivit lämnade av sherpas. Men såklart, han fattade inte det när det hände, så det gör läsupplevelsen bättre att det framställs så.

Jag kommer definitivt läsa fler av Lincoln Halls böcker om berg!

View all my reviews

True story.

Sky

De flesta av er är väl inte multimiljonärer och är därmed väl medvetna om att skatteåterbäringen trillade in på allas (eller de flestas) konton förra veckan. Själv satt jag som på nålar ... njae, men nästan. En arbetskamrat hade visst kollat kontot varje dag förra veckan, och under onsdagen varje timme för hon hade, enligt egen utsago, "slut på kaffe och bara en toarulle kvar". Då är det kris.

Själv hade jag båda kaffe och toarullar så jag la mina pengar på någonting helt annat: en ny dator! Min stationära vän Jarvis har fem år på nacken nu och börjar bli lite senil. Dessutom har det här med laptop börjat locka mig - tänk att kunna slänga ut skrivbordet och få mer plats i lägenheten! En dröm. Med en fet skatteåterbäring på kontot kände jag mig redo att tackla laptopshoppandet.

Jag tog med mig min käre vän Fredskronk efter han är snubbe och man kan ju inte köpa laptop utan en snubbes godkännande som tjej. Skoja ba. Lite iaf. Nej, men jag tänkte att det var bäst att ta med nån som faktiskt vet vad jag behöver ha ut av en dator istället för att förlita mig på försäljarna i butiken. Jag litar inte heller på mig själv, jag hade absolut bara tagit den snyggaste och billigaste om jag varit där själv.

Iofs gjorde jag väl det nu också. Den blå färgen lockade mig på en gång, men efter att ha kollat på typ alla laptops som fanns på Elgiganten stod det mellan den här och en ful grå, och då tyckte jag att det var okej att välja den snyggare av de två. Faktiskt.

Jag har gett henne namnet Sky, på grund av färgen förstås, och vi har bekantat oss med varandra de senaste dagarna. Det tog sin lilla tid att föra över mina miljoner filer från Jarvis, men jag är äntligen klar med det och har installerat mina viktigaste program idag, dvs Spotify och Word. Ja, jag la ut pengar på en Office-licens för jag skriver så jävla mycket att jag tycker mig förtjäna ett bra program till det. Vet att det finns bra gratisgrejer men ingenting känns rätt på samma sätt som MS Word, så varför inte investera lite i sin hobby?

Annars känns det bra det här med att ha en laptop! Vissa problem med styrningen när man ska klicka och så, men jag kommer säkert att vänja mig så småningom. Skärmen är ju också lite mindre än vad jag är van vid, men inte så att det stör. Jag tror att jag och Sky kan bli lyckliga tillsammans. Om inte annat är det nice att den kan stå på matbordet och motivera mig till att äta mer där OCH eftersom det är så pass högt kan jag stå och arbeta om jag vill. Wooh! Det är något jag alltid sett ner på men börjat uppskatta efter alla långa dagar i kassan på naturhistoriska.

Aja, det var väl den skatteåterbäringen ... näe, inte helt. Jag köpte också en Chromecast och ska skaffa nya löpdojor för de jag har faller i stort sett av fötterna vid det här laget ...

True story.

Review: Färjan

Färjan by Mats Strandberg
My rating: 4 of 5 stars

Jag älskade verkligen hur den här började. Alla dessa karaktären, den fantastiska settingen och hur den långsamt introducerade ploten fick den verkligen att kännas Stephen King-aktig (fast låt oss vara ärliga, den utspelade sig inte i Maine så den kommer aldrig vara riktigt Stephen King-aktig). Jag älskade den och ville inte sluta läsa (fast jag tvingades göra det alltför ofta).

Sen träffade skiten fläkten och då blev det för mycket. Det var så mycket gore. Alltså jag har inget emot beskrivningar av äckliga saker, inte egentligen, men när det är allt man får i flera hundra sidor så slutar det vara äckligt, slutar påverka en, det gör en bara ... mätt. Inte riktigt ordet jag trodde jag skulle använda om en vampyrbok.

Och slutet lämnade en del att önska för mig. Många av subploterna kändes ofärdiga (nej "de blev ätna av en vampyr" räknas inte som ett avslut) och hintarna på att det inte var över fick mig bara att undra varför boken slutade där. Kunde vi inte ha hoppat över några hundra sidor av gore och fått ett bättre slut?

Jaja. En fantastisk set-up och ett slut som är en besvikelse ÄR väldigt Stephen King.

View all my reviews

True story.

