Nu har det gått två dagar sen jag såg The Force Awakens och det känns som JÄTTELÅNG tid, och jag fattar inte att jag inte sett den igen. Jävligt orutinerat att jag inte bara gick och såg den igen igår typ. Nu måste jag vänta tills typ nästa år innan jag ser den igen (men då JÄVLAR blir det IMax 3D ... trots att jag tekniskt sett borde vara emot tönt-SF och deras lögner om att de är Sveriges första IMax-biograf).
Som ni kanske förstår tyckte jag att filmen var bra.
Okej, bra kanske är ett understatement, men bara att den var bra var en så stor grej för mig. När de announcade en sjunde Star Wars-film var jag så jääävla skeptisk för även om jag har den nya trilogin att tacka för att jag ens är ett Star Wars-fan är den rätt skitdålig (fast passar rätt bra när man ser Machete Order) och jag tvivlade starkt på att en sjunde film var lösningen. Herregud, om man inte redan var orolig kom ju Jurassic World och förstörde allting genom att vara en fruktansvärt dålig uppföljare som jag inte ens tänker låtsas om.
Men sen kom det trailers. Jag vill minnas att det var den andra trailern som verkligen gjorde det för mig. Den första imponerade inte och jag är allmänt dålig på att se trailers, men efter att ha sett folks reaktioner tog jag mig motvilligt en titt på den andra ...
Och ni vet ... skrek rakt ut. Alltså jag tror jag fick rysningar redan i början av trailern, med Lukes voice-over, men det kommer väl inte som någon överraskning för någon som känner mig att just den där biten fick mig att gråta. Jag SMSade Trams och sa DU MÅSTE SE TRAILERN, fick ett oentusiastiskt "ok" till svar och två minuter senare följdes det upp av ett keyboard smash i caps lock.
Ändå var vi skeptiska. Oohh, visst, det såg bra ut, och det lät bra på papper också. Det jag uppfattade av ploten utan att göra någon reserach lät lovande, och mot bättre vetande kom hypen smygande. Tänk ... tänk om den faktiskt var bra? Jag hade varit så inställd på att den skulle vara dålig och att jag skulle behöva hat-se ytterligare tre Star Wars-filmer att tanken kändes främmande. Nästan lite förbjuden.
Och det kom mer. Till sist gick det liksom inte att låsas som att jag var annat än taggad, även om jag fan inte ville. Jag tänkte bara på filmen Fanboys, som fan hänt på riktigt, och även om vi förstås vet bättre nu än att bli taggade bara för att det är en ny film, så kunde man ändå inte låta bli att undra ...
Så jag förberedde mig. Jag lyssnade på nån Adele-låt och tänkte att jag borde göra ha en playlist redo ifall The Force Awakens var dålig och krossade mitt hjärta ... så jag skapade en. Jag satt och googlade på typ "best break-up songs" för jag tror nog det varit lika illa som ett break-up om den varit dålig.
Sen var det plötsligt den 16, Star Wars Day, och det var tack och lov ingen midnattspremiär (vem orkar?!), men shit vad vi inte var redo. Jag trodde verkligen inte att jag skulle överleva, och när den gula texten började rulla fram genom rymden grät jag fan bara för att det var så fint att få se en ny Star Wars-film på bio.
Två timmar och arton minuter senare satt jag och Trams (som, på förekommen anledning, det ska påpekas inte är samma person som Chriss) helt extatiska och bara "...den var bra! DEN VAR BRA!". Det gick liksom inte att processa filmen mer än så, för DEN VAR BRA. FILMEN VAR BRA. :')
Det finns såklart mer att säga än så, men internet är inte redo för spoilers än och det här är ändå inte en recension. Det är bara the happy rambling från en nykär fangirl.
True story.
4 kommentarer:
Jag såg den igår. Och har inte kunnat sluta tänka på den sedan dess.
OCH - här kommer det, döm mig inte allt för hårt nu - jag har inte sett en enda fullständig Star Wars-film innan The Force Awakens. Av någon anledning har jag mest sett delar från Episode I och när Leia är med de lurviga små björnarna i Episode VI. That's it.
Men nu tror jag att The Force Awakens kan göra mig till fullfjärdrad Star Wars-nörd. Jag som mest gick dit som stöd för min Star Wars-nördige pojkvän, du vet, ifall filmen skulle visa sig vara dålig.
Rolig anekdot: Direkt Harrison Ford dök upp så tänkte jag av någon anledning på dig! Trots att det var sjukt länge sedan Hoggy och Fenixforum och allt, så kopplar jag alltid ihop Harrison Ford med dig.
ÅÅHÅHHHH, men har du inte sett dem rekommenderar jag VERKLIGEN att du ser dem i Machete Order (eller, om du verkligen vill se ep 1, i ordningen 4 5 1 2 3 6)! Jag tror verkligen att det blir mycket bättre att se prequelsen som en extended flashback snarare än som prequels!
Jag förstår helt klart varför din pojkvän hade behövt stöd! Det var snällt av dig att följa med. Fast jag hoppas att han också var nöjd och inte behövde det. X)
HAHAHAHHA gud vad glad jag blir att folk fortfarande kopplar ihop mig med Harrison Ford. Det är så många nya människor i mitt liv som inte alls vet hur viktig han är för mig och det känns nästan omöjligt att förklara. Men vissa vet ... (och då gissar jag att du är Sarah Dumbledore, va?)
Jag ska ta och se dem under "jullovet". Tyvärr så blir det nog inte lika spännande som de är tänkta att vara, eftersom jag ändå har rätt bra koll på vad som händer, men har nu fått ett helt nytt intresse för att se dem :)
Det var en scen i filmen där jag faktiskt blev lite orolig för din skull. Typ "undra hur Ell kommer att ta det här?". Och, ja, din gissning stämmer :)
Äsch, de är bra även om man känner till alla spoilers. Och det är ju kul om du får helheten som leder upp till sjunde filmen. :D
HAHAHHAHA, ja, det var du inte ensam om, fick ett SMS om en vän efteråt som var väldigt orolig. Men jag accepterade det. Jag hade en del ångest under hela den scenen, men jag får erkänna att det passade väldigt bra in i filmen ...
Skicka en kommentar