21 097 meter

I ett utslag av hybris efter Blodomloppet har min bror och jag nu anmält oss till Stockholm Halvmaraton i höst. Hahahha what!? Jag har aldrig sprungit längre än 10 km så vettefan varför jag tror jag kan springa mer än dubbelt så långt, men uppenbarligen har jag fått för mig att det går.

Äh, egentligen är det lite så att när man väl kan springa 5 km kan man springa alla andra distanser med rimlig träning, speciellt när man nått 10 km. Då är det fan ingenting som stoppar en!

Bildkälla: http://media.marathon.se/

Ja, förutom skador, lathet, dålig planering, sommarlov, osv osv ... Våren är alltid min bästa träningstid och sen går det alltid åt helvete under sommaren av diverse anledningar (förra året var det en envis benhinneinflammation följt av en bruten fotled) så att jag måste börja om lagom till hösten igen, varpå jag blir lat och så lagom till nyår börjar det om ...

MEN INTE DEN HÄR GÅNGEN. Nej, nu ska jag fan klara av att träna under sommaren och sen ska jag ta den där jävla halvmaran. Om jag någonsin ska springa ett maraton (siktar på Stockholm Maraton 2018!) då måste jag fanimig komma längre än fjuttiga 5 km och C25k-programmet om och om igen.

Bildkälla: http://media.marathon.se/

Lördag 10 september springer klubben asasackligamatratter.se (ehh, det är ett gammal familjskämt. Min bror gillade inte mina förslag "Sons of Zlatan" och "Mount Everest Death Squad" av nån anledning) och då förväntar jag mig att ni alla är där och hejar!

True story.

Review: På andra sidan Fågelsången

På andra sidan Fågelsången by Stefan Casta
My rating: 5 of 5 stars

Den här var bara underbar! Den är magisk utan magi, eller jag antar att det finns magi men det är en väldigt subtil sorts magi och det är perfekt, det är exakt den sorts magi jag vill ha om jag flyttar ut till ett underbart hus på landet.

Okej, jag är något mer av en stadsmänniska men boken fungerar ändå för mig eftersom jag också förälskade mig i idén med ett hem på landet och att ha hönor och sälja ägg och skit. Och att ha en skog nära. Jag skulle säkert bli knäpp efter fem minuter utan ordentligt internet, men ändå. Jag älskade att läsa om det.

Älskade också hur "familj" fungerade i den här boken. Det var inte enbart på grund av släktskap, det hade typ ingenting med det att göra. Jag älskade att Vanessa var hennes mamma så mycket att Vanessas föräldrar var hennes mormor och morfar, utan diskussion. Jag älskade hur Aron flyttade in och blev hennes bror bara sådär. Jag vill att relationer och familj alltid ska vara så omkomplicerat.

View all my reviews

True story.

56:41

ÄNTLIGEN LEDIG. Efter åtta dagars arbete i rad kunde den här dagen inte komma bättre. Faktum är att jag har hela två dagar ledigt, vilket jag inte haft på typ tre veckor. When you work for a living why do you kill yourself working osv ... Det här med två jobb, konventarrangerande och bostadsrättsföreningsarbete blev plötsligt lite väl överväldigande. Aja, om två veckor hoppar jag av styrelsen och om tre veckor är konventet, så då blir väl lite lugnare.

Sen, som mitt senaste inlägg antydde, händer det ju massa annat skit också, vilket inte direkt gör saken bättre. I förrgår blev jag brutalt dumpad av en vän vilket ju var lite tråkigt, och fick hela torsdagen att kännas extremt weird. Sen trillade det in en jävla refusering också - efter bara två veckor! Fattar att förlagen vill bli av med så mkt som möjligt inför sommaren, men det kändes inte som det ultimata tillfället för dem att slå hastighetsrekord.

Jag till förlagen

Näe, jag är inte bitter. (Alltså, det är jag faktiskt inte. Sist jag skickade till samma förlag tog det fyra månader för svar så ska inte klaga på att de faktiskt skyndar sig. Och vad gäller timing så brukar det vara så att de kommer när jag som minst väntar dem eller behöver dem. Typ på midsommarafton eller speciellt stressiga tider i mitt liv. Alltid.)

Neee, men sen blev det bättre! Fick ett mail någon timme senare som upplyste mig om att jag inte vunnit en novelltävling jag deltagit i, men att de gillade min novell tillräckligt mycket för att vilja publicera den i ett kommande e-magasin, så jag har åtminstone det att se fram emot. ^^ Alltid skönt att någon gillar det man skriver även när man inte vinner!

Sedan sprang jag Blodomloppet igår också, väldigt spontant beslut att ta min brors plats eftersom han blivit sjuk (tredje året i rad han planerat att springa men inte gjort det). Sket i att anmäla mig själv i år för trodde inte jag skulle vara i form att springa en mil nu och hade dessutom inga pengar, men jag hade åtminstone jävligt fel i en av grejerna.

Bildkälla: http://www.fauxrunner.com/

Förra året sprang jag på 1:03, vilket kändes helt okej även om det inte var direkt amazing (hade väl hoppats på under en timme), i år tänkte jag att om jag bara kom runt banan vore det en seger, men under en timme vore ju inte helt fel. Hade min klocka men ingen tidtagning för att hålla lite koll på hur snabbt jag sprang och blev konstant amazed över hur högt tempo jag höll. När jag såg att jag sprungit 8 km på 45 minuter fick jag seriöst dubbelkolla klockan flera gånger för jag trodde att den ljög

Sen kom jag in i målfållan och såg att jag sprungit på runt 57 minuter (exakt tid gick inte att avgöra eftersom jag inte hade tagit exakt tid på min klocka och jag hade inte kommit iväg exakt när startskottet gick) vilket var åtminstone två minuter än min drömtid. Satte mig på riktigt i målområdet och grät för jag var så jävla överväldigad: har varit så fucking stressad på senaste tiden och massa grejer har varit jobbiga, så det kändes helt jävla amazing att klara av någonting sådant. Kan fortfarande inte fatta det.

Kan ännu mindre fatta det nu när tiderna kalibrerats och min sluttid bestämts till 56:41. DET ÄR HELT GALET!?!?!? Det ger mig en km-tid på 5:43 min/km och det är ett tempo jag bara hållit en gång tidigare, för ett år sen när jag sprang 5 km. Jag kan inte fatta att jag klarade det på 10 km som jag bara sprungit en handfull gånger tidigare i hela mitt liv!?!?!?!?

Jag vet att i det stora hela är 56:41 på milen inte direkt amazing och bla bla bla men för mig är det sjukt jävla bra så jag tänker leva på det här länge nu, även om jag har svinont i höften idag. Det är smällar man får ta.

True story.

Review: Allt jag säger är sant

Allt jag säger är sant by Lisa Bjärbo
My rating: 3 of 5 stars

Jag veeeeeeeeeeeeeeeeeet inte vad jag tyckte om den här.

Okej, först hatade jag den, för den börjar med en detaljerad beskrivning har mycket huvudpersonen vill kissa och det var äckligt. Sen är hon bara sååååå irriterande med sitt "jag vet så mycket mer än alla andra och vet hur världen fungerar".

Men sen kom jag ihåg hur det var att vara sexton och ja, det var typ så det var. Och det fick mig att gilla den lite mer, även om vissa saker var för orealistiska. Hon fick ALLT hon ville utan att ens försöka, jobbet, pojkvännen ... visst, det var inte alltid vad hon drömde om, men kom igen.

Hatade också hur boken framställde snubben som en bra person. Han var alldeles för gammal för henne och det gjorde mig arg. Jävla äckel.

View all my reviews

True story.

You sing a sad song just to turn it around

Bildkälla: http://www.relatably.com/

True story.

Review: The Rising

The Rising by Kelley Armstrong
My rating: 4 of 5 stars

Jag ville typ ge den här tre stjärnor för det var två saker jag inte gillade med den, men den var också bättre än de första två, så jag tror det jämnar ut sig till fyra stjärnor.

Det första som störde mig var kärleken, för jag gillar inte hur det slutade. Det var förutsägbart och tråkigt, och jag hatade framför allt hur Maya fick berättat för sig av alla vem hon egentligen gillade. Ja, hon gav sig själv tid att fundera på saken innan hon bestämde sig, men ändå.

Och hon blev inte ihop med Sam, det var sämst.

Den andra saken var slutet av boken, det kändes lite hastigt. Inte för att det var dåligt eller så, men det introducerade helt random en massa nya karaktärer (jag vet att de är från den andra serien, men eftersom jag inte läst den kändes de random för mig) och för att komma dit kändes det som att den bara skummade förbi långa delar. Innan dess har vi fått en ganska detaljerad beskrivning av allt som hänt, men här fick man typ en sammanfattning om ens det. När jag läste och hade hundra sidor kvar var jag jätteförvirrad över hur någonting skulle kunna lösa sig.

Med det sagt gillade jag slutet. Det känns bara som att om man ser på hela serien i sin helhet var pacingen jävligt off. Kanske borde det ha varit en fjärde bok eller nåt, jag vet inte riktigt.

Men, serien som helhet är jättebra och jag kommer definitivt läsa serien som kom innan den här.

View all my reviews

True story.

Skrivsommar

Av någon anledning är jag fett taggad på att skriva i sommar, trots att jag egentligen har mindre tid under sommaren än jag brukar (ska i stort sett jobba heltid under juli, hurra!). Kanske för att jag skrev typ fyra noveller (eller var det fler?) under förra sommaren? Nu känns det som att sommaren är för noveller vad november är för längre berättelser. If that makes sense.

Jag har inte hittat lika många novelltävlingar i år, men det kanske kommer. Givet är förstås Fantastiknovelltävlingen 2016. Dit får man ju skicka fler bidrag, så kanske ägnar mig åt att skriva fantastiknoveller hela sommaren. Why not, liksom? Hur som helst ser jag redan nu framför mig hur jag ska sätta mig i midsommar och skriva ihop någonting till den, för då ska jag vara på landet och ta det lugnt ett par dagar. Kommer bli fett nice!

Juni kommer nog ägnas åt redigering av NaNo 2015 (jag har ungefär 100 sidor kvar att fixa där ...), men i juli har jag bestämt mig för att skriva en creepypasta, dvs en spökhistoria jag ska publicera på internet. Jag fick idén till en skräcknovell för typ ett år sen men har inte kommit på något bra att göra av den, tills det slog mig förra veckan. Den utspelar sig på mitt museum och eftersom de flesta här älskar creepypasta känns det ju helt rimligt att skriva den när jag jobbar mycket. Plus att jag tror det är bra för mig att skriva någonting utan att ha en novelltävling som slutmål om jag ska vara ärlig.

Ändå. Det är inte alls lika mycket som jag hade att skriva förra sommaren och det är lite tråkigt - det känns nästan som att det är mindre tävlingar i allmänhet i år? Eller så är det bara jag som blivit feg och inte skickar in till exakt varenda tävling jag hittar.

I don't know.

Ska ni skriva något kul i sommar?

True story.

Review: The Calling

The Calling by Kelley Armstrong
My rating: 4 of 5 stars

Fortfarande ett fan av den här serien!!! Saker händer i den här, men det är mest att karaktärerna vandrar i en skog fast ändå är det intressant och vi börjar långsamt, långsamt fatta vad det är som pågår.

Maya fortsätter att vara en cool huvudperson, speciellt när Rafe inte är med. Hon får återigen konfrontera några av sina dåliga egenskaper och försöker jobba på dem, fast inte alltid med ett fantatiskt resultat. Ploten är lite förutsägbar ibland, men inte så att det stör.

Och Sam gillar tjejer. Som om jag inte räknade ut det. Nu måste bara Maya fatta att hon gillar tjejer och sen kan de vara lyckliga tillsammans!! :D

View all my reviews

True story.

Sommar

I år igen.

Varför?

True story.

Review: Den unga Eliten

Den unga Eliten by Marie Lu
My rating: 1 of 5 stars

Så det här är X-Men möter Assassin's Creed skrivet av en författare som skrev en annan serie jag verkligen gillade - hur kan det gå fel? Ja, på riktigt, hur? Jag fattar inte. Jag tyckte språket var fruktansvärt, och kanske är det för att något försvann i översättningen, men det konstanta användandet av "nu" (ja, vi vet att det händer NU, boken är skriven i presens!) och "sedan" kan fan inte ha kommit från en dålig översättning, de måste ha varit där innan. Och även om vissa repliker låter töntigare på svenska än engelska var alldeles för mycket bara sååå dramatiskt.

Och det hjälper inte att den mystiska sjukdomen som ger alla krafter och supervackra ansikten (fast boken låtsas som att de inte alls är vackra pga sina ärr) påminner mig om den där fake Mary Sue-sjukdomen som gav folk lila ögon. Är ärligt talat förvånad över att huvudpersonen inte hade lila ögon, men jag antar att färgskiftande hår var illa nog.

Dock gillade jag hur olika människor fick magisk styrka från olika känslor, vissa genom att vara glada, andra genom sin rädsla eller andra personers rädsla. Tyckte dock inte att huvudpersonen var "grå" eller "mörk" som andra säger, det finns DEFINITIVT någonting mörkt med hennes krafter, men det finns inget mörker i henne, inte något som  känns äkta iaf.

Och det är väl mitt största problem med boken: jag känner ingenting. Jag tillåts inte göra det, för boken berättar för mig exakt hur jag ska känna. Min ilska stiger, min rädsla stiger, my force awakens ... Tidigt i boken berättar en sten för oss att huvudpersonen dras till passion och makthunger, i en scen som är där istället för en personlighet till huvudpersonen, och sen får hon två love interests, de ena en prins i exil som representerar hennes dragning till makthunger och den andra en kurtisan som representerar passion. Det är inte direkt subtilt, men det blir värre, för varje gång hon är nära någon av dem berättar boken för oss att "min dragning till passion vaknade" och man ba OMFG vi fattar!? Tack för att du behandlar oss som idioter, antar jag.

Rebellerna är dessutom idioter. Förlåt men det är sant. De hotar med att döda alla som inte är god nog för dem (vilket såklart gör folk lojala?) för att låta dem gå är för farligt, men de har inga problem med att ha ett gäng rika sponsorer som de festar med ... what????? Vem fan kommer förråda er - en rik person som riskerar allt genom att stötta er eller en person som är som ni och redan förlorat allt? Svaret kan komma att förvånad.

Jag tänkte inte läsa uppföljaren men sen kom det fucking lesbians i epilogen så nu antar ajg att jag måste. Min enda jävla svaghet.

View all my reviews

True story.

Maj i bilder

Maj är över. WTF!? Nu är det juni och snart börjar jag jobba heltid hela sommaren. Fattar ingenting av nånting, men okej. Vad gjorde jag i maj? Idk.

Jag och Trams var på Skansen! Där träffade vi en jättefin ko. Älskar kor.

En på jobbet fyllde år så jag bakade en vegansk kladdkaka. DEN BLEV SKITGOD. La fram den när jag kom till jobbet och när jag kom på lunch var den slut. Jag använde samma gamla kladdkakerecept som vanligt men bytte ut smöret mot mjölkfritt smör och ägget mot ett chiaägg. Sjukt lyckad.

Det var sommar och jag planerade sommarens look.

Som dock förstörs lite grann av mitt jättesexiga operationsärr. Folk ba "men det är badass med ärr" och det kanske är sant, men är det verkligen badass om man fick dem på en lekplats?

Var skeptisk mot det varma vädret.

Jag vandrade i naturen! Det har jag velat göra i flera år eftersom det inte blir mkt sånt sedan jag slutade biogeo, men det tog enda tills nu innan jag tog mig tid att göra det. Det var nice.

Hamnade av oklara anledningar på IKEA och råkade köpa en ny kottepalm. Ooops.

Det var kris på jobbet.

JOBBADE MIN SISTA DAG SOM DINO-DORIS.

Målade naglarna.

Tog selfies med björnen i butiken. Because why not.

Och kom äntligen fram till vilken min favoritsten är! Den är också grön ibland.

Färgade håret så det var fint och lila igen.

Jobbade första dagen på nya jobbet och åkte på kundmöte. Det innebar dresscode vilket gav mig väldigt dåligt med valmöjligheter i min garderob.

Kompenserad starkt dagen därpå med att vara nördig.

Målade naglarna igen och insåg att jag var jättegryffig veckan innan och sen jätteslytherin. Jobbigt för en Ravenclaw.

Tog nya tag i drömmarna om att bli författaren.

En anonym person hade roligt på jobbet.

Hittade denna fantastiska keps i borttappat-lådan! :O

Gick på lång promenad och lyssnade på Creepypodden. Råkade vandra högt upp på en kulle.

Och målade slutligen naglarna i en elevhemsneutral färg. Det var på tiden.

True story.

Review: Min syster är i tusen bitar

Min syster är i tusen bitar by Annabel Pitcher
My rating: 4 of 5 stars

Jag kände mig lite för gammal för den här boken. Många verkar kalla den YA men huvudpersonen är tio och språket känns på många sätt riktat mot en yngre publik. Men jag kan ha fel. Min mormor hälsar och säger förlåt har ju också en ung huvudperson men är inte direkt för barn.

Aja, oavsett vem den är riktad till gillade jag den och den handlar om så tunga och mörka saker (döden, alkoholism, islamofobi, mobbning ...) att jag inte tror jag orkat läsa den om den varit från en vuxens perspektiv. Eller ens Jasmines perspektiv.

Även om berättelsen är charmig och Jamie är en bra protagonist är bokens stjärna såklart Sunya. Jag älskade henne, den hijabibärande hjälten. Hennes hämndaktioner var helt jävla amazing och jag älskade hur positiv och cool hon var trots att hon var omgiven av idioterna i sin klass. Hennes småbråkande med Jamie om hur många personer de två superhjältarna räddat fick mig att le som en idiot.

Så, ja, jag kanske är för gammal för den här, men det hindrade mig inte från att gilla den. Tvärtom.

View all my reviews

True story.